Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan Wagner och Schumann aldrig
kom till stånd.
Till min stora glädje var samma
afton »Tannhäuser» annonserad på
Dresdens hofteater. Från morgonen ända
till teatertiden satt jag på Briihl’ska
terrassen och sluderade, eller snarare
slukade Tannhäuserpartituret, som
Wagner för dagen lånat mig. Hvilken
oförgätlig afton! Robert och Clara
Schumann suto bredvid mig på parkett,
Richard Wagner dirigerade, T
i-cbatschek, M i tter wurzer,
Johanna Wagn er sjöngo hufvudrolerna.
Operan gjorde på mig genom sitt
förträffliga utförande ett berusande
intryck, hvilket några longörer och
hårdheter endast i förbigående afkylde.
Hur gerna hade jag ej dragit fördel af
Schumanns närhet och hört hans åsigt
om »Tannhäuser», men hans vanliga
tystlåtenhet syntes denna gång ännu
mera stegrad genom en viss
diplomatisk försigtighet. »Operan är full af
vackra, effektfulla saker, men myckot
ojemn. Ja, om Wagner hade lika stor 1
melodisk uppfinningsförmåga som dra- j
matisk eld!» — Detta var allt.
Schumann, som i ett privatbref sedermera
närmare utvecklade dessa antydningar,
faun alltså redan i »Tannhäuser» ett
deficit af melodisk uppfinning. Hvad
skulle han då ha sagt om
»Nibelungen-ringen» ?
Samma år på hösten begaf jag mig
till Wien för att afsluta mina
uuiver-sitetstudier och fann, till verklig skam
för denna stad, att Schumann och
Wagner der endast till namnet voro kända.
Jag ville nu lemna min skärf till att
hastigare göra dessa båda tondiktare
bekanta i Wien. Det lyckades mig
att för en dag erhålla till genomseende
det enda då i Wien existerande
partituret till »Tannhäuser» (tillhörigt Liszt);
jag fördjupade mig deri och nedlade
mina åsigter i en lång med
notexem-pel rikt späckad kritik. Denna
uppsats, skrifven med hela omogenheten
hos en närgången ung Davidsbiindler**),
skulle efter mitt förmenande lijelpa
»Tannhäuser» upp på hofoperans tiljor.
Men vårt goda Wien hade, som man
vet, ingen brådska dermed, »det kunde
vänta» och väntade också verkligen i
hela 13 år med den under tiden i hela
Tyskland populär vordna operan***).
Jag hade sålunda grymt missräknat
mig, men jag gl. der mig än i dag
öf-vcr att ha varit den förste i Österrike,
som pläderat för ett uppförande af
»Tannhäuser», och jag fortsatte
outtröttligt dermed. Det är naturligt att
jag måste sända Wagoer de nummer af
musiktidningen, i hvilka jag nedlagt så
**) Schumanns bekanta namn på sina
musikaliska själsfränder.
***) »Tannhäuser» gafs pä hofoperan i
Wien första gängen om hösten 1850. En
lör-stadsteater hade redan 1857 vägat försöket
ehuru med otillräckliga krafter. Grimmiger
var den förste Tannhäuser pä hofoperan.
mycken möda med analysen af
»Tannhäuser» .
»Och har Wagner svarat?» frågade
Lindau.
»Ja han har svarat. Wagner stod
då icke ännu på sitt ryktes höjd; han
var med all sin sjelfkänsla dock en
menniska och ingen gud, såsom efter
sin Bayreuth’ska himmelsfärd, han var
ännu tacksam mot folk som hedrade
honom och svarade dem som skrefvo
till honom. Han bevisade mig, den
obekante unge manneD, till och med j
den äran att skrifva ett långt utförligt
svar, hvilket, efter hvad mig synes,
hör till det märkvärdigaste och bästa
som flutit ur hans peDna. Wagner
lemnar deri forklaring) öfver sitt
personliga förhållande till konsten likasom
öfver sin konstnärliga metod. I
klarhet och fördomsfrihet tycker jag denna
skriftliga framställning öfverträffar det i
mesta af hvad han sedan alltför
mångordigt låtit trycka angående samma
ämne.
Redan anblicken af den fina, pryd- j
liga handstilen gjorde på mig ett gan- 1
ska eget angenämt, bestickande intryck.
