Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men plötsligt stiger sorlet och får
en helt annan ton, i det allas blickar ]
vändas mot dörren till förmaket.
Der på tröskeln står värden och
vid hans sida, med sin hand i hans, I
en ung flicka med rika lockar kring
de hleka kinderna, en enkel drägt,
som mjukt smyger sig kring den
jungfruliga gestalten, samt en drömmande,
halft frånvarande och likväl
tilldragande blick i de djupliggande ögonen.
Sorlet växer, då den gamle ädlingen
för den främmande in i kretsen af sina
gäster. Men han hinner ej nämna
hennes namn, det sväfvar redan på allas
läppar och flyger nu kring rummet
med dämpadt ljud: Jenny Lind! Jenny
Lind.
Skönheterna för dagen glömmas och
hvad mera är, de glömma sig sjelfva;
fleuretterna undertryckas, etiketten
bry-tes ostraffadt, och sedan den nykomna
på det älskvärdaste helsats af
värdinnan samt af henne personligen
presenterats för de förnäma damerna, samlas
den högaristokratiska kretsen kring
den enkla, till dragen osköna, till
börden okända, unga flickan, hyllande för
en gång i henne snillets
sjelfskrifveu-het framför bördens, själens skönhet
framför dragens.
Det blir ett sällsamt lif i den förut
något stela salongen. Värdinnan
indrager i sitt spirituella samtal med den
firade gästen gamla och unga, och alla
känna sig lyckliga att få höra ett ord
eller uppfånga en blick af denna
Jenny Lind, som under några veckor
såsom Alice i »Robert» och Agatha i \
»Friskytten» hänfört och tjusat dem
och hela stockholmspubliken.
Till en början något fåordig och
försagd i den främmande omgifniugeu,
lifvas dock gästen småningom. Hon
ler misstroget, då en af de förnäma |
herrarno liknar henne vid »la di vine
Malibran» och skrattar öppet åt den
gamle generalens barocka artigheter.
På en patetisk fråga, livilka himmelska
tankar som fylt hennes själ, då hon
föregående afton såsom Alice famnat
korset och tjusat publiken, svarar hon
efter någon tvekan: »Jag tror jag
tänkte på min gamla hatt».
Men hvar helst hon möter allvar och
djupare förstånd i lofordon, svarar hon
sympatiskt, niistan ödmjukt.
Vid hennes sida synes den skick- j
liga pianisten Mina Josephson, syster J
till den då ännu okände Axel Joseph- !
son. Till henne smyger sig en
fjor-tonårig flicka med blyg uppsyn, husets
äldsta dotter **; hon blir förestäld för
Jenny Lind och får en varm hand
tryckning.
* *
*
Huru det lifliga samqväinet fortgick,
hur fjortonåringen tillsammans med sin
lärarinna ledde musikstunden med ett
** Skizzens forfatlariuna, fröken Sophie
Leijonlmfvud, numera enka efter
kommendören Axel Adlcrsparre. Iicd. anm.
fyrhändigt pianostycke, hur en af
Beet-hovens vackraste pianotrior följde, och
hur slutligen Geijers och Lindblads
visor sjöngos af Jonny Lind, såsom do
aldrig af någon annan blifvit sjungna
eller kunna blifva sjungna — från
hjerta till bjerta — det må här
endast antydas. Så ock huru värdinnan
och värden släckte gästernas allt för
häftiga åstundan att få höra mer och
mer, dermed antydande huru som det
var bekantskapen med den älskvärda
sångerskans personlighet, icke blotta
njutandet af hennes sång, hur härlig
den än var, som man åsyftat med
bjudningen.
Att Jenny Lind var nöjd med sin
afton, att hon bland gästerna hade
funnit flera af sina varmaste och
trognaste beundrare, det är visst. Och då
hon var den första operasångerska, som
i mannaminne varit inbjuden inom
huf-vudstadens aristokratiska sällskapsverld
och sedan i mer än en af dessa
kretsar blef en kär och hedrad gäst, har
det sjmts vara af intresse att med
denna lilla skizz bevara minnet af
hennes debut äfven på detta område.
För dens minne, som tecknar dessa
rader, står Jenny Linds personlighet
såsom en unique företeelse, sig sjelf,
men ingen annan lik, enkel,
anspråkslös, men värdig och genomträngd af
ett slags heligt ansvar för den mission,
— den rena konstens mission — som
hon kände vara henne af Gud
anförtrodd.
