Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu obegripligare. Detta intryck af
stolt förbehållsamhet, af orörligt för- ,
sjunkande i det egna jaget, förhöjdes |
genom hennes utseende. Hon såg
nem-ligen ut som en majestätisk, lugn,
drottninglik varelse med ett behagligt,
allvarligt väsen och ett ypperligt sätt att
föra och röra sig. Hon var just icke
ung, hvilket må hafva gifvit anledning
till den föreställningen, att hennes
frivilliga afstängdhet i den lugna
trädgården snarare härledde sig från en
önskan efter hvila för den, som lefvat
och kämpat i denna verld, än efter
den enkla och omedvetna
tillfredsställelse, som kunde åstundas af den, som
aldrig fått sin blick öppen för lifvet
utanför sin trädgårds skyddande murar.
Nilssons Margareta var icke deu
oöppnade knopp som Gounod menar henne
vara, utan en fullblommad ros.
Följande kritik uttalas öfver Pattis
Margareta: »Pattis Margareta kar
en stor mängd beundrare. Vokalt
bedömd, är den naturligtvis en
fullkomlighet. I fråga om spelet är deu en
diametral motsats till Nilssons. Den
är otvifvelaktigt en nätt, ungdomlig,
täck framställning, men den är
öfver-vägande pikant och kokett. Patti är
ingenting annat än kokett. Om hon
icke hade en tillstymmelse till röst,
så skulle hon ändå blifvit en juvel på
operabuffa-scenen. Hon har just den
trolska kraft, den öfverdådiga
»diable-rie», som går med kort klädning och
sidoblickar, trippande steg och
affekterad gång på höga klackar. Pattis
Kosina är den finast pikanta
uppenbarelse i verlden.
Denna lätta pikanta åskådning
genomgår alla Pattis sceniska
framställningar. Den är äfven i hennes
Margareta tillstädes, låt vara trängd i
bakgrunden, men den finnes der dock
Hennes Margareta är tjusande,
oskyldigt glad, och fransysk. Hon gifver
en det intrycket, att hon liknar de
unga flickor, man läser om i dessa
sällsynta franska romaner, hvilka äro
uppklemade (»mewed up») i ensliga slott,
afstängda från verlden och längta att
få komma ut och se lifvet. Hon är
alltid, figurligt taladt, i en afvaktande
ställning, nyfiket tittande ut från sin
egen inskränkta verld till den stora
vida utanför. Det är en skimrande,
gnistrande vitalitet hos henne, en
ljudande, obändig lifaktighet. Hon
tillhör dem, som njuta af det
förhanden-varande ögonblicket och sällan känna
en djupare själsrörelse. Hon känner
sig lycklig att underhålla sig med
Sie-bel, men om ändå någon bättre än
Siebel ville komma! När någon bättre
än Siebel verkligen kommer, se, hur
den stackars älskaren drar sig mot
muren! Han är kastad åt sidan
liksom hans blombukett, då hans idol
ser »Fausts» diamanter. Sjelfva
mötet är karakteristiskt: det tvungna,
föga trovärdiga allvaret i hennes svar
på Fausts helsning, hennes små trip-
pande steg upp mot scenen, hennes
lialft affekterade bestörtning vid
åsynen af Mefistofeles, allt häntyder på
den koketta i anlaget. Patti tyckes
alltid snarare studerat Margareta på
scenerna än tagit henne i stort.
»I sista akten är hon magnifik,
hennes förtviflan och plötsliga hänförelse
i bönen äro superba men utan
öfvereus-stämmelse med hennes fogellika
munterhet i de första scenerna. Det är,
som det vore två skilda qvinnor.»
Idealet af Margareta skulle, enligt
författaren erhållas från en
kombination af de goda pointerna hos Gerster
och Lehmann, ehuru Gersters
Margareta är prisad som den mest artistiska
tolkning, som någonsin gifvits i
Amerika. Kanske hennes natur — den
meditativa, romantiska naturen hos
germanen hjelpte henne. Hennes
Margareta tyckes ha växt ut från och
tagit form af Gounods musik. Det är
inkarnationen af den musik, som
kompositören tilldelat sin lijeltinna.
Hennes uppfattning af rollen häller
medelvägen mellan Nilssons och Pattis.
Den har hvarken den enas kalla
allvar eller den andras skalkaktiga glädje.
Hon är ung, kraftig, okunnig.
