Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verk]en sett tyckte om att liksom gå
incognito genom verlden, och det
lyckades honom blott allt för väl. Låt
oss se hur han tager lifvet. Han
umgås med menniskor af vanligaste slag,
som om de voro hans gelikar. I ett
gladt och lustigt sällskap är han den
gladaste af dem alla. Vid ett] godt
bord i vännernas lag intresserar han
sig lika mycket för de bjudna rätterna
som för den andeliga kosten. Han
hängifver sig med ifver åt billard- och
kägelspel samt är en stor vän af
sta-rar och kanariefåglar. Han dansar
äfven gerna och är stolt öfver sin
skicklighet i denna »konst». Dertili
sätter han myckot värde på fina
smakfulla kläder och är litet fåfäng öfver
sina väl vårdade bänder. Hvad fattas
mer i den utpreglade Wiener-dandyn ?
Ja, såsom Mozart med förkärlek
bevistade maskeradbalerna i Harlekins drägt,
så framträder detta snille hela lifvet
igenom likasom under en förklädnad.
Under tiden då han var sysselsatt med
något af sina större arbeten skall han
ha fört det tokroligaste samspråk och
varit som mest uppsluppen och
skämtsam, och medan han vid skrifbordet
löste de svåraste kontrapunktiska
problem, lät han berätta för sig sagan
om Askungen eller om Aladdins
förunderliga lampa.
Hur nära voro ej, vid närmare
betraktande, menniskan och
konstnären förenade hos honom 1 Hvem upp*
täcker ej Mozarts oföränderligt glada
natur i hans af glädtighet, strålande
musik? Och hela hans lifliga väsen,
medfödda qvickhet och
qvicksilfverar-tade rörlighet likasom hans klara
förstånd, som alltid träffade hufvudet på
spiken, — hur tydligt afspeglade sig
ej allt detta i hans verki Emedan
han var så helt och hållet menniska
och intet menskligt. var honom fjerran,
så kunde han ock i sina toner skildra
lifvet så sannt och naturligt, i det
lilla som i det stora. Ty allt hvad
han såg och hörde, gjorde, tänkte och
kände blef hos honom musik.
Med all sin liflighet var dock hans
karaktär djupare anlagd än hvad det
syntes. Snillet låter den menniska,
hos hvilken det taget sig hostad,
alltid i mer eller mindre grad blifva —
ett barn. Och hvilket älskligt barn,
hvilken ädel menniska var icke
Mozart! Emot sin moder var han en öm,
älskande son, mot systern en lika öm
broder, Ehuruväl en beundrare af det
täcka könet var han dock sin hjertas
utvalda, sin Constance, med den
varmaste kärlek trogen. Mot den något
stränge, pedantiske fadern felade han
aldrig i skyldig vörnnad. Eör
religiösa intryck var han redan från
barndomen mycket mottaglig. Men jemte
denna från hjertat gående religiositet,
utan hvilken han aldrig skulle ha
skapat sitt Requiem, var han tillika nog
förståndsmenniska och frisinnad ande
för att allt hyckleri, all ofördragsam-
het, hvarje förslafvande af samvetet
skulle af själ och hjerta vara honom
förhatligt. Utan tvifvel kan man häraf
förklara hans anslutning till
frimurarorden.
Så tåligt än Mozart, för att göra sin
fader till viljes, under lång tid fördrog
den kränkande behandling han led af
den despotiske erkebiskopen af
Salzburg, i hvars tjenst han stod, så
fruktade han dock ej att emot högt
stående personer alltid föra ett fritt och
öppet språk, fri som han var fiån allt
kryperi. »Jag är kompositör och född
till kapellmästare och kan ej gräfva
ner min talang, som den gode Guden
förlänat mig i så rikt mått». Med
detta klara medvetande om sin
eminenta begåfning, egde ban dock äfven
den äkta blygsamhet, som alltid
pry-dnr en konstnär, hur stor han må vara,
städse ifrig att lära, då tilllfället
dertili erbjöd sig, och han erkände
otvunget och beundrande sina föregångares
storhet. Af Haydn erkände han sig
ha lärt hur man gör qvartetter, och en
som ringaktade denne mästare svarade
han: »Om man sammansmälter oss
båda, så blir ändå på långt när ingen
Haydn deraf». Ja, hur rörande
oegennyttig är ej hans väuskap för »pappa
Haydn», hur barnsligt sjelfförgätande
hans trohet mot »hans gode kejsare»,
för hvilken han uppoffrade en god
ekonomisk ställning, som erbjöds honom i
Berlin, under det »den gode kejsaren»
bemötte honom snålt och otacksamt.
