Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
109
på många år. När hon nu sjÖDg, var
det ej längre i närvaro af de kungliga
och furstliga personerna, utan som om
hon varit hemma i sitt fädernesland,
omgifven af andäktigt lyssnande, ej af
kritiserande.
Ingen utom hon förstod orden i
visan, men det mildt klagande i
melodien och den ljufva stämman
framkallade tårar i allas ögon.
Då hon slutat, lyfte hon sina milda,
blå ögon mot sin rival, hvars lågande
blickar så mycket förvirrat henne, men
nu upptäckte hon ej något utmanande
uttx-yck i dem.
Ett ögonblick derefter skyndade
Grisi med lifligheten hos ett söderns
barn fram till Jenny Lind, lade sin
arm kring hennes hals och kysste
henne, utan att fästa sig vid att så mänga
personer bevittnade hyllningen.
––-^£><3–-
Från scenen och konsertsalen.
Kgl. Operan. Sept. 1, 6: B o i t o:
Mefi-stofeles (Margareta-Helena : fru Östberg;
Pan-talis: frk. Wolf; Mefistofeles, Fnust: hrr
Nygren, ödtnann). — 3; v. Flotow: Martha
(Nancy: frk. Alraati). — 4: Adnm: Konung
f ör en dag (Zephoris: hr Ödmanti). — 8:
Mascagni; PåSicilien; Donizetti:
Regementets dotter. — 9, 11, 13: En
Midsom-marnattsdröni, musik
afMendelssokn-Bar-t kol dy. — 10, 14: Thomas: Mignon
(Mig-lion: fru Sigrid Arnoldson-Fisehhof; Philine:
Irk. Karlsohn; Wilhelm Meister, Lothario,
Fredrik, Laertes: hrr Ödmaun, Nygren,
Henrikson, Rundberg’. — 12. Yerd i: Din
vilse-förda (Violetta: fru Arnoldson-Fisehhof; Flora,
Anna: frk. Karlsohn, fru Strandberg; Alfredo,
Germont d. ä.: hrr Ödmann, Lurdqvist).
Vasa-teatern. Sept. 1—14. Adam och
Eva, lustspel med sång i 4 akt. af Edv.
Jacobson och Leop. Ely. Bearb. af H.
Molander; musik af Adolf Ferron.
Djurgårdsteatern. Sept. 1—14. Fru
Venm.
Hasselbacken. Sept. 1, 6. Konserter af
Typografiska foreningens sångkör i forening
med gardesmusik (Svea och 2:a I.ifg.J
Sigrid AmoMson-föreställningarne ha,
i såsom kunde väntas, gifvits inför
fullsatt salong hvarje gång samt bevistats
af konungen och kronprinsen med
talrik uppvaktning. En mängd buketter,
lagerkransar och en blorasterkorg samt
talrika inropningar efter akterna och
synnerligast efter föreställningens slut
vittnade om att Stockholms-publiken ej
gaf efter i fråga om att hylla den
omtyckta konstnärinnan. Biljetterna till
de tre bestämda föreställningarna voro
också långt förut sålda oaktadt det
hos oss enorma priset (11 kr. öfre
parkett — 2 kr. femte rades sida). Ej
så få biljetter voro naturligtvis vid
detta tillfälle köpta på spekulation och
annonserades till dubbla pris i
tidningarna.
Såsom Mignon och Violetta i »Den
vilseförda» har man haft tillfälle att
höra den intagande sångerskan under
dessa aftnar, och det rykte som före-
gått henne har icke befunnits ogrundadt.
Visserligen har senast så väl Mignon
som Violetta haft förträffliga
representanter i fru Edling och Vendela
Andersson, då »Den vilseförda» gafs för
tre år sedan, men fru Arnoldsons
framställning af dessa så skilda karaktärer
lemnade emellertid det bästa intryck
och visade en mångsidighet, en mängd
fina detaljer i utförandet, som visar
hos henne en ovanlig dramatisk
konstnärlighet på samma gång som den
vokala framställningen adlas af en högt
utbildad sångkonst.
