Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folket« framkommit med flera
osanningar i tunn, sliten kostym. Att börja
med är visst underskriften en
pseudo-nymitet; ty säkerligen vill ingen af
det psalmsjungande »folket» obetingadt
underskrifva »röstens» utnötta
perversioner i denna fråga. Folkets tankar
om saken äro sedan länge, och genom
mångfaldiga yttringar kända, så att
derom är öfverflödigt att vidare orda.
Den andra tvifvelaktiga sanningen är
påståendet att Hteffnerska koralen är
harmoniserad i »sträng kyrkostil». De
bästa koralkompositörerne — Walther,
Schein, Calvisius, Criiger m. fl. —
omkullslå detta påstående. Vidare kan
det påståendet, att »syllabiska»
koraler ensamt och uteslatande äro
»folkkoraler, kullslås med bevis ur arbeten
af, bland andra, ofvannämnde
koral-auktoriteter, samt folkets smak att
om-vexlande sjunga »syllabiskt» uniforma
melodier, — t. ex. Hæffners nr 2 —
och qvantitativt »rytmiska» — t. ex.
Hæffners 61, 102, 131 m. fl. — (Se
vidare komminister Aug. Bäcks hrochyr
öfver denna punkt).
Sant är ej heller att den »rytmiska»
koralen är egnad till uteslutande
»folksång» och »rytmiska» koralen till
»körsång». Hæffners »syllabliska», i »sträng
kyrkostil» harmonierade koraler, äro
ju uteslutande satta för blandad kör.
Då nu Lutherska församlingens
psalmsång ju skall unisont utföras, så bafva
de stora koralförfattarena ej dragit i
betänkande att med en smula
figurerad harmonisering förhöja melodiens
intryck. Undertecknad är ej obekant
med 1695 års svenska psalmbok och
kan intyga att omkring halfva antalet
psalmerna der hafva så regelbunden
versbyggnad, som trots den n. v.
psalmbokens innehåll; och en stor del deraf
har melodier i »den haltande» (?)
trippeltakteu — en taktart, som, i
förbigående sagdt, är äldre och heligare
än den jemna taktarten —
Exempelvis må få påpekas (1695) nr 53, 117,
3; (1819) 460, 52, 480 m. fl. Bland
»figurerade melodier må blott
påvisas (1695) 46, 48; (1819) 226, 232
m. fl. Och dessa psalmers melodier
hafva visserligen utan »bryderi»
framsprungit ur varma hjertan, och äro
ännu denna dag omtyckta af alla, —
och de äro ej få — som hört dem.
Undertecknad har sedan mera än 30
år så småningom infört »rytmiska»
koraler vid gudstjensterna i en kyrka
som rymmer 2,000 personer; och från
de mångtusende, som under denna långa
tidföljd åhört dessa koraler, hafva ej
10 varit missnöjda dermed; tvärtom
har ett allmänt godt omdöme befästat,
min tro, att jag går den rätta stråten
för koralfrågans lösning. Af de flera
organister, som kommit in på samma
stråt, har ingen tröttnat och kommit
på »bättre tankar». Ej heller har
kritiken härvidlag »stött på grund». Måtte
»En röst från folket» äfven akta sig
derför! I. F. L.
Spontini och Heinrich Heine.
ålpiddar Gasparo Spontini verkade,
så-I som man vet i Berlin som gene-
ralmusikdirektör och var i egenskap af
kompositör till »Vestalen», »Ferdinand
Cortez» och »Olympia» en af de mest
firade och mest — fruktade
tonkonstnärer. Med en allt igenom
herskly-sten karaktär, som ej tålte någon
motsägelse, tvang han sig fram till
diktator öfver alla musikaliska förhållanden
i Berlin; hans operor blefvo gifna vid
alla möjliga och omöjliga tillfällen och
på deras uppsättning slösades med en
prakt och glans, som knappast vår tid
; kan fatta. Svartsjuk som en turk på
andras rykte, följde han med
afund-sjuka blickar en Webers, Rossinis och
Meyerbeers framgångar; med sitt högmod
och sin inbillade ofelbarhet satte han
emot pressens kritik endast hånet,
gäckeriet och åklagaremakten, och då
han intog en nästan alldeles oberoende
ställning, hade furstliga inkomster och
rönte utmärkelser af kejsare och
konungar, ansåg sig den fåfänge mannen
för operans Dalai Lama, — han hade
ju också en hel svärm af beundrare
och dyrkare omkring sig, hvilka
be-drefvo ett formligt afguderi med
honom.
