Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
acquisition för vår operascen, som
behöfver rekrytera sig med yngre och
friska krafter, synnerligen för den stora
operan.
Tda Moritz är född d. 18:de april
18(56 å egendomen Stora Hof i
Vester-götland, hvilken innebafves af hennes
fader. Vid 17 års ålder började hon
här i Stockholm sina sångstudier för
prof. Giinther vid Musikaliska
akademien, der hon åtnjöt undervisning i 4
år. På hösten 1887 reste hon till
Paris för att fortsätta sina sångstudier
och sjöng der först ett år för den
bekante sångprofessorn Delle Sedie och
derefter ett hal ft år för den lika
bo-ryktade St. Yves Bax, förste lärare
vid Paris-konservatoriet. Efter det hon
slutat sin sångkurs i den franska
hnf-vudstaden återfinna vi henne i den
danska, hvarest hon tillbragte vintern
1889—90. I Köpenhamn anlitades
hon mycket som konsertsångerska och
meddelade dessutom sångundervisning
dels privat, dels i fröken Gaetjes
musikinstitut. — Porträttet af fröken
Moritz i dagens nummer framställer henne
som Desdemona, hennes senaste och
största rol.
Litet om polemiken öfver vår
kyrkosång
jemte
inte så litet egna åsigter i frågan.
igs föll mig uttrycket: vår fattiga
kyrkosång. Jag nämde också, att jag
skulle återkomma till den fattigdomen,
och det vill jag nu göra.
Under refoi mationstiden kallades den
Lutherska kyrkan »den sjungande»,
och katolikerna säges hafva sagt att
Luther vann flere för sin kyrka genom
sina sånger än genom sina
predikningar. Dermed må förhållandet hafva
varit hvilket som helst, säkert är att
hans sånger spredo sig med fart öfver
en stor del af Europa och t. o. m.
åfven sökte sig väg öfver till > det
stora landet i Vester». Dock kan
man vara viss om, att det ej var
den nu allherskande koralformen, som
vann en sådan popularitet att den,
såsom då för tiden var fallet, sjöngs till
och med af dagakarlen vid hans arbete.
Nej, någon popularitet kan man
förvisso ej tilldöma vår nuvarande koral,
utom möjligen den, som föregås at
stafvelsen im. Men jag pratade
tillräckligt om koralen förra gången för
att nu ytterligare behöfva orda derom.
Jag vill härmed endast påpeka, hvilket
intryck af torftighet den ger åt vår
gudstjenst, i jemförelse med hvad den
gaf i den form den hade under
refor-mat.ionstidehvarfvet, som iifven var den
Lutherska kyrkomusikens skönaste
blomstringstid.
Men ett annat fattigdomsbevis och
II.
början af min förra uppsats und-
ett veritabelt sådant utgör vår messa!
Käre läsare, om du ej förr har
reflekterat deröfver, så gör det nu!
Hvar-för skall samma messa ljuda i våra
kyrkor år efter år, söndag efter
söndag? Ar det inte ett bavis på en den
sorgligaste brist på estetiskt sinne, på
den stelaste konservatism hos dem som
makten hafva att inom kyrkan styra
och ställa?! Det må vara jultiden då
man jublar öfver verldsfrälsarens
födelse, eller långfredagen då man klagar
öfver hans lidande och död, påsk eller
midsommar, pingst eller böndagar,
samma messa ljuder alltid, såvida man helt
simpelt inte slopar messan helt och
hållet, hvilket ju ej hör till
ovanligheterna, åtminstone mångenstädes på
landet. Insändaren Lutheranus, som i
tidningen Vårt Land går till storms
mot de på senare tider
återuppblom-sl rande, gammallutherska
vespergndstjen-sterna, bör vara nöjd med vår messa,
han som är så rädd för att något
estetiskt tilltalande skall besuddla det
guds-tjenstliga och väcka katolska sympatier
hos den kyrkobesökande allmänheten,
ty någon estetisk inverkan kan vår
messa ej gerna hafva på församlingen.
Vi hafva hört den se’n vi voro barn
så ofta, att vi ej fästa oss det minsta
vid densamma. Messan har blifvit en
sådan bisak, att den snart sagdt
saklöst kan vara borta, hvilket den som
sagdt också ofta nog är. Ja, slopa
den! Tag bort de
församlingssång-för-störande orglarne också 1 Då drar man
ju alltid in organistlönerna. Klas i
Svenska Dagbladet skall då gå i god
för att sången kommer att »ljuda
fulltonigt och säkert», men Hypatins i
Musiktidningen svarar för att det blir
ingen sång alls -— i brint på publik.
