Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I don punkten samlas alla strålar
Af kvad konsten kan, hvad minnet målar,
Till en stjernkrans, blixtrande oeh klar.
Och kring ckaren gå i fria grupper
Ordets, tonernas ocn dansens folk,
Små och stora, tiljans valda trupper,
Ilvar oeh en sin skilda känslas tolk,
O, vi känna dem!. . . För gångna slägten
Ha de svingat i Thalia-drägten
Löjets bjällerstaf, passionens dolk.
Men när vinterdagens morgon bräcker,
Ar det tyst i sångens forna hem
Det är dödens kyla, som sig sträcker
Omotståndligt in i hvarie lem.
Hör! . . . En suck igenom salen susar —
Sergels genier flykta, vingen brusar
Som ett tonsvall från ett Requiem . ..
Det är slut. — Men ännu konsten andas,
Hon, som själen var i detta rum,
Och fast höljet snart med stoftet blandas,
Hennes stämma blir dock aldrig stum.
Fram ur gruset nya former växa,
Kanske högre: det är dödens lexa,
Det är lifvets evangelium.
Upp då, unga tid, till nya strider
För det nya seklets ideal I
Sångpalatset växer väl omsider
Som en fjäril ur sin puppas skal. —
Men i qvull — vår tack till svunna tider,
Oeh — hur bittert det i bjertat svider,
Tack för trogen vakt, du gamla sal I
Efter det lifliga bifall, som prologen
och dess utförande framkallade började
uvertyren till Hedberg-Hallströms
fosterländska sagospel »Den Bergtagna»
och då ridån går upp finner man
bredvid hvarandra vid gästabudsbordet
ett par värderade konstnärinnor från
fordom, hvilka hedra denna K.
operans afskedsfest med att nu
återupp-träda i förut af dem uppburna
ro-ler: grefvinnan Mathilda Grabow-Taube
som Ingeborg, fru Charlotte
Strandberg som fru Ragnhild, hvilken rol
hon kreerade vid operans första
uppförande för sjutton år sedan. De
öf-riga i operan uppträdande hade förr
sjungit sin resp. partier, endast
Gerdas obetydliga rol hade nu en ny
re-presentaut i fröken Thulin. Abboteus
rol var nu utesluten, likasom när
operan uppfördes senast som
galaspektaklet för två år sedan, då konungens
00-års födelsedag firades å kgl operan.
Eget nog kom operans sista
föreställning att få en likhet med aen allra
första svenska på Bollhuset, i det på
visst sätt den qvinliga hufvudpersonen
nu rekryterades från privatl fvet,
liksom ytterligare en af de uppträdande.
De loford som fordom slösades på fru
Olin i »Thetis och Pelée» för hennes
öfvernaturliga sång» etc. kunna väl
tillämpas på grefv. Mathilda Taube i
»Den bergtagna». Det var en verklig
högtid att åter få höra från scenen
denna sköna stämma, som vid
detta tillfälle framträdde med nästan
samma friskhet och fulländning som
förr på denna plats. Den hvita
dragten, det ljusa hängande håret, den
vackra figuren och de stora talande
ögonen hos denna Ingeborg gör genast
det behagligaste intryck. Hvarje akt
framkallade också den varmaste
hyllning åt den utmärkta konstnärinnan,
hvars mästerskap kulminerade i fjerde
(då sista) aktens vackra spinnaria och
scenerna med bergadrottningen och
bergakungen. I den senares parti vann
hr Ödmann, som vanligt, stort bifall.
De öfriga medverkande bidrogo hvar i
sin mån till framgången af det hela
denna afton. Såväl efter hvarje akt
som hnfvudsakligeu efter operans slut
framkallade intensiva applåder operans
hufvudpersoner; att bifallet i första
rummet gälde Ingeborgs framställarinna
är naturligt, och de kontinuerliga
bi-fallsyttringarua nödgade henne gång
på gång att framträda för publiken.
Med lagerkransar, buketter och
blomsterlyror hyllades så väl grefvin. Taube
som herr Ödmann, och ej heller fru
Charlotta Strandberg blef lottlös.
Efter flere framropningar medförde de
spelande operans komponist, Ivar
Hallström, som efter besök i Göteborg
samma qväll hitkom med bantåget och
begifvit sig direkt från stationen till
operahuset. En varm hyllning för hans
i många stycken så förtjenstfulla och
anslående operaverk kom äfven honom
till del. Till sist uppfördes
»efterspelet» af Hedberg ’. »Sånggudinnornas
afsked» med stämningsfull musik
(inledning, melodramer och körer bakom
scenen) af hofkapellm. Nordquist. Vid
ridåns uppgång är scenen, såsom vid
prologen, begränsad af ett
tablå-för-hänge och operahusets tomte framträ- J
der klagande öfver att nu blifva
husvill och uttalande sitt hopp om att ’
åter få inflytta i det Dya konsttemplet.
Derpå framträda Musiken och Dansen,
hvilka på senare tid herskat öfver
öfver denna scen, de kalla till sig
Komedin och Tragedin, som varit aflägsnade J
derifrån och uppmana dem att förena
och försona sig med dem. Nu
framträder Gustaf III:s skugga åtföljd af
Scbröderheim; den kunglige skaparen
af den gamla operan uppmanar
konsterna att framkalla bilder från det
förflutna af operans verksamhet, och
man får nu se efter hvartannat
väl arrangerade tablåer ur »Gustaf
Vasa», »Kronofogdarne», »Norraa»,
»Erik XIV», »Lohengrin» och
»Verm-ländingarne». Konungen aflägsnar sig,
framtidens genius framträder med sin
fackla, och i sista tablån visar sig det
nya operahuset med Apollo och de
öfriga muserna i förgrunden, der
konsterna och framtidens genius nu
gruppera sig. — Sedan ridån för sista
gången fallit och konungen med priusarne
rest sig för att lemna hoflogen
uppspelades å nyo folksången, som
afslu-tades med en fanfar. Då de kungliga
med svit lemuade salongen aflägsnade
sig så småningom alla derifrån under
en tystnad som ådagalade att stundens
betydelse fattades af en livar, stunden
för sista afskedet från den gamla
operan och dess hemtrefliga, akustiskt
förträffliga salong, der vi och genera-
tioner före oss fått njuta af konsten i
så rikt mått.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