Hennes ödsliga lif, ensam som hon är med
Martha i den skuggiga trädgården, har
utvecklat den romantiska sidan af
hennes natur. Hon är försjunken i långa
drömmar om dagen och tillbringar
tankefulla timmar öfver spinnrocken. Hon
är fullkomligt lycklig, ty hon känner
ej till något annat lif, lycklig i sina
fromma öfningar, sin vänskap för
Siebel och sin kärlek för Valentin.
Hennes tillvaro är klosterlik, uppklarnad
af i regnbågens olika färger skiftande
dagsdrömmar, hänförd af den religiösa
brinnande åtrå, som griper henne, då
Faust visar sig för första gången.
Alla primadonnorna gjorde ett
försök att i sången: »Kungen af Thule»
ingjuta det drömlika och frånvarande
uttrycket af någon, som är försjunken
i tankar. Deras framgång var ej
anmärkningsvärd. Nilsson brukade
sjunga den som i lialft sofvande tillstånd,
Patti gnistrande; äfven Gerster
åstadkom endast ett obestämdt intryck af
något öfverdrifvet drömmeri. Lehmann
gjorde sångens mening fullt begriplig.
Hennes hänförda uttryck, hennes mjuka,
gryende leende, hennes frånvarande
stirrande ögon, det långsamt
fortgående aftagandet af spinnrockens
snurr-ningar, händerna sjunkna trötta och
orörliga ned i hennes sköte, den
egendomliga bristen på uttryck i hennes
sång, oöfverensstämmelsen mellan
hennes lyckliga leende och den
melankoliska vekheten i hennes föredrag,
talade om det allt annat undanskjutande
intresse, hvarmed hennes tankar dröjde
vid den ädle främlingen. I
trädgårds-scenen var Lehmann den enda
Margareta jag någonsin sett göra motstånd
mot Fausts kärleksförförelser. Alla
andra taga det så naturligt som möj-
ligt. Efter den kurragömmalek,
hvar-under de flaxa genom trädgården i
skymningen omkring krukväxterna, är
Margareta helt villig att sitta ned på
en bänk och lyssna till de mest
öron-smekande löften i verlden. Lekmanns
spel i denna scen var en dramatisk
triumf.
––$><&––
Jenny Lind och Grisi.
«enny Lind och Grisi sjöngo 1847
i London, men i olika salonger.
»Stjernorna» sökte öfverstråla
hvaiandra, och de som ena aftonen hänförts
af Julia Grisis’ »Norma» tjusades den
andra af Jenny Linds »Adalgisa». Eu
så stor rivalitet rådde dem emellan,
att man icke kunde vänta sig att få
höra dem sjunga tillsammans på en
offentlig konsert. Drottning Viktoria
anmodade dem då vid denna tid att
uppträda på en af henne anordnad
konsert.
Båda lofvade naturligtvis att komma
och sjunga.
Drottningen välkomnade dem
hjert-ligt och uttalade sin glädje öfver att
för första gången se dem tillsammans.
Hon gaf derefter sjelf tecken till
konsertens början.
Som Jenny Lind var den yngre,
var det bestämdt, att hon skulle sjunga
först. Med lugnt förtroende till sin
förmåga gick hon fram på estraden
och började. Men då kom hon
händelsevis att kasta en blick på Grisi
och såg sydländskans hatfullt stirrande
ögon fästa på sig. De utmanande
ögonkasten nästan förlamade sångerskan,
hennes mod försvann, hennes stämma
skälfde, det skyndade för hennes ögon.
Hon kände sig nära att falla. Genom
att till det yttersta anstränga sin
viljekraft lyckades det henne dock att
sluta arian. En pinsam tystnad
uppstod, då arian var slut. Jenny Lind
var nu öfvertygad om, att hon
misslyckats; det triumferande uttrycket i
Grisis ansigte bekräftade detta, och
hon tänkte på hvilken förlust hennes
anseende som sångerska lidit, huru
hennes lycka blifvit tillintetgjord, hvilken
sorg skulle bemäktiga sig hennes
föräldrar och vänner.
Plötsligen hviskade någon till henne :
— »Sjung en af dina folkvisor!»
Hon lydde hviskningen och hade
fattat sitt beslut, innan ännu de sista
tonerna af ackompagnementet till arian
förklingat.
Hon brydde sig ej om den stora
åhörareskaran, hon bad
ackompagnatö-ren stiga upp från sin plats vid
pianot och intog sjelf hans plats. Under
några sekunder flögo hennes fingrar
preludierande öfver tangenterna, och
så började hon sjunga.
Hennes val föll på en folkmelodi,
som hon tyckte mest om allt från sina
barnaår. Hon hade ej tänkt på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
