Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kgl. operans reprisnyheter under
första hälften af denna månad, Spohrs
»Jessonda» och Aubers »Svarta
domi-non , hafva mottagits med bifall,
ehuru-väl intresset för dem torde ha blifvit
större om icke samtidigt med dem
operans konserter med biträde af fruar
Stern och Carreno samt den senares
båda »piano-recitals» tagit i så hög
grad uppmärksamheten sista tiden i
anspråk. »Jessondas» melodiösa musik
och rätt underhållande, ehuru litet
låtig-dragna handling gör denna opera ännu
ganska njutbar, helst då hufvudpartierna
lämpa sig väl för nu varande
sångkrafter vid Kgl. operascenen och uppburos
så på alla håll förträffligt, som här
var fallet. Efter den bekanta vackra
uvertyren börjar operan med en ståtlig
allvarlig kör, hvarmed omvexlar de
lättare och mera melodiösa
bajadérdan-serna; i denna stora ensemble, vexlande
med recitativer, framstår en vacker
quartett af braminer och bajadércr.
Hr Sellergrens kraftiga men något
tunga röst lämpar sig väl för öf verbrami
-nens parti och framträder effektfull i
körerna äfvensom i hans solon och
recitativer. I andra ablån uttrycker
Jessonda i en stor aria sin kärlek till
Tristan da Cunha, hvilken aria af fru
Östberg utföres på ett mästerligt sätt,
synnerligast det vackra larghettot i
slutet af numret. Äfven bajadérernas
inträdande samt Nadoris och Amazilis
partier här innehålla vackra
musikaliska saker. Fru Edlings vackra
stämma och känsliga föredrag gör sig väl
gällande tillsammans med fru Östberg,
och äfvenså med hr Strandberg, som
sjunger vårdadt och vackert samt har
i braminen Nadoris rol en för honom
tacksam uppgift. I andra akten anslå
oss de friska stridskörerna och
svärds-dansarne; här har man också att
påpeka den vackra duetten mellan fru
Östberg och fru Edling vid
krausbind-niugen samt Nadoris aria och duon
mellan honom och Amazili. Tredje
akten är såväl genom handlingens större
lifaktighet som omvexling i musikaliskt
hänseende den bästa. I den kraftiga
krigssången, som inleder akten, höjer
sig Spohr öfver sig sjelf och sin
vanliga romantiskt elegiska stil äfvensom
i sluttablåns oväderscen. I början af
denna akt sjunger Tristau en större
aria, tolkande sin längtan efter den för
honom försvunna och förlorade Jessonda,
ett vackert nummer ehuru i föråldrad
form och af hr Lundquists präktiga
stämma effektfullt återgifvet. De stora
körerna, som uttrycka folkets
förskräckelse öfver ovädret och gudarnes vrede,
äro äfven praktstycken i denna akt.
Rolbesättningen är, såsom vi sagdt, väl
funnen, ehuruväl innehafvareu af
Tristans parti, t3rdligeu i brist på annan
framställare, fått åtaga sig en
älskare-rol, som i dramatiskt hänseende icke
lämpar sig för hans naturel. Operans
uppsättning är praktfull, och dansen,
särskildt den vackra svärdsdansen, vin-
ner rättmätigt bifall. Körerna äro väl
inöfvade liksom operan i sin helhet.
I Auber-Scribes q vicka opéra comique
»Den svarta dominon» har fru
Dagmar Sterky f. Bosse efter återkomsten
fiån studievistelseu i Paris åter låtit
höra sig uti Adéles parti. Debuten
var lyckad ehuru väl mycken timidité
iulades i spelet. Den vackra,
sympatiska, ehuru ej starka stämman hos
fru S. har vunnit mycket i utbildning.
Såväl tonansättning som uttryck och
koloratur äro förträffliga. Om ej fru
S. kunde afvinna rolen så mycket
intresse som hennes företrädarinnor
Vendela Andersson och Olefine Moe, med
deras dramatiskt lifliga sång och spel,
så var dock hennes uppträdande
behagligt och vann mycket erkännande hos
publiken. Fru Heintz hade som
väninnan Brigitta ett af sina bästa partier
och jäfvade icke don Julianos utrop af
beundran öfver skönheten hos den unga
damen vid hennes demaskering. I
tal-rolen kunde man ha önskat hos henne
en mera vårdad framställning. Fru
Strandberg fylde som vanligt väl sin
uppgift i Petronellas rol och likaså de
båda nunnorna, fröken Karlsohn och
fru Lindström. De manliga
rolinnehaf-varne voro i det hela rätt bra på sin
plats. Hr Lundmark hade sina ganska
goda pointer men var något ojemn i
framställningen; hr Johanson förde sig
väl som don Juliano, hr Strömberg var
en ganska rolig lord, ehuru litet
emellan alltför snabb i tungan, så att rolens
innehåll delvis gick förloradt. Hr
Graf-strörn kunde väl ej mäta sig med Pelle
Janzon i den komiske Gil Perez’ rol
men lyckades ändock rätt väl deri.
