Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hvad äro alla dessa italienska |
operor från den tiden utan den
tillbörliga dragningskraften af stora sångare
och sångerskor? De sakna handling.
Sinnet derför ogde deremot
fransmännen af gammalt; dertill kom en
tids-strömning emot det »historiska» vid
den tiden. Så faller det sig klart att
Meyerheer jublade, när han ändtligen 1
i Scribe funnit den som stälde till hans
förfogande öfvermåttan dramatiska rika
libretti — dramatiska nämligen i
skådespelets stil.
En verklig diktare, som äfven är
invigd i operans teknik skulle
emellertid ha gifvit Meverbeer poetiskt
enklare, för musiken mera passande och
derför icke mindre verkningsfulla styc- |
ken. Och om de nämnda fyra operor- |
na af Meyerbeer med god framställning
och uppsättning ännu i dag med
säkerhet göra god verkan, så ha de
derför ej att tacka det dramatiska total- |
intrycket utan endast och allenast
summan af särskildt fängslande musikaliska
godbitar. Hur kulissmessig är icke 1
romantiken i »Robert» emot
naturfriskheten i »Friskytten» — spöken på
ljusa dagen. Och likväl förekomma |
här och der rätt ofta melodier sådana,
att man likgiltig för handlingen, hur
spännande den än är tillskapad, endast,
såsom vid de italienska operorna, lyssnar
till de musikaliskt sköna ställena. Och j
derför skola dessa fyra operor, till
hvilka kunna läggas »Nordens
stjer-na» och »Dinorah», ännu länge hålla
sig segt qvar vid alla större scener.
Vännerna till operan, till sången gå
med helt andra fordringar till sina
musers tempel, än de som sätta
tal-pjesen i främsta rummet. Då
Hamer-ling menar och i sin »Viljans
atomi-stik» har skrifvit, att hos Meyerbeer
»förståndsraffinementet i konsten» nått
sin högsta blomstring, så ligger deri
en sanning, utan att något synnerligt
tadelvärdt dermed är förknippadt. Vi
ha Meyerbeer att tacka för en hop nya
klangeffekter och tonkombinationer, och
den förstår ingenting af tonkonsten,
som icke jemte den omedelbara
ingif-velsen äfven vill inrymma deri en rätt
vidsträckt medveten regulerande
inflytelse. Det nya i de högre
konstarterna får ofta framsökas med stor möda.
Det skulle leda till för stor
vidlyftighet att här utförligt belysa denna sak ;
så mycket kan dock sägas, att
Meyerbeer i sin konstskapelse inlagt lika
stor förtjenst, som sjelfve hans store
vedersakare Richard Wagner, då han
tillerkände ledmotivet en särskild
betydelse och af detsamma gjorde bruk
på ett sätt, som alls icke kan
hänföras till omedvetet producerande.
Af-ven på Meyerbeer kan man tillämpa
den vackra satsen: »Den, som
tillfreds-stält de hästa på sin tid, har lefvat
för alla tider». Och om än till de bästa
på hans tid man kan räkna en Robert
| Schumann och Felix Mendelssohn,
hvilka, såsom man vet, kände motvilja
för Meyerbeers »grofva» effekter, så
får man ej förgäta, att de icke voro
några dramatiska naturer och att de
knappt skulle ha lyckats med någon
»äkta» opera. Wagners senare
musikdramer skulle säkerligen ha gjort på
detn samma intryck, som Meyerbeers;
och att emot en samtida vilja spela ut
som trumf en förgången epoks
klassiska hufvudverk, med detta »drag» gör
man ej någon vinst för den
framskridande konstskapelsen och nyväckta
konstbehof. Dermed skulle konsten
stanna i sitt lopp, förvandlas till en
mumie, som på sin höjd eg de värde
såsom forskningsobjekt för de lilrde.
Så är ock den Meyerbeerska operan,
ehuru den bär en kosmopolitisk
karaktär, fastän ej i samma mening som
Mo-zarts verk, att anse såsom en
nödvändig länk i den tyska operans
utvecklingskedja. Utan Meyerbeer ingen
Wagner med hänseende till dramatisk
teknik osh instrumentering, om också till
sitt inre väsen den Wagnerska
konsten tagit sin väg öfver Weber och
Schumann. I alla fall kan Tyskland
vara stolt öfver att äfven räkna
Meyerbeer till en af sina förnämsta söner;
stor och originel som konstnär, tillika
såsom menniska »ädel, hjelpsam och
god». Partihatet går som det
kommer. I musikhistorien står Meyerbeers
egenartade betydelse fast för alla tider.
Och försvinna en gång hans verk från
repertoaren, förgätas de och påträffas
blott som partiturer i riksbiblioteken,
lika som sä många andra, dem vi i
dag kanske förespå en odödlig tillvaro,
äfven då skall hans namn behålla sin
storhet i minnets panteon.»
