- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 11 (1891) /
51

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tjenster och olika mossor! Dessa edra
förslag äro helt simpelt praktiskt
out-förbara», hör jag någon invända.

Ja tyvärr, har du, käre läsare, rätt
deri under nuvarande förhållanden.
Detta ger mig också anledning att,
innan jag slutar, tala några ord om
våra kyrkokörer och livad med dem
eger sammanhang.

Hvarföre äro under nuvarande
förhållanden dessa förslag praktiskt
out-förbara? Jo, derföre att fasta,
aflö-nade kyrkokörer och väl inöfvade
barn-kyrkokörer äro något för oss så godt
som alldeles främmande. Sång vill
man nog ha i kyrkorna, men betala
något för den vill man inte. Skall en
kör utföras vid en högtidsdag så få
organisten, kantorn och presterna ut
och springa till bekanta och bekantas
bekanta och tigga och be för att få
ihop de önskade krafterna. Öfver allt
mötas de af undflykter, men de släppa
sällan sitt offer förr än de fått ett
löfte, hvilket sedan i sista stund i tre
fall af nio brytes. Detta sätt att skaffa
kyrkokörer är i mitt tycke ett otyg,
men tyvärr det enda till buds varande
såvida man ej vill vara utan sång.

Hvarföre ej anslå en rimlig summa
till den vigtiga kyrkosångens
upprätthållande i stället för att tigga sig till
den för intet. Se här till sist ett
förslag; jag erkänner med detsamma att
det icke är mitt, jag hörde det härom
dagen af en af vårt lands högst
stående mucisi. Han tyckte som så: välj
ut bland skarorna af medellösa
folk-skolebarn dem (naturligtvis till
begräu-sadt antal) som tyckas hafva röst och
»öra» och gif dem kläder, föda och
husrum, skol-, sång- och
musikundervisning. Häraf skulle åstadkommas
barnkörer fullt jemförliga med de
vidt-berömda domkörerna i Tyskland. På
samma gång gjorde man ju en god
gerning af mindre vanlig omfattning.
Mången framstående musiker har
framgått ur dessa barnkörer, bland andra
operakapellmästaren Richard Henneberg,

- som vid åtta års ålder inträdde i den
stora domkören i Berlin. — Så långt
den nyssnämnde förslagsställaren. Jag
tillägger: Skickliga, grundligt musi-

kaliskt bildade kantorer skulle inom
de större och rikare församlingarne
handhafva barnens sångutbildning och
körernas inöfniug. Med dessa
barnkörer, jemte fast aflönade korsångare
och sångerskor till de stora högtiderna,
skall en skön kyrkosång åstadkommas,
om nemligen förut påpekade reformer
i församlingssång och messa derjemte
genomföras.

Ja, låtom oss hoppas att den
sekellånga vinter, som lagt sina isbojor öfver
den svenska Lutherska kyrkans sång
nu nalkas sitt slut, att nu våren
randas för henne, samt att på denna vår
följer en evig, blomsterrik sommar!

Eja, vore vi der! I !

Hypatius.

––#-—

Richard Wagner s »Valkyrian»

första uppförandet i Köpenhamn.

(Efter A. H. ur »nationaltidende. )

• •

fver förväntan lyckades denna pre-

miére. Ja den bragte verkligen
pä skam många tvifvel huru detta i
sin anda och form mycket germaniska
musikdrama skulle komma att taga sig
ut här i norden. Svårigheter är här
för handen rörande möjligheten att
tillegna sig såväl dramat sjelf som
musiken, och der finnas många och stora
svårigheter för återgifvaudet, både
re-ela och formela. Men i alla fall! I
det stora hela visade det sig snart, a’t
man kommit till en öfverraskande snar
och riktig uppfattning af Wagners verk,
och det ungefär i lika hög grad på
bägge sidor om rampen. »Valkyrian»
slog verkligen igenom.

Hvad som här var det afgörande är
icke svårt att se. Det var det mäktiga
vingslaget af Wagners musikaliska
geni, som här i detta drama utvecklar
sig i hela sin väldighet. Det är
skönheter här af musikaliskt värde, som af
purt guld, skönheter dem icke någon
med en musikalisk organism kan stå
emot, af det slag som omedelbart
er-öfrar, som fyller med glädje och jubel,
i Det är »absolut musik», skön för sin
egen skull, fängslande och förtrollande
genom sin egen kraft, till och med om
den icke fick ytterligare makt öfver
sinnet genom sin dramatiska stringens,
genom sin nära förening med ordets
tanke och känsla samt situationens
rörliga lif.