Både gästabudskören och den kostliga
nunnekören gingo förträffligt.
Debutanten hyllades med flere inropniugar
och publiken syntes belåten med
utförandet af operan i sin helhet. Det
fägnar oss att den komiska operan ännu
har sin publik.
Om vi skulle med någon utförlighet
redogöra för sista veckornas konserter
behöfde vi många spalters utrymme;
ensamt de båda främmande
pianoartisternas kräfva en särskild omständlig
konsertrevy. Vi få derför inskränka
oss till en kort öfverblick och förflytta
oss då först till K. operan, på hvars
7:de symfouikonsert man fick för första
gången höra fru Stern som då spelade
Beethovens G dur-konsert (op. 58, den
4:e af hans fem pianokonserter, komp.
1806) med orkester samt Weber-Liszts
Polacca. Fru Stern är en pianist med
förträffligt utbildad teknik, klar och
redig ton samt god smak och
mångsidighet. Vid denna konsert saknade
man emellertid i hennes spel den
styrka som erfordras vid sidan af orkestern.
Symfonikonserten inleddes äfven med
ett Beethoveu-nummer: uvertyren till
»König Stefan» (festspel för invigningen
af teatern i Prag med körer och in- |
strumentalmusik komp. 1812), och af- j
slutades med Schumanns första, popu- [
lära symfoni i B dur (komp. 1814).
Symfonien liksom fyllnadsnumret
»Förspelet» ur »Mästersångarne» och
orke-sterackompagnementet fick under hr
Nerudas ledning ett säkert och värdigt
utförande.
Vid nästföljande operakonsert några
dagar derefter fick man höra fru
Teresa Carreiio, föregången af stort rykte
och reklam, såsom konsertannonserna
visa. Denna konsert inleddes med
Fo-ronis vackra och spirituella
»melankoliska» uvertyr, väl utförd under hr
Hennebergs ledning. Nu följde Griegs
A moll-konsert. Nyfikenheten hos
publiken var tydligen mycket spänd ja,
så att vid fru Carreiios inträdande
ett nästan spändt förhållande syntes
råda mellan den öfverallt så uppburnff
konstnärinnan och vår publik, som ej
kom sig för att med en enda applåd
helsa henne välkommen. Sjelf gjorde
hon ej heller någon affär af publiken
utan gick lugnt fram och tog plats vid
flygeln. Den ståtliga, behagliga
apparitionen hos den sydländska
konstnärinnan kunde emellertid ej annat än väcka
en behaglig stämning i den fylda
operasalongen. Vår publik förhåller sig ofta
misstrogen mot reklamen, och det
händer till och med att sjelfva
konstdo-marena låta sig af den duperas till
underkännande af den verkliga
talangen. Men fru Carreno började
konserten. Man hörde genast att här var
något ovanligt, en imponerande kraft,
parad med en förvånande färdighet och
derjemte ett anslag så smidigt och
fjä-derlätl, att alla möjliga nyanser
tydligen kunde framkallas af dessa mjuka
händer, hvilka behandlade som en lek
de kolossalaste svårigheter. Griegs
konsert utfördes af henne brillant, det
måste erkännas, om än man tyckte att
i ett och annat, såsom i adagiot,
kompositionens nordiska anda icke
framträdde nog utpreglad. Utförandet fram- j
tvingade emellertid varmt bifall. Men
detta stegrades till förtjusning nästa
gång fru Carreno trädde fram med
Cho-pins Berceuse, Dess dur, och den med
mirakulös teknik och mjukhet utförda
staccatocapricen af Vogrich, ingalunda
något konstverk till komposition men
ett mästerverk i utförandet. Flere
in-ropningar följde nu och besvarades af
konstnärinnan med att som
extranummer utföra Henselts poetiska etyd »Si
oiseau j’etais», hvars eleganta, om det
högsta tekniska mästerskap vittnande
återgifvande bragte åhörarnes entusiasm
nära kokpunkten. Denna nåddes efter
slutnumret Weber-Liszts Polacca med
orkester, spelad med en
häpnadsväckande kraft och eld men också med
ett och annat offer åt virtuoseffekten
såsom genom uthållande i oändlighet
af en drill. Visste fru Carreno att
hålla publiken varm med sin konst, så
kunde hon äfven göra det med
orkestern genom sina temporubbningar och
sin frihet i behandlingen af
pianostämman. Men orkestern gjorde ändock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