Meyerbeers egentliga namn var
Jacob Liebmann Beer — tillägget af
namnet Meyer framför det
fädemeärf-da var vilkoret för erhållande af ett
stort arf efter en slägting med detta
namn. Fadern, en rik judisk hankir
sörjde tidigt för att sonens musikaliska
talang fick en god utbildning. Så
erhöll han till lärare i klaverspelet Franz
Lauska, elev af Clementi, som sjelf en
kort tid undervisade honom; Zelter;
Bernh. A. Weber och’ (1810—12) i
Darmstadt abbé Vogler voro hans
lärare i teori och komposition. Hos
Vogler studerade samtidigt C. M. v.
Weber och Gänsbacher. Meyerbeer skref
här ett oratorium »Gott und die
Natur», som blef uppfördt i Berlins
sångakademi, samt en opera »Jephtas
Ge-liibde», som 1811 gick öfver scenen
på hofteatern i’ Miinchen, men
ingendera väckte synnerlig uppmärksamhet.
En ny opera »Abimelek» (»Die beiden
Kali fen») uppfördes i Stuttgart och
derefter i Wien 1814 samt gick sedan
under namnet »Wirth nnd Gast»
öfver till Prag och med Weber till
Dresden. Den ringa framgången gjorde
Meyerbeer missmodig; han egnade sig
nu, efter att ha hört Hummel i Wien,
med stor ifver åt klaverspelet och
uppnådde deri en sådan skicklighet, att
han täflade med sjelfva Hummel och
j Moscheles. Salieri gjorde honom upp
j märksam på, att han för att göra
lycka som operakomponist måste lära mer
än den kontrapunktiska konsten, och
att han bekvämast kunde tillegna sig
det som han saknade i Italien. 1815
kom Meyerbeer till Venedig. Rossini
* hade då börjat göra lycka på allvar
och M. förstod att han hittills icke
tillräckligt fattat letydelsen af melodi och
sångbarhet. Han vann nu en hastig
och stigande framgång med »Romilda
e Constantia» i Padua 1815, med
»Se-rairamide riconosciuta» i Turin 1819,
»Emma di R-esburgo» i Venedig 1820,
samt »Il crociato in Egitto», äfven i
Venedig, 1824. En 1823 begynt
o-pera »Almanzor» fick han i följd af
sjukdom icke färdig på bestämd tid, och
en tysk, »Das Brandenburger Thor»,
skrifven för Berlin, kom ej till
uppförande, oaktadt han sjelf infann sig
der. I Berlin sammanträffade han med
Weber, som ej kunde förlåta sin
studiekamrat att han hlifvit italiensk
komponist. Webers förebråelse tycktes ha
fallit i god jord, ty efter »Il crociato»,
som då redan var under arbete, skref
Meyerbeer ingen italiensk opera och
lät under sex år ej höra af sig med
något operaverk. Till denna tystnad
bidrog kanske att han under denna
period förlorade sin fader, gifte sig och
miste två barn. Men då han åter
trädde fram hade han genomgått en
ny förvandling. Meyerbeer tog 1826
sin vistelseort i Paris, der »Il crociato»
skulle uppföras. Det var den af hans
operor, som ansågs hålla sig bäst uppe,
och den uppfördes der 1826 med
nå-gorlurda framgång. Först med
»Robert le diable», som 1831 uppfördes
på stora operan i Paris, firade
mae-stron en verkligt stor och varaktig
tri-j umf. Han hade nu sammansmält tysk
harmonik med italiensk melodik och
fransk rhytmik samt vunnit ett
lysande resultat. Då »Les Hugenots»
1836 gjorde ännu mera lycka och
bägge dertill blefvo kassapjeser af
första rangen, fann M. efter hand med
sin fördel öfverensstämmande att blifva
fransk komponist. Sedan Meyerbeer i
16 år haft sitt hufvndkvarter i Paris
vände han åter till sin födelsestad Ber
lin 1842, då hans opera
»Hugenot-terna» skulle uppföras derstädes. Han
utnämndes derpå till
generalmusikdirektör och skref 1843 operan »Das
Feld-lager in Schlesien», som dock först
1844 gjorde lycka med Jenny Lind
som Vielka. Senare begagnade han
en stor del af denna musik till sin
»L’etoile du Nord» (»Nordens stjerna»),
med text af Scribe, hvilken opera 1854
gick öfver scenen på Opéra comique i
| Paris.
Redan 1838 hade Meyerbeer
påbörjat sin »L’Africaine», hvilken dock
först 1865, efter mästarens död, kom
till uppförande. Orsaken till detta
dröjsmål var oupphörliga ändringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