Hvar dessa afgörande punkter linnas
i »Valkyrian» är icke heller svårt att
se, de dyka genast upp ur det stora
dimhafvet och de lysa så mycket mer,
ju mer man lär känna dem. Hit hör
största delen af första akten, ett
sym-foniskt-dramatiskt mästerverk, än
hvilket Wagners genius knappast skapat
något härligare, en bild, som när
dik-tarkomponisten icke gifver efter för sitt
begär att breda ut sig i episk
framställning verkar helt allenastående med
sin mörka poesi, allt ifrån den
stormande inledningen, deri musikens
böljor liksom piskas i flykt ock i förfäran,
ända till det glödande slutet med
kärlekens flammande lidelse. Denna
första akt har öfverallt der »Valkyrian»
gått öfver scenen varit säker i sin
verkan. I de två följande akterna är
det absolut musikaliska utbytet mindre,
emedan der är så mycket öfverarbete,
så många tröttande längder och —■ så
ringa handliug. Desto tydligare ser
man då undantagen derifrån. Andra
akten är minst utrustad dermed. Men
den har till ersättning i scenen der
Brynhild bringar Siegmund
dödsbud-skapet, ett af partiturets mest lysande
ställen, denna scen med sin
förunderliga blandning af dödens krossande makt
och lugn högtidlig frid. I tredje och
sista akten är den stora valkyriescenen,

den så kallade »Vulkyrieridten». Efter
den genomgående sångdeklamatiouen i
»den oändliga melodiens» recitativer
utan ände under de föregående två
akterna, verkar denna samsång af de
åtta stridsmörna redan såsom sådan
uppfriskande och ny. Om den också
icke är en ensemble i gammal vanlig
mening och allt annat än ett
»operanummer», så är den i alla fall ett
fler-stärnmigt stycke, teeknadt i djerft
slin-gade linier, vildt och obändigt som
situationen kräfver det. Andtligen är
det tredje aktens slut med Votans sköna
afskedssang till Brynhild och den
af-slutande »Feuerzauber» (eller som
Gjellerup öfversätter det »Ildgalder»,
trolleld) der Waguer genom sin väldiga
orkcstrala herskarmakt låter uppstå ett
eldhaf af hvisslande, kväsande,
gnistrande, sprakande tonlågor, hvilka i och
för sig göra den mest uppfinningsrika
maskinmästares konst på scenen
öfver-flödig.

Detta är hvad som omedelbart
fängslar i »Valkyrian». Det fängslar så
rent musikaliskt, att man gerna kan
sluta till ögonen och höra på musiken
som på en symfoni för orkester, stort
tecknad, rik i uppfinningen, djup i
utarbetning och färgad med alla
klang-verldens nyanser. Och det fängslar så
mäktigt och varaktigt, att det är
bestämmande för hela musikdramat. Hvad
som i detta är tungt gjordt och
svårtillgängligt, vidt sväfvande och
verkande såsom för oss främmande, det
finna vi oss i — här i Köpenhamn,
såsom de hafva gjort det öfver hela
Tyskland.

I alla händelser tycktes det vara så
på premieren här (d. 7 mars) att döma
efter publikens otvetydiga hållniug
Men kanske denna, hvad de tongifvande
beträffar, hörde till de
Wagner-beun-drare, som hade sitt facit med i fickan
på förhand. Säkert är, att till och
och med den sol, som kallas
»Valky-rian», icke är utan fläckar, och möjligt
är att dessa vid följande
representationer komma att göra sig gällande med
mera styrka. Vi äro ju danskar och
icke tyskar, vi hafva fått vår
dramatiska uppfostran och utveckling
väsentligen bestämd af galliska och ej af
germaniska momenter.

Ty »germanisk» i särskild bemärkelse
är _detta musikdrama så visst som
Richard Waguer är sitt fäderneslands
stolthet och med rätta kallad den
tyskaste af alla. Med alla fördelarpe
deraf, hvaribland de mycket stora i
musikaliskt hänseende, får man
rättvis-ligen taga felen med, det är klart. De
visa sig flerstädes, tydligast och hvad
»dramat, sjelf beträffar mest tryckande
i handlingens tunga gång, hvilken ofta
icke går alls utan gör på stället marsch.
I och för sig är det icke mera
»handling» i hela detta musikdrama, än som
kan förtäljas i ganska få ord. I
första akten går det ännu an, och vi
lifvas dessutom af den förunderliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1891/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free