Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sanning L känslan finnes i »Cavalleria
rusticana», som icke erbjuder några
spetsfundigheter, då instrumenteringen
är enkel, harmonien enkel,
dekorationen enkel. Det är hvarken
skåde-eller praktstycke. Men hvarje not är
sann. Man tror på den. Dertill
kommer, att denna opera är moralisk; den
leker icke med moralen, såsom hittills
både den franska och italienska
operan gjort.
Efter en utförlig analys af operan
fortsätter derpå författaren (sedan han
gjort ett obefogadt utfall mot Yerdi,
hvilket på sin höjd trätfar dennes tidi- i
gaste kompositioner) sålunda:
Mascag-nis musik har ingenting af den nu
öfliga doktrinarismen, af de nuvarande
kontrapunktikernas lärdom. Han
sjunger ej som en professor, utan som en
fågel, han grubblar icke, han skapar.
Ar hans musik nationell? Ja icke i
vulgär mening italiensk, men i sann
mening. Jemförom den italienska
folk-karakteren med den tyska! Der
njutning, här längtan. Eör italienaren är
verlden en bild, för tysken en tanke.
Mascagni kämpar icke med tonerna
och gräfver i dem, han sjunger sina
sånger och fröjdas åt dem; han
ana-tomiserar icke sina tema, utan när han
sjungit ett nog, sjunger han ett annat.
Om icke »Cavalleria» vore så äkta ita
liensk, skulle hon hvarken vara så
verksam eller så god. Ty hvarje äkta
konst är nationell. Handeln är
internationell, vetenskapen äfven, men
konsten icke. Derför må ju ingen tysk
taga efter Mascagnis kompositionssätt,
blott renheten, djupet och sanningen
deri bör tagas till mönster.
Naturligtvis äterklingar Wagner här
och der, säger författaren. Hvarje
musiker — menar hau — står för
närvarande medvetet eller omedvetet
uu-der wagnerinusikens bann. Men då de
flesta eftergöra Wagners harsklande
och spottande, så har Mascagui
till-egnat sig hans anda. Likaså förhåller
sig med Mascagnis ställning till Bizet,
blott att denna äterklingar ännu mer
än Wagner. Ingen må undra, att
någon kan erinra om både Bizet och
Wagner. Nietzsche var wagneriau och
blef bizetian. Hvarföre skulle ej
Mascagni kunna antaga det bästa hos båda?
För öfrigt eger Mascagni hvad Bizet
saknar, dramatisk känsla, passion
(Lei-denschaft), ej blott passioneradt väsen
(Leidenschaftlicbkeit).
* *
*
Så långt den omtalade broschyren.
Man skulle väl icke vilja underskrifva
allt deri, minst dess öfverskattning af
sitt ämne. Det nya i Mascagnis opera
är detsamma som i »Carmen», det rent
folkliga och realistiska ämnet, utan
historisk grannlåtsapparat som hos
Mey-erbeer, utan mytologisk och symbolisk
djupsinnighet som hos Wagner, ett
försök till förening af serians och
comi-quens uttrycksformer, ledmotivet och
deklamatoriet hand i hand med
kupletten. Mascagui står mindre
direkt under Wagners bann än under
Verdis och Bizets, af hvilka den ene
varit hans föresyn för ensemblerna,
den andre för folktonerna. Men rätt
har broschyrförfattaren utan tvifvel
deri, att Mascagni är uppriktigt
hän-gifven sin tolkning och sann i sina
känslor, och derfar tror äfven
åhöraren på honom, till och med der, livar
-est hans stil ännu är konventionell och
turnstyltor.
A. L.
––-$>$––
Ytterligare något om
svensklutherska kyrkosången —
egna och andras
åsig-ter i frågan.
jljljjypatius vidhåller i sin andra
upp-sats uttrycket: »vår fattiga
kyrkosång». Vi instämma gerna deri, ty
fattigdom må det väl kallas, att vår kyrkliga
koralbok ej förmår tillfredsställa det
naturliga behofvet af en bestämd
melodi till hvarje psalm i vår
lithurgiska psalmbok. Tankarne
härom äro delade, det veta vi, och
åtskilligt talar både för och emot det
inskränkta melodiantalet — 200 —
vi äga till våra 500 psalmer: för
detsamma, eftersom de skola läras
»utantill» (man har ännu ej hunnit
öfver-vinna denna fördom i afseende på
kyrkosången, fastän »långkatekesen» m.
m. ej behöfver läsas utantill) och emot.
emedan det är ett verkligt
fattigdomsbevis, att ej hrr musici kunna hålla
jernua steg med psalmpoeterua och för
god ordning skull bestå en särskild
passande melodi att införlifvas med
hvarje psalm.
