Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerhet klagades öfver bristande utrymme
på parterren, hvilken denna tid var
endast »stående» och synes icke hafva
varit beräknad för ett bestärodt antal
åskådare.
Gustaf III var tidigt betänkt på
af-hjelpande af nämnda behof. Sedan det
så kallade större Delagardieska huset,
uppfördt i medlet af 1600-talet vid
Norrmalms (nu Gustaf Adolfs) torg,
blifvit inköpt af öfverståthållaren
friherre Karl Sparre, öfvertogs köpet i
slutet af år 1773 utaf konungen, som
lät nedrifva den gamla byggnaden och
bestämde tomten till plats för
operahus. Kitning och kostnadsförslag
härtill uppgjordes af öfverintendenten
Adel-crantz. Konungen afstod sin
egande-rätt till tomten, hvilken inlöstes af
slottsbyggnaden till samma pris som
inköpssumman, eller 135,000 rdr rmt,
och den nya byggnaden, upplåten på
entreprenad mot ett belopp af 220,000
rdr samma mynt, grundlädes om
sommaren 1775 och fullbordades 1782.
Huset — 210 fot långt, 150 fot bredt
och 57 fot högt, med fa9aden prydd
af kolonner och pilastrar utaf
korintiska ordningen, och frontispicen
försedd med inskriften Gustavus III
Pu-triis Musis på en sten, hvaröfver
an-bragts en förträfflig skulptur,
föreställande två lejon, som emellan sig upp
bära en sköld med svenska riksvapnet,
öfver hvilken en kunglig krona, —
är i yttre måtto ännu oförändradt.
Dess inre deremot har tid efter
annan undergått flerfaldiga
omskapuin-gar. Teatersalen hade ursprungligen
fyra logerader, och of van ifiån den
fjerde hvälfde sig en väl arbetad
cor-niche. De tre öfra raderna voro
försedda med 19 loger hvardera, men
första raden endast med 12, utom den
kungliga, som fylde större delen af
fonden. Logerna voro uppburna och
åtskilda medels konsoler, som gingo fram
ända till bröstvärnen, och första raden
hvilade på sex pilastrar. Salens golf
upptogs af den stora hoflogen,) af
amfiteater (3 bänkar), af stående parterr,
som lemnade godt utrymme för 30 >
personer, och af den å ömse sidor om
denna anbragta så kallade parterre
noble. Under den tid grefve
Löwen-hjelm var Kongl. Teaterns direktör
blef femte raden tillbygd (1815);
skiljeväggarna mellan logerna aftogos till
den bredd de för närvarande
inne-hafva; stående parterren förvandlades
till sittande (med undantag af någon
mindre del, närmast orkestern, som
för-blef stående ända till 1832); öfversta
delen utaf den samma afskildes till
amfiteater, och denna utvidgades
genom tillbakaflyttande af stora hoflogens
balustrad; pilastrarne (»som hettes stödja
första logemdeu, men voro onödiga, och
ödde många åskådarerum») nedrefvos;
de bänkar, hvilka Gustaf III, enligt
gammalt bruk, låtit anbringa under
hvartdera af första radens oxögon, och
»på hvilka Agamemnon och Iphigenie,
qvasi åskådare, njöto baletten», blefvo
borttagna såsom störande för den
sceniska effekten Kongl. logens
ombyggnader — amfiteaterns och sittande
parterrens ytterligare ändring, med
benämningar än af öfre och nedre amfiteater,
än af amfiteater och parkett, —
förvandling af den forna parterre noble
till stående parterre — denna senares
slutliga borttagande — förändrad
inredning af logeraderna, med flera andra
omskapelser, hafva sedermera allt
emellanåt blifvit verkstälda. — Samtidigt
med operahusets uppbyggande inköptes
för K. teaterns räkning det s. k
Eke-bladska huset vid Arseualsgatan, att
användas till öfniDgssalar,
klädmaga-siner m. m.
Sjelfva skådeplatsen, 40 alnar lång
från lampraden till yttersta fonden och
18 alnar bred vid avantscenen, var
bygd af maskinisten vid Kongl. operan
Johan Schef. — Denna nya teater
invigdes den 30 september 1782 med
operan Cora och Alonzo, hvartill texten
var af Adlerbeth, musiken af Joh.
Gottlieb Naumaun, som af konungen först
hitkallades 1777 för att reorganisera
operan, då han dröjde här ett år, och
sedan återkom till operainvigningen
och stannade här till året derpå.
Personerna uti operan voro: Cora: m:lle
Stading, Alonzo; hr C. Steuborg, Zulma;
fru Olin, Athaliba: hr Karsten, Palmore:
hr Nordén, öfverstepresten: hr
Björkman, Coras bror: hr L. Hjortsberg,
Sedan öfversattes och upptördes operor
af Gluck, Piccini m fl. till 1786 d.
