Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verme, sprang Mascagni i famnen på
honom under lifliga lyckönskningar.
Nå se — sade Puccini — den
förste, som skyndar att lyckönska mig,
är just den som kan skrifva mycket
bättre än jag!
Från den stunden fick Mascagni ingen
ro. Alla hans drömmar i farbroderns
hus kommo åter öfver honom och han
förtärdes af längtan att få uträtta
någonting. Han vandrade på
undangömda vägar under grubbel öfver
framtiden, och kom han då händelsevis in
på någon mera befolkad gata,
skyndade han att dölja sig, för att icke de
förbigående skulle märka tårarna i hans
ögon. Inför sina vänner tvang han
sig med våld att visa en munter
uppsyn. Och så en vacker dag försvann
han från Milano.
Han hade tagit tjenst som
orkesterdirigent i ett resande operettsällskap,
ett af dessa, som behofvet för
tillsammans för en tid och nöden löser upp.
Det reste 1885 genom Piacenza,
Reg-gio, Parma och upplöstes i Bologna.
Mejl ett nytt sällskap reste han till
Neapel, men knappt ditkommet,
upplöstes äfven detta. Han tog plats hos
ett tredje, som gaf sig af till Genua,
och under vägen dit såg han i Pisa
för sista gången sin första flamma.
Mascagni var sedan baindomen
förälskad i en hicka i Livorno, och då
han låg i Milano, skrefvo de till
hvarandra dagligen. Men under
operett-lifvets frestelser hade han råkat in i
en hyktig förbindelse med en ung
sångerska. Hans hamma anade oråd, blef
svartsjuk, sökte upp honom i Pisa och
var mycket kall emot honom; och en
månad senare skref hon till honom, att
hon återtog sitt löfte, emedan hon icke
ville gifta sig med en vagabond utan
samhällsställning, hvilken ingenting
hade uträttat och skulle dö obemärkt och
eländig.
Slaget träffade hårdt, men den som
led mest deraf, var den stackars
sångerskan. Hon såg Mascagnis sorg,
anklagade sig såsom orsaken dertill och
rymde från sällskapet; straxt efteråt
dog hon. Livornesiskan deremot
tröstade sig lättare; hon blef gift i
Milano, och en tid senare träffade
Mascagni en buffasångare, som omtalade
att äfven han bland andra hörde till
hennes försmådda fästmän.
Emellertid gick det allt sämre för
Mascagni. Visserligen hck han
tillfälle att efter sällskapets upplösning i
Ascoli-Piceno fullborda sin opera
Rat-cliff, och det gick med fart, ty fjerde
akten skrefs på tjugo dagar, utan någon
instrumental hjelp mer än en gammal
viol. Men så måste han taga ny
anställning i Neapel hos en trupp, som
skingrades efter en månad, och då var
han alldeles utblottad, nedslagen och
sjuk.
En ädel qvinna fattade medlidande
med honom, tröstade och botade
honom. Han kände sig tacksam derför,
och då äfven denna qvinna stod
ensam i verlden, föreslog han henne att
de skulle förena sina öden. De gifte
sig.
Mascagni skref in sig i ett nytt
sällskap och kom med detta till Cerignola
i slutet af 1886. Här intresserade sig
befolkningen för honom och erbjöd
honom att stanna såsom pianolärare,
hvilket hans hustru, som snart skulle blifva
mor, äfven tillrådde. Då dessutom för
hans skull der inrättades en
kommunal orkesterskola, livaröfver han
näm-des till direktör, så fick han sålunda
i den lilla staden en knapp utkomst,
men hans lif förbittrades vid tanken
på, att han der var som begrafven för
veilden och hans ärelystna drömmar
stäckta.
Men midt i detta mörker kom som
en stråle underrättelsen om den af Son- 1
zogno öppnade musikaliska pristäflan.
Mascagni uppmuntrades till försöket
och eggades i arbetet af sin hustru;
»utan henne skulle jag vara förlorad»
— säger han sjelf.
Kommissionen utvalde bland de
insända operorna tre, som hon lät
uppföra. (’avalleria, rusticana var en af
de tre, och på aftonen den 17 maj
1890 förklarade Roms publik med
en-I tusiastisk och exempellös
enstämmighet, att Mascagni var segraren.
