Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ed eller löfte förbundit sig att troget
efterlefva.
I likhet med hr H. ogilla vi
dere-mot på visst sätt direktör Törnwalls
yttrande, att endast den enkla koralen
i förening med psalmen kan väcka
andakt. Man kan ju med all
andäktighet afhöra en intressant föreläsning
i hvad ämne som helst, en profan sång,
en yster dansmelodi o. s. v.
Skilna-den består blott deri, att den andeliga
sången bereder andelig förnimmelse af
det högsta väsendet, — hvaremot den
profana njutningen är af sinlig art.
Hvad hr T. för öfrigt sagt i strid mot
Winterfeld, som betraktat tidens
koralutveckling såsom ett förstörelsearbete,
lär icke så precist kunna förkastas; ty
koralens utveckling såsom
menighets-sång samt afvikelse från den katolska
formen betraktas olika af olika
tänkande. Striden om den
»accentuerande» och »qvantiterande» koralformen
är gammal i Tyskland. Abr. Mankell
utkastade stridshandsken i Sverige men
vederlade sig sjelf i praktiken, itliy
att han utgaf en minimi-koralbok i så
syllabisk form som trots någon och
erkände, att »den enkla koralen
fortjente det högsta loford bland
musikslagen». Många andra praktiserande
organister, som vurmat för den
figurerade formen och talat om
folkviseto-ners införande i kyrkan, hafva i sinom
tid alltid kommit på bättre tankar.
Teorin vid pianot i kammaren förmår
icke alltid hålla profvet vid praktiken
i kyrkan, då frågan är om en
allmänhetssång af en stor massa folk. Biskop
Ullman, som med nr 1 af sina
mönsterkoraler framvisat »lutherska
koralens förstlingi> *, bestyrker bäst,
hvilken koralform Luther åsyftade,
nämligen den rent syllabiska till
oregelbunden metrisk psalmpoesi. Mången, som
nu ifrar för upptagande af den gamla
»omvexlande» rytmiska koralformen,
dels i B-takt (af halfva och fjerdedels
noter) och dels af eljest omvexlande
olika notvalörer, betänker icke, att
dessa koraler voro med mycket bryderi
komponerade för den tidens ofta
förekommande oregelbundna poesi. Betrakta
bara 1695 års psalmbok! Hæffner
hade en klar blick och kunde icke
med skäl fuska med den gamla
koralformen till den nya, tidsenliga
regelbundna poesien i 1819 års psalmbok,
utan måste »tillskära» don musikaliska
beklädnaden efter det nya föremålets
bygnadsform, detta jem väl med hänsyn
till sångens utförande af en större
menighet med mindre musikalisk
kunskap. Kyrkobistorikern, lektor
Nord-beck sade i sina föreläsningar, att
»intet land har så vacker psalmbok som
Sverige» och vi måste säga detsamma
om dithörande svenska koralbok —
den Hæffnerska — fastän den danska,
norska, finska och isynnerhet den en-
* Ett enda punktevadt ackord liar
insmugit sig deri, betonande obetydliga ord,
deri-bland sista stafvelsen i ordet »helvete».
gelska (af Bennet et Goldschmidt) kuuua
i sin mån jemföras med vår
liturgiska koralbok (af prof. Aug Lagergren
för några år sedan utgifven i
förbätt-radt skick). Den haltande
trippeltak-ten gifver icke efter i »sömnigliet»,
om danstempo skall undvikas och
V-i-dels noten skall få någon betydelse.
Eljest godtyckligt eller »ursprungligt»
rytmiserande koraler kunna ju utföras
af en öfvad kör och möjligen efter
trägen »plugguing» unisont af en
min-dro församling, af ett hälft tjog
»frälsningssoldater» och andra »fria» s. k.
religionssamfund med sina visböcker,
hvilkas tröttande enformighet gör dem
odrägliga i längden och gifva
anledning till tätare ombyten af sångböcker.
Om den gamla rytmiska formen säger
prof. Berggren i Danmark, att den bär
»vidne om et i musikaliskt-technisk
Henseende lavere Udviklingstrin»
liksom han ock finner att folkmelodiernas
verldsliga egenskap icke kan »afvaskas
såsom en kyrkomur», tilläggande: »og
dog tror man uden Anstöd at kunne
bruge samme Melodie den ene Dag i
lystigt Lag, näste Dag i Kirken».
