Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gemensamt med Beetlioven och
Sehu-mann; deremot noga taget föga med
någon annan mästare. Deremot är
Bralims likväl afgjordt sjelfständig,
såväl genom sina betydande inividuela
andegåfvor som genom sin ovanliga
förmåga med afseende på
kompositionstekniken. Hans naturliga intelligens
är ovanligt kraftig, lians musikaliska
diktion eger högst originel stil; öfver
klangfärgerna förfogar han som en
Makart öfver sin palett. Men det
karakteristiska och det sköna stå hos honom
ofta i strid med hvartannat och då får
just effekten af denna strid,
synnerligen om skönheten liksom afsigtligt står
tillbaka, en betydelse, som ersätter ett
auadt innehåll, hvilket, såsom frö
tillfinnandes, ännu ej mognat till fast
stämning; der finnes m. a. o. ett
un-dandoldt innehåll, som gåtlikt berör
oss, som tyckes »djupt» och äfven i
sin rot kan vaia det, men dock
egentligen ännu är intet. Här vill man nu
tro sig finna ett drag af Beethoven,
men saken är icke alldeles så och kan
ej heller vara det. Må vi en gång
belänka hvad som hos Beethoven
verkligen är Beethoven. Det är en musik,
som framgått ur den organiska
utvecklingen af en i sitt shag ensam
individualitet från grunden af en bestämd
historisk epok och af ett personligt
tragiskt öde, och småningom utbildats
till en egen stilart, särskildt hos den
råka!lade »siste Beethoven» (i hans
senare verk). Beethoven var det hela,
ursprungliga, men Brabms deraf blott
en del, hvilken ändock dertill saknade
egen botten. Här finner man sålunda
den punkt, hvarest hemlighetsfullheten
i Brahms’ väsende från en sida gifver
sig tillkänna. Beethovens
urmusikaliska stoff har sjelft frambragt ett
uttryckssätt och en teknik, som
motsvarar dess ursprung; i sina om
Beethoven påminnai de skapelser gifver
deremot Brahms icke uttryck åt fullt ori
ginala stämningar, som förefinnas i
Beethovens senare verk: de äro hos
Beethoven eget lifsinneliåll, hos Brahms
deremot något efteråt om igen
upp-lefvadt.
Här är emellertid blott den ena
sidan af Brahms’ natur blottad, den
som syftar på Beethoven. Den andra
påminner om Rob. Schumann, och
specielt om den ännu ungdomlige,
ursprunglige, den ännu om en form för sitt
nya innehåll kämpande mästaren.
Schumann förhåller sig till Beethoven unge
fär som det bildade samhällets trängre
verld förhåller sig till menskligheten i
sin helhet; Schumanns verk äro
»historier» mot Beethovens »historia»;
det allmänt menskliga hos Beethoven
blifver hos Schumann något personligt.
Brahms’ musik och kompositionsstil |
beror af hans förhållande till Schumann
i dennes tidigare samt till Beethoven
i dennes senare verksamhetsperiod;
han har omklädt från de senare
hämtade stämningar i ny modern drägt,
liknande den som karakteriserar
Schumanns förstskapade verk.
Denna förmedling är likvisst ej
alltid skönjbar, synnerligen i hans mindre
verk, t. ex. hans bästa sånger, hvilkas
innehåll hafva sitt ursprung i den
djupaste känsla och, trots de någon gång
anslå en ton af affekteradt idealisk
patos, dock aldrig slita det baud, som
håller skalden och musikern bundna i
poetisk samkänsla.
Den som med ordet »framtidsmusik»
menar en vild och obegriplig musik
torde väl vid åhörandet af mången
episod i Brahms’ verk hafva tänkt: detta
är då väl egentligen »framtidsmusik»!
Och detta torde inträffa isynnerhet då,
när Brahms beflitar sig om att »göra»
riktigt djup stämning. Då arbetas det
ned i grunden ända tilldess det äskade
djup uppnåtts, hvars dunkel dock låter
en se blott det sönderarbetade
materialet. Häri ligger intet »klassiskt», utan
blott en icke berättigad persoulig frihet,
som hvarken den »förste» Schumann
eller den »siste» Beethoven på sådant
sätt använde. Om Schumann genom
estetisk kritik slutligen vaun klarhet,
så har deremot Brahms icko i samma
mån fullgjort sitt inre arbete. Han
har i sitt väsendes grund förblifvit
densamme som han alltid var, och lians
»framsteg» består egentligen deri, att
han på sin första ståndpunkt blifvit
en allt mer i sig sjelf stadgad och fast
karakter. Som sådan sväfvar Brahms
på gränsen mellan strängt klassisk form
och romantisk emancipation, och han
synes undvika full, fri subjektivitet
blott emedan den enligt hans tanke
förnekar »det klassiska».
