Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Scribes text, hvilket ledde till
uppskjutande af operans fullbordan.
Under tiden gick »Profeten», som också
fått vänta i sex år på uppförande,
öf-ver scenen på Stora operan i_ Paris
1849, och tio år derefter hade »Le
pardon de Ploérmel» (»Dinorah») sin [
premiere på Opéra comique. Af
Me-yerbeers ofvannämnda stora sceniska
verk gafs »Robert» å svenska
opera-scenen första gången d. 10 maj 1839;
hade till i juni 1863 upplefvat 123
representationer och gafs d. 4 maj 1890
för 200:de gången. »Hugenotterna»
uppfördes först 1842 och hade till 1861
gifvits 39 gånger samt uppfördes 100:de
gången 1880. »Profeten», som här
uppsattes 1852, hade 1863 hunnit till 63:e
föreställningen och gafs 100:de gången
i febr. 1885. Näst Robert har
»Afrikanskan», uppsatt 1867, gjort mesta
lycka hos oss; denna melodiska och
praktfulla opera gafs senast vid fru
Luccas gästspel härstädes 1887 och
upplefde då d. 10 maj sin 138:e
föreställning. De sista här uppsatta
Me-yerbeer-operor äro »Dinorah» 1870,
kvari fru Michaeli firade en lysande
triumf i titelrolen, samt »Nordens
stjerna» 1881, hvilken opera sedan
återupptagen för två år sedan icke lyckats
vinna någon framgång.
Förutom operorna, på hvilka
Meyer-beers betydenhet som komponist
grundar sig, har han skrifvit musik
(uvertyr, melodramer och mellanaktsmusik)
till tragedien »Struensee» af hans
broder Mikael Beer (Berlin 1846.
Gif-ven i Stockholm 1860); en musik som
står högt i anseende; vidare flere kö
rer till »Evmeniderna» af Aeschylos,
festspelet »Das Hoffest von Ferrara»,
båda delarne i Berlin; uugdomsarbetet
»Thevelindens Liebe», monodram för
sopransolo, kör och klarinett, 3
Fackeldanser för harmonimusik,
Schiller-festmarsch, Marsch för öppnande af
utställningen i London 1862,
Krönings-marsch för Wilhelm I, Kantater till
aftäckandet af Gutenbergs minnesvård
i Mainz och till prins Karls af
Preussen silfverbröllop, Bröllopsserenad till
prinsessan Louise af Preussen,
Festhymn till kungaparets silfverbröllop,
Hymnen »An Gott», Kantaten «Der
Genius der Musik am Grabe
Beetho-vens», 7 andliga Oder af Klopstock
för 4 röster, en 8 stäm Psalm, et 4
stäm. Pater-noster med orgel, 12
Psalmer för dubbelkör, ett Miserere, et
Stabat, ett Te deum, omkr. 40 till en
del större sånger med piano, en med
obligat violoncell, en med klarinett och
horn, åtskilliga pianostycken etc. —
Biografier öfver Meyerbeer har man
af A. de Lasalle, A. Pugin, bägge
1864, af H. Blaze de Bury 1865, af
H. Mendel 1868 och J. Sucht 1869
o. a. I mästarens lefnadsteckning må
man ej förbigå den s. k.
»Meyerbeer-stiftelsen», en testamentarisk
bestämmelse af honom om ett legat på 10,000
thaier, nvarå räntan hvart annat år
skall tjena en talangfull tysk kompo- ;
nist, under en ålder af 28 år, som
hjelp till uppehåll för studier i Italien,
Paris, Wien, Miinchen, Dresden i un- |
gefär ett år, deraf halfva året i
Tyskland.
De sista 15 åren af sitt lif led
Meyerbeer af en vacklande helsa och
besökte årligen badorten Spaa. Sedan
1845 var Meyerbeer ledamot af sven- [
ska Musikaliska akademien.
Meyerbeers graf i Berlin befinner |
sig på den israelitiska kyrkogården å [
familjen Beers grafplats. På grafven
höjer sig ett granitmonument med
infattad marmortafla och inskrift: »Här
hvilar Giacomo Meyerbeer född d. 5
sept. 1791, död d. 2 maj 1864.»
Längre ned står namnet utfördt med
hebreiska bokstäfver.