De frireligiösa vinna allt större terräng,
frälsningshären gör i sina täta
drabbningar massor af krigsfångar, hvilka
nu helt egna sig åt arméns tjenst.
Der, i de frireligiösas bönehus, i
frälsningsarmens högqvarter kunna massorna
få i sång vid orglars och trumpeters
ljud gifva sina religiösa känslor ett
lifligare, varmare uttryck, än vårt
släpiga, tröttande och enformiga
gudstjenst-skick i sin nuvarande form förmår
framkalla. — Gjuten derför mera lif i
vår gudstjenst genom höjandet af vår
i det sorgligaste lägervall hvilande
kyrkosång, och skarorna skola återvända
för att i statskyrkan höra ordet
sundare predikas än hvad fallet vanligen
är i pietisternas bönehus. Och att
man utan betänkligheter kan företaga
sådana reformer i liturgiska och
kyrko-musikaliska rigtningar derför borgar
bäst såväl Luthers egna, som vårt lands
lutherska reformatorers kraftiga
framhållande och luifdande af vår kyrkas
fulla frihet att i dylika fall lämpa sig
efter tider och omständigheter,
naturligtvis med bibehållande af den bibliskt
kristliga andan och den historiska
fortgången.
Vid en sådan reformation borde för-
samlingssångens och messans omdaning
gå hand i hand. En messa borde gälla
för advents- och jultiden, en annan för
passionstiden, en tredje för påsken och
närmaste tiden derefter, en fjerde för
pingsten och en femte slutligen för
trefaldighetstiden. Vid de stora
högtidsdagarna böra dessutom fyrstämmiga
hymner utföras. I hufvudstaden är
detta vackra bruk redan ganska
allmänt, en annan sak är om det
användes med urskiljning. Dessa fyrstämmiga
hymner få ej på något vilkor vara löst
påhängda musikdekorationer. Deras
texter skola vara väl lämpade efter dagens
betydelse. Att man på flere håll är
noga i detta hänseende, vet jag väl,
men jag vet också, att man
exempelvis sista julen i en af hufvudstadens
större kyrkor sjöng Wennerbergs »Min
själ längtar och trängtar» . . .,
Beet-hovens »I himlar sjungen den eviges
ära» och — horribile dictu! Herdens
söndagssång af Kreutzer. Hvad sägs
om slikt? Ingen af de nämda körerna
passar, livad texten beträffar, in vare
sig på julen eller nyåret. Den sköna
Wennerberg’ska psalmen lämpar sig
med sitt solo bäst vid kyrkokonserten,
(mera konstnärlig solosång bör nemligen
principielt uteslutas från den lutherska
gudstjensten). I Beethovens storslagna
lofsång lämpar sig texten väl för —
midsommar dagen. Hvad texten till den
Kreutzerska kören beträffar så dömmen
sjelfva. Här är den:
Nu Herrans dag det är!
.la, Herrans dag det är!
Pä enslig mark allén’ jag gär,
En ensam morgonklockn slår;
Nu fjerran tyst och när,
I bön jag faller ned.
Hvad salig kraft, som kring mig rörs!
Som mångas stilla bön det hörs,
Tillbedjande härmed.
Se himlen fjerran, när,
Så strålande, så ljus och klar,
Dess glans så hög och underbar.
Nu Herrans dag det är!
.la, Herrans dag det iirl
Hvar slik en jolmig, allt innehåll
och sammanhang komplett saknande
text passar vet jag ej; i en luthersk
gudstjenst är det för visso icke.
Biskop Ullman framhåller i sin Liturgik,
på tal om den fyrstämmiga hymnens
uppförande vid gudstjensten,
nödvändigheten af att församlingen på förhand
får del af hymnens textinnehåll. Och
ofvanstående jäfvar icke det berättigade
i hr biskopens uttalande. Ett enkelt
sätt, som jag tror redan användt, är
att på små lappar låta trycka texten
till den hymn, som kyrkokören för
dagen utför och före gudstjenstens början
lägga ut dessa lappar öfver allt i
bänkarna.
Föraktande alla varningar från
Lu-theranus i tidningen Vårt Land
föreslås vidare, som ett verksamt och skönt
medel att väcka det gudstjenstliga
lif-vet återinförande af de gamla äkta
Lutherska vespergudstjensterna.
»Ja, men tänk hvilket besvär med
inöfvandet af alla dessa vesperguds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