Sigrid Arnoldsons röst hör icke till
det slag som förvånar genom storhet
och klangfullhet, den är snarare svag
och tunn, men så som hon vet behandla
densamma blir den ett lydigt redskap
för uttryck af alla de skiftningar
sång-partiet kräfver, från pianissimot till ett
fortissimo, som kan göra sig gällande
äfven i den stora ensemblen, från den
stilla känslofullheten till passionens
utbrott. En röst af detta slag undgår ej
att vid forcering framträda med någon
skärpa, hos Sigrid Arnoldsons hör det
dock till undantagen, och
ansträngningen märkes ej, tack vare den utmärkta
skolan som röjar sig så väl i den lätta
omärkliga respirationen, som i den
lediga koloraturen och förmågan att filera
tonen. Om drillen kan man visserligen
stundom anmärka för låg intonation,
men den är mästerlig i fråga om
vo-lubilitet och uthållighet, såsom man fick
bevittna i »Den vilseförda» vid
hennes sortie i första akten som sker
under en brillant oändlig drill. Hos
Sigrid Arnoldson är det dock ej
sångartisten som dominerar, — såsom
sådan eger hon många medtäflarinnor och
henne öfverlägsna konstsystrar — utan
hela personligheten med det intagande
yttre i sammangjutning med den
lyriskdramatiska talangen, hvarigenom hon
ovilkorligen fängslar åskådaren som
å-höraren. Att Ambroise Thomas funnit,
som han skall ha sagt, idealet för sin
Mignon i Sigrid Arnoldson med sin
lilla spensliga figur, det välbildade an
sigtet med de mörka lifliga ögonen och
det naturliga behaget i rörelserna kan
man lätt fatta, då man ser henne i
denna rol, och får man, såsom här,
sedan göra bekantskap med hennes
Violetta, som från den uppsluppna
kurtisanen öfvergår till den al kärleken
förädlade, uppoffrande qvinnan och den
döende botgörerskan, så kan man också
förstå Henrik Ibsens höga uppskattning
af konstnärinnans dramatiska begåfning.
Åt Mignon ger hon redan vid sin
entré, då hon rycks upp ur sin bädd i
vagnen och drifves fram för att dansa,
en sann och fängslande bild af det ur
sin slummer väckta, skygga
naturbarnet, hvars ömma känslor för Wilhelm,
hennes räddare mer och mer väckas
på samma gång som svartsjukan och
hatet mot hennes förmenta rival
Philine. Andra aktens bekanta
toalettscen med spegeldansen, hvaruti äfven
fru Edling lyckats så väl,
framkallade ett så stort bifall, att det förledde
sångerskan till ett mindre lämpligt
repeterande af scenen ehuru ej i sin
helhet. Man har anmärkt mot denna
scen att koketterandet vidj toaletten och
dansen med spegeln ej äro i stil med
naturbarnet Mignon, men scenen får
sin förklaring deri, att Mignon nyss
varit vittne till Philines koketteri för
Vilhelm och nu vill försöka med
barnslig efterhärmningsförmåga att lära sig
de konstgrepp, hvarmed rivalen förmått
fängsla den hon älskar. Förtviflan och
hatet hos Mignon i parken utanför
teaterpaviljongen, der man applåderar
rivalen och Wilhelm är i dennas närhet,
återgafs med rätt passioneradt uttryck
och hennes såväl apparition som spel
i sista akten, der fader och dotter
återfinna hvarandra och hon förenas n.ed
Wilhelm, var i hög grad anslående.
Om fru Arnoldsons Violetta ha vi
yttrat oss något här ofvan, men kunna
naturligtvis icke med det korta utrymme
som här står oss till buds följa hennes
återgifvande af denna rol i alla
detaljer. Vi inskränka oss till påpekande
af hennes spel i sista akten med dess
realistiska teckning af den döende
lung-sotspatienten. Sällan får man se denna
ömtåliga scen utföras med sådan smak
och moderation; inga hemska
hosta-tacker eller någon plågobetecknande
mimik störde hos henne behaget af
framställningen, som blef ett gripande
dramatiskt konstverk och äfven
musikaliskt intressant. Och slutscenen, då
den sista lifsgnistan hos den lidande
flammar upp af hopp om helsa och
framtidslycka vid sidan af Alfredo för
\ att slockna i samma ögonblick, satte
krona på verket af denna sannt
konst-I närliga framställning. Vid sidan af
Sigrid Arnoldson stod i hufvudrolerna
våra bästa operaartister. Arvid
Od-rnann delade också med henne
trium-| feina såsom Wilhelm Meister och
Alfredo, fröken Karlsohn likaså i sitt
brillauta utförande af Philines
Titania-aria, och hr Lundqvist som Germont,
hvilken belönades med en tredubbel
inropning efter den bekanta, något
triviala arian i 2:a akten vid scenen ined
Al-[ fredo. Direktör Nordqvist anförde sjelf
j orkestern vid dessa föreställningar och
inlade stor förtjenst i lämpande af
orkesterns styrka efter resp.
sångkrafter.
Kgl. Operans dramatiska
föreställningar, hvilka egentligen ligga utom
området för en musiktidnings
refererande verksamhet, då de ej äro förenade
med musik, började d. 9 sept. med
Shake-spears »Midsommarnattsdrömmen»,
hvilken genom sin sköna
Mendelssohn-musik bildade liksom öfvergången från
operan till de egentliga dramatiska
pjeser som komma att gifvas. Från
operan har man som nyhet endast att
räkna fröken Almatis återinträde som
Nancy i »Martha». Djurgårdsteaterns
och Vasateaterns nyheter med deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