Att vår gällande koralform är
»impopulär», torde få anses som ett
för-hastadt uttryck af hr H., ty
Hæffner-ska koralen är enkel både till melodi
och harmoni samt dertill konseqveut i
afseende på stil och form och hvad
vill man mer begära i och för en
tne-nighetssång? Skäligen intet, om man
verkligen vill behålla menigheten vid
sin sångrättighet i lutherska kulten.
»Allt det höga är enkelt, ett barn kan
fatta dess mening», säger Tegnér.
Skulle då icke den enkla koralen vara
fattlig och populär för en menighet
samt lättare att sjunga, än en
konstlad? Jo, visserligen.
Hvad reformationens första
koralkonst angår, så kunde^Luthers
kyrko-musikaliska föreståndare, uppfostrade
i den katolska sångskolan, icke så lätt
frigöra sig från denna skola och bryta
sig in i den nya idéen för
menighets-sång. Likväl finner mau af J.
Wal-thers, Cl. Goudimels m. fl:s
körtonsat-ser, att de år efter år öfvergingo allt
mer och mer till den enkla satsen. Om
dess »blomstringstid* hafva vi olika
omdömen. Luther sjelf talade någon
gång om »Eselgeschrei». Berggrens,
Lindemans och Handströms yttranden
om de gamla s. k. rytmiska
kyrkosångerna äro kända. Den sistnämnde
säger, att de saknade både meter och
rytm, såvidt gamla uppteckningar gifva
vid handeu. Ja, vi hemställa,
huruvida det kunde lända vår kyrkliga
me-nighetssång till fromma om vi upptoge
de gamles koralform: Cantus firmus i
tenoren, släpande binoter, synkoper,
utesluten ters i vissa o-klanger,
upp-taktsnoter af fördubbladt tidsvärde,
oklara förhållningar, för att ej tala om
felaktig harmonisering, orytmisk
periodbyggnad m. m. Ingen uppriktig
kyrkligt sinnad fackman lär vilja
återvända till denna reformationskoralens
barndom.
Beträffande det »blomsterdoft» som
1695 års koralbeundrare funnit, så
medgifva vi också, att kanske ingen
af nutidens koralmän skulle kunnat
bättre lösa sin uppgift än 1695 års
koralredaktion gjorde till den tidens
psalmverk. Till dess mångsidiga
meter, stundom utan både rim och reson,
fordrades verkligen mycken fyndighet
och god beräkning för att åstadkomma
ett antagligt koralarbete. Dertill
erfordrades icke blott hela och halfva
utan äfven tjerdedels och åttondedels
noter, knappast nog ändå.
Trippel-takten var ock oumbärlig för
halfno-ternas itudelning på sina ställen, och
sammanläggning af två eller flera
noter blef äfven nödig här och der. Låtom
oss blott se huru nr 192 i 1695 års
psalmbok (nr 24 i 1819 års
psalmbok) lyder:
»Allenaste Gud i himmelrik
vare lof och pris för alla dina nåder,
som han hafver gjort i jorderik
i dessa här nådeliga dagar:
På jorden är kommen stor glädje och.
frid;
menniskan må väl glädjas vid
Guds 3’nnest och goda vilja.»
Reflexionerna göra sig sjelfva. Det
är klart att »gehörets»» godtycklighet
måste anlitas för att komma väl ifrån
poesien, och kan mau lätt föreställa
sig, huru sångeu af en allmänhet tog
sig ut i dylik blandad och
oregelbun-dou meter. Det måste alltså anses
särdeles oeftertänksamt att vilja passa
in vår tids regelbunda psalmpoesi uti
den gamlas brokiga koral. Hfeffner
tog i detta fall jemna steg med
poesien i enkelhet, för vinnande af
rytmiskt skick och ordning i den
kyrkliga menighetssången, och det må ej
klandras af rättänkande lutheraner! —
Ja, svenska messan! Den är delvis
misslyckad. Hvilken tavtologi uti
första strofen till »tackom»! Hur q
ömkligt låter ej ordet »di-i-i ig» uti kyrie,
äfven de upprepade höga tonerna till
» Kristus».
En passande tonsats till
»englasån-gen» är ett länge erkändt behof, syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1891/0093.html