Emot hans talrika anhängare fingo
under ett par årtionden hans fiender
och vedersakare ej ett ord med i laget,
ehuru han genom sitt hänsynslösa och
brutala beteende och genom sitt
koketterande med Napoleon och fransmän
nen retat och sårat i högsta grad en
hop folk. Först år 1841, då
komponisten i »Zeitung fur die elegante VVelt»
gjorde sig saker till en
majestätsförbrytelse, hvarigenom han ådrog sig ett
halft års fästningsstraff, förlorade han
sin nimbus, och den förr så strålande
kometen miste sin glans.
Den som vill lära känna, hvilken
allmakt på det musikaliska området
Spontini besatt under sin regering, må
läsa Heinrich Heines bref från Berlin,
hvilka utgåfvos 1822 och höra till de
qvickaste som denne »gracernas
sjelfs-våldige älskling» någonsin skrifvit.
Dessa Heinrich Heines utgjutelser hafva
tillika ett stort kulturhistoriskt värde.
De skildra det musikaliska lifvet för
en menniskoålder sedan och innehålla
en rikedom af humor, hvarmed vi
epigoner ännu kunna förnöja oss.
Sedan den 18 juni 1821, då
»Friskytten» af Weber under oerhördt
bifall uppföides på operan i Berlin, och
Spontini plötsligen erfor en känsla af
ängslan för den hastigt uppgående
stjernan, var den italienske diktatorn
det dagliga samtalsämnet. Det
spon-tinska och det antispontinska partiet
stodo i fejd med hvarandra och
stridens häftighet erinrar om den
förbittrade kampen mellan Gluckister och
Piccinister på sjuttiotalet under förra
århundradet. Men vi må lemna ordet
åt Heinrich Heine angående denna
»cause célébre». Han skrifver bland
annat:
»Spontini är den störste af alla nu
lefvande komponister. Han är en
musikalisk Michel Angelo. Han har
brutit nya banor i musiken. Han har
utfört livad Gluck endast auat. Han
är en stor man, han är ett geni, han
är en gud!« så säger det spontiniska
partiet, och palatsernas väggar
åter-gifva ekot af det omätliga
lofsjtingandet. Ni må nämligen veta, att det är
noblessen, som i synnerhet tilltalas af
Spontinis musik och på honom slösar
de utmärktaste 3’nnestbevis. Till dessa
ädla gynnare sluter sig det verkliga
spontiniska partiet, som naturligtvis
består af en hop menuiskor som blindt
hylla den förnäma och legitima
smaken, af en mängd entusiaster för allt
utländskt, af en mängd komponister,
hvilka gerna skulle vilja ha sin musik
upp på scenen och slutligen af en
hand full verkliga beundrare.
Nu, min vän, kan ni förklara det
larm, som fylde hela Berlin denna
sommar, då Spontinis »Olympia» först
uppfördes på vår scen. Har ni ej
kunnat höra denna opera i Hamm?* På
pukor och trumpeter var ingen brist,
så att en skämtare väckte förslag att
med denna musik pröfva hållbarheten
hos murarne i det nya teaterhuset.
En annan spefågel kom just ifrån den
bullrande »Olympia» och fick höra
taptot trummas på gatan, hvarvid han
med ett andedrag af lättnad utropade:
»Ändtligen fick man höra någon stilla
musik!» Hela Berlin skämtade öfver
de många basunerna och de stora
elefanterna i den ståtliga processionen.
De döfva voro alldeles förtjusta i all
denna härlighet och försäkrade att de
kunde känna med händerna denna
sköna tjocka musik. Entusiasterna
åter ropade: »Hosianna! Spontini är
sjelf en musikalisk elefant! Han är
en basunengel!»
Heine kom ej, så vidt vi känna, i
personlig beröring med Spontini i
Berlin; bekant är likväl att den
musikväldige ofta förargade sig öfver
satirikerns hånfulla yttranden. I
synnerhet förtröt det honom att Heine en
gång om Spontinis opera »Nurmahal«,
hvars uppförande var under förbere
delse, berättade i tidningarna, att i
den skulle förekomma två elefanter.
Den »officiela tidningen» måste på
uppmaning af Spontini dementera denna
uppgift. Heine replikerade dementin
på sitt sarkastiska vis med dessa ord:
»Jag återkallar hvad jag sagt och det
med åtbörden af sådan under- och
öf-vergifvenhet, att »statstidningen» skulle
gråta tårar af rörelse. För öfrigt
förklarar jag en gång för alla, att jag
är beredd att återkalla allt hvad man
af mig begär, om det ej är förenadt
med allt för stort besvär. Att två
elefanter skulle förekomma har jag
* En stad i West falen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
