Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Man kan verkligen säga, att det nu
är från Norden musiken kommer, ty
Tyskland har sedan Wagners död blott
en enda mästare, Brahms, medan den
skandinaviska och ryska skolan är i
full produktiv verksamhet.»
Jemte musiken till Peer Gynt är
stråkkvartetten i| g-moll ett af Griegs
mest betecknande verk.
En norsk författares omdöme — att
denna kvartett är ett alster af den
moderna individualismens frihet och
bär sin tonsättares alla framstående
egenskaper i samlad summa och till-
spetsad form — är fullt träffande, men
samma författares fruktan för att kvar-
tetten just derför skulle stöta dem,
som ej äro obetingade vänner af mo-
dern musik, synes vara ogrundad. Vi
ha flere gånger gjort den erfarenheten,
alt äldre män, som i allmänhet ej äro
särdeles tillgängliga för den nyaste mu-
siken, göra ett undantag för Grieg.
Hvadan kommer sig detta, då ju Grieg
onekligen hör till de mest avancerade?
En förklaring torde man finna i den
nordiska folkton, som genomsyrar all
Griegs musik och naturligtvis måste
tilltala nordiska sinnen. Men det vig-
tigaste är väl, att Griegs musik är så
ntprägladt genialisk och så personlig,
så individuelt omedelbar och fullstän-
digt besjälad, utan minsta rest af död
materia, torr formalism och förstäm-
mande afsigtlighet. När pregnanta och
originella idéer spruta eld och dansa
om hvarandra, ordnade blott efter den
snillrike konstnärens anborna fantasi-
behof och gudaingifna diktartvång,
hvem frågar då efter »sonatform», »te-
matiskt arbete» och andra tekniska nöd-
hjelpstermer? Det finnes en ästetisk
logik, som står högre än den skrifna
formlärans i alla fall aldrig fullt till-
räckliga och ständigt i någon mån för
åldrade regler, och det är den geniali-
ska ingifvelsens och den personliga kän-
slans logik. Om personligheten — så-
som Geijer sagt — är det högsta i hi-
storien, så gäller detta främst om mu-
sikens historia, och Strindbergs para-
dox, att framtidens roman skall bli
sjelfbiografien, är icke längre paradoxal,
om den tillämpas på tonkonsten, ty
hvarje sann och äkta touskapelse är
ett stycke sjelfbiograri.
Se der orsaken, kvarför Grieg — lik-
som vår Sötlerman — kan tilltala både
äldre och yngre, oberoende af skola
och pmrtiståndpunkt. Eramtidsmusikens
räddning ligger helt visst i denna drag-
ning åt det nationella och personliga,
men icke i några gråa teorier, ej heller
i det öfverdrifna skattandet åt virtuo-
siteten och handtverket.
Ungefär samma reflexioner kunde
man göra äfven efter åhörandet af
Griegs tredje violinsonat, som gafs här
på andra kammarmusiksoarén sistlidne
december.
För hvar gång man hör något nytt
af Grieg, blir man allt mer öfvertygad
om, att han är samtidens mest ur-
sprunglige tonsättare. Att tyskarno
kunna finna honom »forcirt originel»
(Riemanns uttryck om hans stråkkvar-
tett), är ju mindre att undra på, då
de icke kunna känna och sympatisera
med hans nationela förutsättningai,
hvilka göra det skenbart forceiade
fullt förklarligt och organiskt. Men
den, som genombläddrar Lindemans
Fjeldmelodier», finner genast rottrå-
darne till Griegs konstnärsart, sora
man kallat bisarr, blott derför att den
är naturlig och folklig. Och att blifva
folklig och sann, det är dock konstens
bästa mål; alltför länge har den varit
aristokratisk — kammarmusiken isyn-
nerhet För öfrigt har Grieg mycket
mer af både yttre och inre enhet, än
vid flyktigt åhörande kan tyckas. Hans
flygande rytmer äro burna af en spän-
stig kraft och ingalunda några omo-
tiverade reflexrörelser. Hans motivi-
ska enhetlighet är högst anmärknings-
värd och skulle snarare kunna kallas
monoton än bisarr, om icke den sprud
lande friskheten borttoge hvarje skymt
af longör. I detta afseende är Grieg
ofantligt öfverlägsen tyskarne, t. o. m.
den kanske mest ursprunglige af dessa,
Franz Schubert.
Biilow har kallat Grieg för Nordens
Chopin, andra ha benämt honom Nor-
dens Schumanu. Sanningen torde ligga
midt emellan. Grieg eger af Schumann
gemytsinnerligheten, men undviker
grubblerierna; och af Chopin eger han
klarheten, elegansen och det nationelt
ursprungliga grunddraget, men undgår
koketteriet och den sjukliga sentimen-
taliteten. Grieg kan vara sällsam och
märkvärdig, ja äfven maniererad, då
han stundom för mycket upprepar sig
sjelf; men han är aldrig vare sig flackt
salongsmessig, uppstyltadt lidelsefull,
eller obegripligt djupsinnig, och han
har ingenting af de abnorma oarterna
i ett utlefvadt »fin de siécle». Han
borde kunna varda en tonkonstens
Messias — åtminstone med större skäl
än andra, som så kallats, men af hvilka
man ännu förgäfves väntar på fräls-
ningen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