––#––
Om elementarundervisningen
i pianospelning.
Ett maningsord af Otto Lessmann.
Den bekante redaktören af
»Allge-meine Musikzeitung» och ledaren af
musikundervisningen vid kejs.
Augusta-stiftelsen i Charlottenburg (Berlin),
sångläraren och komponisten O. Lessmann,
har nyligen i ett nummer af sin
tidning yttrat sig om nutidens
pianoundervisning, och det torde helt säkert
intressera våra läsare att se hvad en
man med dr L:s stora erfarenhet kan
ha att säga om detta populära ämne.
Den i fråga varande artikeln meddelas
alltså här i öfversättniug med några
få utslutuingar..
»Det är en egendomlig företeelse i
vårt olfentliga och husliga lif, att å
ena sidan uppställes fordran på att
undervisning i instrumentalmusik skall
ingå i don läroplan, som ligger till
grund för vår ungdoms uppfostran, å
andra sidan brummas öfver
»pianosjukan» och pianospelet får alla möjliga
och omöjliga följder uppsatta på sitt
skuldregister. Hvem har rätt? A
båda sidor tror jag man har rätt; men
äfven orätt så tillvida som den ena
eller andra punkten försvaras mod skärpa
och ensidighet.
Den uppfostrande verkan af en
samvetsgrann musikundervisning kan ingen
I
törnuftigtvis ställa i tvifvelsmål,
hvilken fördomsfritt förmår afväga orsak
och verkan på detta område, men å
andra sidan kan lika litet förnekas, att
musikundervisningen, sådan som den
gudi klagadt, mångenstädes bedrifves
under de första läroåren, ej har den
ringaste uppfostrande inflytelse men
kräfver en oproportionerlig uppoffring
af tid, möda, helsa och penningar. Den
som ifrar mot det uppenbara ofog, som
öfverallt bedrifves med
elementarundervisningen i pianospelning, och vill
af-värja de menniskopinande följderna af
ett sådant ofog, försvarar endast en
god medborgares rätt till lugn inom
sina egna fyra väggar; den som
dero-mot endast med afseende på sig sjelf
vill sätta stämpeln af öfverflödsvara på
en förståndigt bedrifven och till godt
mål ledande musikundervisning, den
förgår sig mot sin medmenniskas rätt
att i möjligaste motto utbilda sina
anlag för att skänka sitt lif ett skönt
och ädelt smycke.
Att befintligheten af en viss
begåf-ning bör vara det vigtigasto vilkoret
för begynnelsen af musikundervisning
är visserligen i och för sig en
förnuftig och helt naturlig fordran, men man
skulle göra orätt om man icke i
sådana fall, då en musikalisk begåfniug
icke obestridligt gör sig märkbar, ej
åtminstone försökte om icke anlag för
musik hos barnet möjligen ligger doldt
och genom en yttre inverkan
kanhända träder fram. Alldeles förvändt vore
emellertid om i ena eller andra fallet
icke från början undervisandet i
pianospelning bedrefves med fullt allvar
utan i stället såsom en bisak till
nöjsamt tidsfördrif.
Här är den punkt der en reform i
det nuvarande musikidkandot i hemmet
måste inträda.
En alldeles falsk humanitetskänsla
och klemmighet förleder föräldrar,
lärare och uppfostrare att för ungdomen
göra lärandet lätt och angenämt på ett
sätt som nästan alldeles utesluter
väckandet och stärkandet af pligtkänslau
hos det unga sinnet. »Suabbverkande
metod», det är lockbetet, som den
spekulative läraren utkastar för att fånga
sitt byte, och olyckligtvis är antalet
af dessa föräldrar och uppfostrare allt
jemt så stort, att de der föga
nogräknade spekulanterna af det manliga
och qvinliga slägtet alltid veta att göra
sig saken till godo. Hvari består nu
merendels en sådan »snabbverkaude
metod» på det musikaliska området?
Helt enkelt deri att låta den
nybör-jande lärjungen så snart som möjligt
spela något litet melodiöst stycke, som
»gör honom nöje». Att hågen för att
lära måste vara rigtad på allvarligt
arbete om varaktigt resultat skall
vinnas, det besinnar ej dessa
»snabbe-fordrare». Ytligt är deras arbete,
ytlig den snabba framgången, och i
tusen fall åtnöja sig lärjungen och
för-äldrarne lika beredvilligt som läraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1891/0078.html