Lögnen var honom en styggelse; för
honom voro ej »orden till för att dölja
tankarne.» Genom sitt öppenhjertiga
språk ådrog han sig ej så få ovänner
Han sjelf kunde väl vredgas men
aldrig hata; den svåraste oförrätt hade
han förgätit dagen derefter, och
Schi-kaneder, som bedrog honom på
tusental, kunde han följande dag utan
tecken till harm ha till middagsgäst.
Hans musikaliska förstånd arbetade
aldrig isoleradt under medveten
afsigt-lighet och beräkning, det stod alltid i
tjenst hos hans öfverflödande fantasi,
hans öfverströmmande hjerta. Derför
finner man ej heller någonting
konst-ladt, gjordt och reflekteradt i hans
skapelser, derför är allt i dem så friskt
och omedelbart, så naivt och sannt,
äfven i de konstrikaste alster, äfven i
verk af den mest komplicerade
stäm-flätning.
Vi hafva så oförmärkt kommit från
bilden af vår mästares personliga
karaktär öfver till betraktandet af hans
konstnärliga individualitet och
betydelse bland tonkonstens heroer.
Mozart var stor i allt. Ingen var
så långt ifrån ensidighet, som han, och
deraf harmonien i hela hans väsen.
Teknikern var hos honom lika stor som
det producerande snillet. Virtuosen,
improvisatoren Mozart öfverglänste i
många hans samtidas ögon till och med
komponisten. Också eröfrade han
å-hörarne lika mycket genom den hän-
förelse hans spel uppväckte, som
genom sitt snilles skaparemakt. Hans
uppfattning och tankekraft var så
un-I derbar, att han kunde felfritt
ned-j 8krifva Allegris femstämmiga Miserere,
i som han hörde i det påfliga kapellet i
Rom, och flerstämmiga verk, hela
orkesterstycken med alla enskildheter uti
instrumentation, komponerade han i
hufvudet och hade dem i minnet,
hvaref-ter det endast var ett mekaniskt göra
I att bringa dem på papperet. Men fast
musiken var hans modersmål och
melodier ständigt stodo honom till buds,
må ingen tro att han arbetade flyktigt.
Hans flit och hans tålamod äro lika
beundransvärda som hans snille. Sina
Haydn tillegnade qvartetter betecknade
han såsom »frukten af ett långt och
mödosamt arbete». Med full
sjelfstän-dighet besatt han egenskapen att
tillegna sig andra mästares företräden och
andra skolor samt assimilera dem med
sig. Som komponist kunde han ju,
allt efter som han ville, än vara
Hän-del, än Gluck, än Cimarosa.
Så se vi då också i hans skapelser
det bästa och värdefullaste hos alla
stilar och epoker; vi se tyskarnes
skarpsinne och grundlighet, fransmännens
rytmiska schwung, italienarnes melodik
och välljud på det fullkomligaste
förenade och sammansmälta hos honom.
Och deri består just vår mästares
konstnärliga mission: icke deri att han har
brutit en alldeles ny väg, skapat nya
former, öppnat nya områden — så som
man kan säga om hans store
efterföljare Beethoven och Wagner — låg
hans kallelse, utan deri, att han till
harmonisk enhet sammanfattade det på
alla områden redan vunna men ännu
ofullkomligt eller enstaka framträdande
och att han i klassiska foriner, i de
| skönaste bilder af mönstergill renhet i
j stilen skänkte det åt verlden. Ingen
! gren af musiken känna vi, i hvilken
han ej åstadkommit något stcrt.
Kyrkan och teatern — dessa båda
antipoder — ha hono:m att tacka för lika
oförgängliga verk. I symfonien tog
han ett långt steg framför Haydn, hans
läromästare, som sedan blef hans
lärjunge. I stråkqvartetten förblifver han
den oöfverträffade mästaren. I
kammarmusiken, i pianokonserten, i
pianosonaten — hur många perlor af
ädlaste slag ega vi ej af honom ? Att
sär-skildt fästa oss vid hans pianomusik,
så erbjuda hans två- och fyrhändiga
sonater och fantasier den ädlaste
njutning och ett oumbärligt material för
musikläraren till utbildning af klassisk
smak hos eleven. Äfven i sången har
han gått före sin tid. »Violblomman»
af honom har ännu ej mistat sin doft.
Men längst skall verlden beundra
honom som musikalisk dramatiker. I
i hvarje operaslag har han framstält ett
mönster. Möter oss det patetiska i »I
1 domeneo» och »Titus», så finna det
komiska i »Cosi fan tutte», det
äf-ventyrligt-romantiska i »Enleveringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