––#––
Meyerbeer som dirigent.
pllleyerbRp.r dirigerade icke gerna och
^ lät endast undantagsvis förmå sig
att leda sina egna operor, ehuru han, om
ett af hans verk utfördes illa, kunde
vara lika misslynt om det gälde att
uppföra det hundrade gången, som
som hade det varit den första. Denna
motvilja mot att dirigera, liksom mot
att leda instuderandet af hans operor
! framgick ur hela hans karaktär. Man
kan vara en stor komponist och
likväl trots allt vetande, all erfarenhet,
all uppfinningsförmåga, lika litet duga
till dirigent som en sångare till talare
på predikstolen. Sjelfförtroende, energi,
mod, själsnärvaro, kort sagdt de
e-genskaper, som fordras iör en stor
fältherre, äro också erforderliga för en
dirigent. Dessa egenskaper saknade
i Meyerbeer. Han var ängslig, orolig,
I nervös, så att till och med
dirigerandet af hof konserterna i Berlin var
honom pinligt. Hur väl han insåg denna
brist framgår af bref till d:r Sucht af
1 d. 2 mars 1857. Det heter deri: »Jag I
passar ej rätt till dirigent. Man
säger att en dugtig kapellmästare måste [
besitta en god del barskhet. Jag vill
ej instämma deri. Det gör ett högst
oangenämt intryck på mig, när bildade
konstnärer behandlas så, som man
knappt vill behandla sin betjent.
Barsk-1 het vill jag ej begära af en dirigent,
men han måste uppträda energiskt,
kunna utdela allvarsamma
tillrättavisningar utan att blifva grof och bör
vid den värsta skrapa alltid taga sin
värdighet i akt. Tillika måste han
| kunna utveckla så mycket jovialitet, att
j han dermed kan göra sig omtyckt hos
! konstnärerna, de måste älska, icke
frukta honom. Aldrig får han röja
j karaktärssvaghet; det inverkar högst
menligt på respekten. Jag förmår icke
uppträda så energiskt, som det behöfs
vid instudering och dirigering.
Verklig njutning medför endast det väl
lyc-j kade uppförandet af ett musikverk.
Repetitionerna ha ofta gjort mig sjuk.
Dessutom taga de många profven och
inöfningarna så mycken tid i anspråk,
att den bästa tiden af dagen derigenom
går förlorad. Ideer strömma icke på
en alla dagar; stundom får man vänta
länge på goda melodier, som egna sig
till dramatiskt uttryck. Sitter man nu
som bäst vid sitt arbete, och timmen
för repetitionen slår, så är det
smärtsamt att rycka sig lös. Jag kan
sedan hela dagen vara förstämd, emedan
jag ej blott förlorat tid utan också
goda ideer. Detta allt är orsaken till
att jag under min lifstid varit så litet
verksam sora dirigent.»
Meyerbeer har dock emellanåt gjort
undantag från regeln och i Berlin
instuderat och dirigerat »Robert»,
»Hugenotterna» och »Fältlägret i Schlesien».
För att bringa sistnämnda opera,
omändrad till »Nordens stjerna», till
uppförande i Stuttgart, kom han hösten
1854 till det schwabiska residenset och
ledde sjelf repetitionerna till premieren
der, då teater- och orkesterchefer från
nästan alla större tyska teatrar
strömmade dit, emedan operan i sin nya
gestalt förut endast gifvits i Paris. Vid
detta tillfälle utförde violoncellisten
Nissle, en mycket talangfull
karikatyrtecknare, en rörlig karikatyr öfver
mästaren, bestående af en figur som
sattes i rörelse genom att draga på en
tråd och visade maestron med sitt
e-gendomliga nickande, markerande takten
med en lätt, parodierad armrörelse
och med hatten långt ner på nacken.
För öfrigt var uppförandet af operan
ganska lyckadt och komponisten sjelf
mycket belåten dermed. Till hans ära
gaf konung] Wilhelm en stor fest på
Wilhelma och öfverlemnade åt honom
der vid i egen person Kronorden.
–-®––-
Olika sceniska framställningar
af »Margareta».
(Efter »The Musical World».)
JpEtt nummer af »The San Francisco
C§jS Argonaut» innehåller en
intressant artikel under rubrik »Stage
Marguerites» i hvilken de mest ryktbara
nutida primadonnors olika
framställningar äro analyserade och motstälda. Om
madame Nilssons uppfattning af
karakteren säger författaren: För 6 år
sedan under den första saisonen, vid »The
Metropolitan Opera House» i
New-york, Campaninis sista saison inför en
publik, som redan nu började visa
tecken till motspänstighet under intrycket
af att han förlorat sin röst, hörde jag
Nilsson som Margareta. Mig föreföll
hon alltid som den kallaste, hårdaste
af alla religiösa svärmerskor. Hur
Faust någonsin fick mod att vända
sig till denna inåtvända stolta qvinna,
var ett ständigt föremål för min
undran. Hur en sådan qvinna någonsin
kom att lyssna till en sådan man var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