Hvarje god melodi åstadkommer en
viss stämning, olika efter dess
karaktär, hvilken olikhet »för den mindre
skärpede Sands lettelig glider over i
hinanden». B. erkänner: »Och
jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå»
såsom en af de skönaste folkmelodier,
men finner den vara i anseende till
dess »erotiske charakteer en for
Kirken opassende Melodie», utom det, att
den påminner om dess »oprindelige
Text». — Huruvida våra flesta
koraler i sin ursprungliga »skiftande,
rytmiska drägt» från medeltiden och
reformationstiden äro så synnerligen
förträfflige, lemna vi derhän. Men
nordens i senare tid erkändt skickligaste
koralkännare, professorerne Berggren
och Lindeman samt musikdirektörerne
Sandström och Törnvall m. fl. påstå,
att de voro ofullkomliga alster (ej minst
i rytmiskt hänseende) från konstens
barndom. Och vill man egna någon
uppmärksamhet åt senare tiders, låt
vara välmenta »rytmiska» koralförsök,
så stöter kritiken ej sällan »pågrund».
Vare detta sagdt med den största
högaktning för hr Hypatius, som haft
mod att »taga bladet från munnen» i
den »upprörda« koralfrågan.
Erkännande hr H:s rätt vackra idéer och
grundsatser i sin senare uppsats, vilja
vi med Red:s af Sv. Musik-Tidning
benägna tillåtelse nästa gång vidare
yttra oss i saken. Till dess
Au revoir!
En röst från folket.
–-#–––
Vid pianot. Den unga damen
(spelande): »Men hvarför småler ni så
der?» — Herrn: »Jag håller god min
i elakt spel!»
––-$><£–-
Jenny Linds debut i Stockholms
aristrokratiska sällskapslif.
Då minnet af Jenny Lind i dessa
dagar upplifvats af den biografi öfver
henne, som nyligen utkommit, torde
nedanstående minnesteckning af den
ansedda författarinnan Esseide i den
väl redigerade tidskriften »Dagny» *
hafva ett allmännare intresse. Några
utslutningar i artikeln ha vi ansett oss
kunna göra till vinnande af utrymme:
Det är en kall vinterqväll år 183S.
I huset nr 11 Regeringsgatan tändes
ljus efter ljus i kronor och
kandelabrar. På gatan stannar en hel rad
täckta vagnar, hvilka närma sig por
ten i mån som det blir plats.
Livréklädda lakejer slå upp vagnsdörrarna,
och eleganta damer, åtföljda af
uniformerade herrar, stiga forsigtigt ur, taga
ett djerft hopp öfver den smutsfylda
rännstenen och försvinna genom porten
till den svagt upplysta förstugan.
Några minuter senare befinna sig de
nykomna i tamburen. Varsamt aftagas
ytterplaggen, sidenklädningar frasa,
sjalar draperas; en blick i spegeln
egnas de fantastiska coiffurerna, medan
herrarne putsa sina plymagerade
hattar eller rätta på sina guldfransade
epåletter — och in tåga i den
upplysta våningen de nykomna gästerna
gruppvis eller en och en.
I första rummet, ett hörnrum, der
åtskilliga musikaliska instrument ses
ordnade, mottagas gästerna af värden,
baron L., en äldre man, med de ädla
anletsdragen skuggade af ett rikt
silf-versprängdt hår, hållningen värdig,
later och uppsyn preglade af en fin
hjertlighet. Efter att hafva passerat
ett mindre förmak, inträda gästerna i
den stora, halfrunda salongen och
helsas der af värdinnan. Hon är en liten
dam om några och trettio år med
ungdomligt lifliga rörelser, uttrycksfulla
ögon och ett skälmskt, men på samma
gång ytterst förbindligt leende kring
de svällande läpparne. Med en fri
och behaglig åtbörd räcker hon sina
gäster handen, liten, hvit och
ringprydd, helsar dem välkomna,
föreställer dem för hvarandra och förstår att
med några få ord inleda bekantskaper
till höger och venster.
Der kommer baron B. med sin
friherrinna och sina döttrar, den ena
sedermera gift med en svensk
utrikesminister, den andra moder till
Sveriges nuvarande störste skald. Efter
dem synes öfverstekammarjunkaren hos
Carl Johan, baron F. samt general C.
Der komma eleganta, unga damer,
om-svärmade af några militärer och »unga
män i verken». Vidare ser man den
omtyckte violinisten i hofkapellet hr
Efvers och en ung violoncellist
notarien F., nu en af hufvudstadens
veteraner inom musikvcrlden.
* 1888, häftet 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