Det andra omdömet om Brahms från
främmande håll är af helt färskt
datum och förekommer som »kritisk
studie» i sista numret af danska
»Musikbladet» af nedanstående innehåll.
»Meningarna äro ännu mycket delade
om den i alla fall framstående
komponisten Joh. Brahms. Många anse honom
för den störste och egendomligaste af
nutidens tyska komponister; andra finna
att hans musik genomgående är
resultatet af förståndsarbete och att den
egentliga tondiktarådern är temligen
fattig. Då det på bägge sidor finnes
folk, som man hvarken kan frånkänna
god musikalisk omdömeskraft eller öu- I
skan att vara opartisk, kan frågan
tills vidare anses oafgjord.
Många dugtiga män, lärda musiker,
kritiker o. s. v. botrakta den få år
äldre Rubiustein som en genialare
skaparenatur, som den mest musikaliske
musiker i vår tid, och helt visst är
han pianisternas nummer ett; som
komponist på alla tonkonstens områden, j
på operans, oratoriets och sin egen
bibliska operas område är han
mångsidigare än Brahms. Men å andra
sidan utmärker sig Brahms framför
Rubinstein genom den stränga
sjelfkriti-ken, som genomgående visar sig i alla
hans verk, medan den mera populäre j
Rubinstein har sändt ut i verlden
mycket som är temligen ytligt och hastigt
hopkommet.
Egendomlig är Brahms obetingadt,
men att han verkligen dermed skulle
öfvergå sin samtidiga yrkesbröder är
lättare sagdt än bevisadt. Hvari
består väl ett musikverks egendomlighet?
Några mena att den är tillstädes, när
en musikälskare och öfvad åhörare
ännu icke blifvit klok på verkets
innehåll eller mening efter det han med
uppmärksamhet hört det ett halft
dussin gånger. Andra finna originaliteten
i en ofta sökt harmonisering och
modulation, i den kontrapunktiska
behandlingen, i klangkombinationer,
formgif-ning o. s. v.
Andra åter erkänna endast den
egendomliga konstnärliga personligheten eller
originaliteten i kompositionen, när der
genom en naturlig och flytande stil,
klart uttryckssätt och konstrik
utarbet-niug spåras en ädel melodisk källa,
som endast helt undantagsvis kan svagt
påminna om en eller annan
föregångare.
Egendomligheten hos Brahms
omfattar än i mindre än i störro grad alla
de sistnämnda beståndsdelarna. I ett
verk af honom äro somliga i ett annat
åter andra af dessa öfvervägaude.
Brahms visar sig som en dubbelnatur,
ett äkta barn af sin tid, hvilken ofta
till och med i siua mera betydande
och ur allvarlig sträfvan härflytande
alster så pinligt vacklar mellan det
enkelt naturliga och det barocka,
raffinerade, mellan kraft och svaghet,
mellan realism och idealism, mellan ande
och materia, mellan hjertats djup och
sinlighet, mellan åtskilliga former af
ateism och kristlig verldsåskådning.
Det rena känslospråket, som en hvar,
som älskar musik, ,kan förstå, talar
väl Brahms helt och hållet endast i
några af sina sånger. Hans större
verk, icke minst körverken, visa
genomgående den mycket oravexlande
karaktär som här ofvan tecknats, om än
alltid i konstfull framställning.
Antingen Brahms är frimodig, rättfram,
svårförståelig, grubblande, invecklad
eller bullrande, så är han alltid
ande-rik, och den säkert ordnande handen
är alltid tillstädes.
Men då den verkligt musikaliska
begåfningen och den djupare
förtroligheten med konstens lagar, hvilken är
nödvändig för att rätt förstå en så
intressant och snillrik musik
naturligtvis ej är allmän, så kunna verk,
sådana som Brahms’ endast hafva en
liten publik som verkligen förstår
honom. De många halft eller helt
omusikaliska personer, som följa de
ton-gifvande kännarne och gifva sig ut
för Brahms’-svärmare, kunna ej
påkallas som vittnen på att Brahms begynner
bli populär.
Det är Bach och synnerligast
Beethoven och Schumann, hvilkas stilarter
ofta assimilera sig hos Brahms. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