Hur graciöst, precist och jemnt voro ej j
de små bokstäfverna radade till
hvarandra, icke ett ord rättadt, icke ett
komma struket 1 Endast en så
ordentlig och noggrann skribent kunde våga
att autografiera sina operapartiturer i
stället för att låta gravera dem; han
visste, att han hade ingenting att
ändra i det skrifna, att läsaren ej hade
något att tillägga der. Ett sådant
vågstycke hade Beethoven med sin
cyklo-piska handstil och siua vilda korrektur
ej gjort honom efter. Wagners bref
behöfva inga förklarande anmärkningar
i marginalen; de särskilda musikaliska
punkter, som Wagner fäste sig vid,
äro lätta att gissa. Det är de ställen i
»Tannhäuser», dem jag äfven med mitt
varma erkännande måste beteckna
såsom verkets svaga sidor, t. ex. det
musikaliska elementets underordnande
under det deklamatoriska, särdeles i
såu-gartäflingens tröttande scen;
missbruket af förminskade septimackord, hvilka
i många scener ensamt få bekosta det
lidelsefulla uttrycket o. dyl. Hvad
beträffar det retliga utfallet mot
Me-yerbeer i slutet af Wagners bref, så
framkallades det deraf att jag vågade
förklara »Tannhäuser» för den stora
operans mest betydande företeelse
efter »Hugeuotterua», ett omdöme som
än i dag icke förefaller mig såsom
någon dålig komplimang. Wagners bref
är dateradt d. 1 januari 1847 och har
ordagrannt följande lydelse:
»Mottag, bäste herr Hanslick, mitt
uppriktiga tack för er sändning, som
jag erhöll tidigt på nyårsmorgonen. Den
för mig så högst gynsamma
intentionen i er så omfångsrika artikel om
min »Tannhäuser» gläder mig
synnerligen i det hänseendet, att ni ej gör
mig tveksam angående det intryck som
mitt arbete gjort på er. Vill ni veta
hurudan verkan er uppsats gjorde på
mig under dess geuomläsande, så
måste jag i sanningens intresse tillstå att
denna var oroande. Antingen jag
läser beröm eller tadel om mig, käns
det mig alltid, som om någon grep tag
i mina inelfvor för att undersöka dem;
jag kan i denna punkt icke värja mig
från en jungfrulig skygghet, räknande
min kropp för min själ: uppförandet
af mina operor inför publiken är för
mig en kamp med en så gränslös inre
oro, att jag ofta den tid, då jag ej
kände mig denna kamp vuxen, sökte
förhindra ett uppförande af någon min
opera, hvilket redan var bestämdt.
Jag är fullkomligt öfvertygad att
tadel för konstnärerna sjelfva är långt
nyttigare än beröm: den som af tadel
går förlorad är sin lön värd, — den
som det gagnar, han har den sanna
inre kraften; men att lof som tadel
äfven på det ömtåligaste berör den
koDstnär, åt hvilken naturen sjelf
förlänat en sporre af häftig lidelse, det
är ju sjelfklart.
Ju mer jag med allt bestämdare
konstnärligt medvetande producerar,
dess mer eftersträfvar jag att bilda en
hel menniska; jag vill gifva henne
benstomme, kött och blod, jag vill att hon
skall gå och röra sig fri och ledig, —
och jag förundrar mig ofta öfver att
så många endast hålla sig till köttet
och undersöka hur hårdt eller mjukt
det är. Jag vill uttrycka mig
tydligare; intet har — för att nu hålla mig
till en särskild del — tillfredsstält mig
mer, än den verkan som i de flesta
föreställningar af »Tannhäuser» (om
just å den, som ni bevistade, erinrar
jag mig ej) hela scenen med
sångar-kriget gjort på publiken : jag har
bevittnat att en livar af de särskilda
sångerna deri mottagits med lifligt bifall
och att detta vid de sista sångerna och
det efter dem kommande utbrottet af
förfäran hos de församlade stegrades i
högsta grad; — jag säger, mig
till-fredsstähle denna iakttagelse i hög grad,
emedan denna observation af den
största naivitet hos publiken bekräftade att
hvarje ädel afsigt kan nås. Minsta
delen af publiken hade väl klart för sig,
hvem de hade att tacka för detta
intryck, tonsättaren eller diktaren, och
jag för min del har ingenting emot
att den saken förblir oafgjord.
Jag kan ej hafva den speciela
äregirigheten, att genom min musik ställa
dikten i skuggan, men väl skulle jag
stycka mig sjelf och bringa i dagen en
lögu, om jag med min dikt ville göra
våld på musiken. Jag kan ej gripa
till ett ämne för dikten, som icke först
betingas genom musiken: mitt
sångar-krig, om ock diktens element skulle
vara herskaude deri, var dock, enligt
min högre afsigt dermed, icke möjligt
utan musik.
Men ett konstverk existerar endast
och allenast derigeuom att det kommer
till framträdande: detta moment är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