Kritiken i Rom ansåg ock, utan skilnad
i färg och partiståndpunkt, att
täflin-gen hade afslöjat ett äkta italienskt
ingenium med spontan, flödande,
originell melodi och dramatisk känsla, och
nestorn för recensenterna, Marchese
d’Arcais — som dog kort efteråt —
skref bland annat: »Jag slutar, glad
att få helsa hoppet om bättre dagar
för den musikaliska scenen. Den gamle
kritikern har ännu en gång återfunnit
den UDgdomliga entusiasmen».
Operans framgång inskränkte sig ej
till Italien, der hon samma år gafs i
Milano, Plorenz, Bologna, Genua och
följande året i Neapel, Venedig och
Palermo, utan hon flög snabbt till
utlandet, ovanligt nog först till
Stockholm, sedan till Pest, Madrid,
Hamburg, Prag, Munchen, Dresden, Brunn,
Wien, Gotha, Hannover, Schwerin och
Moskva tills dato. Förläggaren
Son-zogno försummade icke att puffa för
sin vara och utgaf bland annat ett
praktband med biografier och
afbildningar af kompositör, textförfattare och
samtliga artister samt större scener ur
operan; men hans oförsigtighet att icke
hafva bedt novellförfattaren Verga om
lof att taga en af dennes berättelser
till ämne, invecklade honom i en tvist,
som nu säges vara förlikt på det
vil-kor, att Sonzogno betalar till Verga en
gång för alla den nätta summan at
100,000 francs!
Redan deraf kan man sé, hvilken
kolossal affär det gäller.
Att Mascagnis friska och talangfulla
opera skulle väcka uppseende i hans
fosterland, var naturligt, framför allt
kanske genom nyheten i sitt folkliga
ämne, ehuruväl den icke är så
genialisk som Boitos »Mefistofele» och
Ver-dis »Otello». Men att den i sjelfva
Wagners fädernesland skulle framkalla
en särskild, entusiastisk broschyr, det
är högst märkvärdigt — eller kanske
snarare rätt förklarligt, såsom en
pendant till den stora affallingen
Nietz-sches förutgående lofprisning af Bizets
»Carmen», hvilken opera med det
högre snillets försprång redan förut i
Frankrike betecknat ungefär samma
uppslag som »Cavalleria» i Italien.
Tydligt är, att man äfven i
filosofernas land åter börjar längta efter
populär hållning och melodi som ett plus
till den fordran på dramatisk sanning,
hvilken kan sägas ha varit i växande
sedan mer än ett sekel tillbaka, ehuru
den tillgodosetts på ett olikartadt sätt
af germaner och romaner. Att nu
Heinrich Pudor, författaren till nämda
broschyr (Zur Erklärung der
Cavalleria rusticana, Dresden 1891), ser
alldeles för mycket hos Mascagni och är
alltför orättvis mot Verdi och andra,
hindrar icke, att hans bok är ett
märkligt tidstecken och innehåller åtskilliga
pikanta omdömen, hvadan en
öfver-blick af några hufvudpunkter här torde
vara på sin plats.
Författaren frågar sig efter orsaken
till den hastiga framgången af
»Cavalleria» och finner svaret i orden
»sanning och natur». De senare årens
musik, säger han, var i allmänhet osann;
den var gjord men icke känd.
Meyer-beers operor pösa af hyckleri och
känslans osanning. Gounod är den
vat-tenhaltigaste af alla komponister. Hos
Bizet finna vi nog känslans sanning,
men han saknar dess djup och adel.
Den italienska operamusiken var
cynisk, rå, gemen. Hos Wagner har
man känslosanning, känslodjup och
kän-slostorhet; men han går i stegringen
af känslor och lidelser samt i slöseri
med användning af medel så långt,
att utvecklingen i hans riktning är
afslutad och ett vidare framskridande
omöjligt. Brahms’ musik saknar själ.
Dräsekes likaså, ehuru den är
spirituel och lärd. Reinecke är en
tummeliten, hans känsla den af en
gammal sömmerska, som gråter för det hon
brutit af sin nål. Jadassohn dansar
med fyrdubbla kontrapunkten och rider
käpp på koralfugan, men att
musiken är något annat, tycks han inte veta.
För publiken har musiken
nedsjunkit till ett lekverk. Till en god diner
hör dålig musik. För musikernas skrå
deremot existerar musiken blott såsom
vetenskap, harmoni, kontrapunkt,
kom-positionslära. Man har glömt, att all
musik är härmning af sång, och att
sången kommer från själen.
Känslorna låta sig ej kommenderas.
Känslan måste man känna. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