19 jan. då Gustaf d. III:s och
Kellgrens Gustaf Wasa med musik af
Nau-mann, som afslutat denna innan han
1783 för alltid lemnade Sverige.
Med denna fosterländska opera kan
man anse att den egentliga invigningen
af det åt »de fosterländska
sånggudinnorna» helgade konsttemplet egde rum.
De förnämsta spelande i operan vor»;
Gustaf Wasa: hr Stenborg, Christian:
hr Karsten, Christina Gyllenstjerna:
fru Muller, Norrby: hr de Broen, och
operan gafs sedan under terminen 23
gånger för fulia hus. (Ports.)
—-S–––
Sista föreställningen
i det gustavianska operahuset.
30:de sistlidne november är en
ärklig dag i vår konsthistoria.
Den dagen var det gamla operahusets
vackra salong fyld af en festklädd
publik, som med allvarlig
högtidsstämning bevistade den sista föreställnin
gen å den mer än sekelgamla scen,
hvarifrån så många och ädla
konst-njutningar erbjudits åt generationer af
musikens och dramatikens vänner. På
hvarje åskådareplats syntes den tryckta
prologen å hvilken på parkett och
första raden var fästad en liten bukett
med en ros och blåa band, hvarpå
stod tryckt: Minne af Kgl. operan d.
30 nov. 1891. Hofkapellet som
anfördes af direktör Nordqvist sjelf var
äfven i festdrägt och dirigentens
not-ställare var beprydd med en ram af
lager, öfverst sammanhållen af en lyra
från hvilken utgingo ett par band
i svenska färgerna med
inskription: »Conrad Nordquist d. 30 nov.
1891». Något efter kl. 7s8 iuträdde
konung Oskar jemte kronprinsen samt
prinsarne Carl och Eugen, alla i civil
högtidsdrägt, åtföljda af en lysande
svit. Hela publiken reste sig upp och
hr Nordquist gaf tecken till
folksångens uppspelande, hvarefter följde en
fanfar. Kort derefter gick ridån upp,
och å den med ett förhänge afdelade,
halfdunkla scenen framträdde
skådespelaren Emil Hillberg och framsade
med kraftig och uitrycksfull
deklamation följande högstämda af professor
C. K. Nyblom författade
Prolog:
Skall till sist ändock det sanning hlifva,
Att kung Gustafs älsklingsverk 1 iirgtr?
Spett och hacka skola skonslöst rifva
Hvad oss gladt i mer än huudia år!
Hvarje sten, I bort ur väggen rycken,
Af vårt hjertas f i lirer sliten stycken, —
Och när de ha blödt — hvad återstår?
Minnet blott, hur gamla tider veko,
När ett yngre slägte gjort revolt. ..
Minnet blott? — Men minnet är ett eko
Af ett lif, som ädelt var och stolt.
Ve dig, unga tid, om ej du visste,
Att ej du i kedjan är den siste,
Och om tron på fadrens art du sålt.
Tro du skall, att tredje Gustafs saga
Grunden lagt till hvad vår konst har godt.
Lefde han sitt hjertelif på Haga —
Här lian såg dock sina drömmars slott.
Här han föll — hvad äkta tragiskt öde! —
Gick som diktens kungar till de döde,
Fälld på lifvets höjd af hatets skott.
Adla sångartemplet, du skall falla,
Liksom Gustaf, i din äras glans.
Snart skall toners välljud mer ej skalla
I din sal, hvars like knappast fanns.
Hvem var mästaren, du unga slägte,
Som likt Orpkeus stenens välklang väckte?
Minnets stämma svarar: Adelerantz.
Och 1 genier, som derofvan sväfven,
Sergels genier, det är tid att fly,
Eder väntar stoftets öde äfven,
Fast i left ert lif i scenens sky.
Hvad lian I ej skådat från er himmel —
Tusen sinom tusen bilders vimmel,
Gammal konst i skepnad ständigt ny! ...
Tänk — i natt, nar sista lågan släckes,
Hvilken fest här firas skall! Gif akt!
Med ett trollslag då till lifvet väckes
Allt, som skapats här med snillets makt.
Som en våg det öfver sceuen vältar —
Mozarts himlatoner, Shakspears hjeltar,
Moliéres löjen, dansens lätta takt.
Se — der skrider fram i dunkla fonden
Skuggors tåg från seklets sarkofag,
Gör kring välkändt rum den stilla ronden,
Och en röst hörs hviska, rörd och svag:
.Här det var — jag mins så väl den gången —
Här hon stod — hvem glömmer väl den sången,
Som vår Jenny sjöng sin afskedsdag!»
Plötsligt klingar en triumfkör fjerran,
Följd utaf trumpeters festfanfar . . .
Det är hon, som syns på Thespis-kärran,
Hon, som Sveriges namn kring verlden bar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
