Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Vid konservatoriet i Moskwa hade
utdelats biljetter till qvällens konsert
i adelsklubbens stora sal. Den beryk-
tade pianisten fru Essipoff-Leschetitzky
skulle spela Henselts konsert och Nic.
Eubinsteins elever hade sig anvisade
en plats bakom pelarne på sjelfva
estraden med lärarne. Här satt man
pratande, lärare och elever, nyfikna på
den unga damen, som helt djerft och
dristigt ämnade uppträda i sjelfva
Moskwa, der då för tiden pianospelet
stod högie än i någon annan stad i
Europa. På en af bänkarne sutto i
klunga bröderna Eubinstein, Karl Klind-
worth, Joseffy, Ferdinand Laub, Fitzen-
hagen och Hrimaly, allt illustra huf-
vuden, för tillfället med en viss nyfi-
kenhet väntande på pianistens entré.
Glad som en bortskämd balettdiva, men
behaglig och graciös, inträdde hon och
betraktade med leende min samlingen
af eleganta toaletter omkring sig.
»Den der lofvar intet godt», sade
den stränge Karl Klindworth, »jag tror
jag går hem.»
»Hon ser ut som ämnade hon göra
narr af oss» menade en af de förnäma
pianisterna i Eubinsteins elitklass och
rynkade på näsan, medan en tredje
mente tro på att det blefve ett in-
tressant fiasco, trefligt att bevista.
Nicolai Eubinstein lät belackarne
hållas. Annette gjorde sin introduk-
tion med oktavpassagerna. Man såg
på hvarandra. Sedan hon spelat en
sida var man tyst i hela den stora
salen, och då hon var färdig stormade
man. Eubinstein skickade ett lyck-
önskningstelegram till Leschetitzky, och
på natten var en liten intressant »snille-
fest» uppe vid *:i:gatan hos Nicolai
Eubinstein.»
Tiden för detta uppträdande, livars
skildring är karasteristik för Annette
Essipoffs betydenhet som pianist redan
i början af sitt framträdande inför
offentligheten, är ej angifven men torde
ha varit i början af 1870-talet, då hon
väl åtminstone öfverträdt 20-talet af år
vid det nämnda tillfället. Fitzenhagen
kom till Moskwakonservatoriet (stiftadt
18G4 af den utmärkte pianisten Nicolai
Eubinstein) 1870, Laub dog 1875, mellan
dessa år måste det sålunda ha varit.
Vid närmare öfvervägande förefaller
den lifliga berättelsen litet underlig så
till vida, att om Annette Essipoff redan
då var eu »beryktad pianist», hennes
förmåga skulle vara så obekant i hen-
nes fädernesland för de nämnda musi-
kaliska storheterna. Men de kritiska
herrarne i Moskwa torde haft erfaren-
het af, att många »beryktades» storhet
tåla vid eu reducering. En misskrif-
ning är väl namnet Essipoff-Leschetit-
zky, då Annette Essipoff först 1880
ingick äktenskap med sin förre lärare.
Nu var emellertid konstnärinnan full-
fjädrad. Ornvingarne hade nu växt
ut och flykten stäldes kraftig och djerf
ut i den stora musikverlden. Ar 1875
finna vi henne i Paris, der hon gjorde
stor succés både på egna konserter och
på soaréer för kammarmusik med Wie-
niawsky och Davidoff. Hennes storhet
var erkänd och rangen såsom en af
sin tids förnämsta pianister oomtvistlig.
Flygten sträcktes vidare vesterut öfver
Atlanten, och 1876—77 firade hon
stora triumfer i Nordamerika. Från
1880 är, såsom vi förut antydt, Wien
hennes hem, der hon stundom biträder
sin man, i synnerhet då han är stadd
på resor, med att, lemna undervisning
åt de unga pianister, som hos honom
söka förvärfva mästarbrefvet.
Annette Essipoffs storhet som piano-
virtuos ligger ej blott i en teknik af
högsta fulländning utan också i en
sällsynt elegans och mjukhet, förenad
med ovanlig energi och kraft. Ytterst
mångsidig är hennes repertoar, klart
och ^uttrycksfullt hennes spel, men mera
bländande än värmande. Om derför
Annette Essipoffs personlighet och talang
ej hör till dem som omedelbart tjusa,
så är dock hennes konstnärlighet så
betydande, att hon ännu bland pianots
heroer har få medtäflare.
––.£><£–-
Fyndet af Mozarts hufvudskål.
(Forts.)
Den ofvannämnda berättelsen synes
vara ett bevis för äktheten af Mozarts
hufvudskalle, hvilken befinner sig i det
af prof. HjTtl inrättade privata ana-
tomiska museum i Perchtolsdorf nära
Wien. Emellertid torde ytterligare be-
vis för denna äkthet och sannfärdig- j
heten af här anförda uppgifter böra af- j
vaktas. I Helsingforstidningen »Huf-
vudstadsbladet» för 15:e jan. förekom- ,
mer från Berlin en korrespondensarti- !
kel af A. P. innehållande berättelsen I
om fyndet och hvartill fogas följande |
anmärkningar, som ej äro utan befo- I
genhet. »Då herr dr. Frankl i N. Fr.
Presse offentliggör en omständlig be-
skrifning på skattens historia säger han
ej hvarför han talar om den nu först.
Och han fick veta om hemligheten re-
dan 1808! Ej heller berättar han
hvarför det så länge varit eu hemlig-
het! Att en den främste bland tonkon-
stens furstar begrafdes utan minsta
märke på grafven, det visste man. Hrr
Frankl och Hyrtl visste båda, att den-
na uraktlåtenhet åtminstone beklagades
nu — hundra år efteråt. De borde
derför hafva varit öfvertygade om att
man ej alls skulle hafva talat om sen-
tida straff för en grafplundring, som
bragt den efterlängtade lösningen af en
sådan hemlighet i dagen. Med all akt-
ning för tvenne sådana personers tro-
värdighet och trots den påskrift död-
skallen i Perchtoldsdorfs museum bär:
»Mozarts Schädel», så finnes det dock
tviflare, hvilka dessutom vänta att få
veta närmare om motiven till en sådan
hemlighetsfullhet. Och detta tvifvel
förtjenar mer än väl att konstateras i
bredd med den uppseendeväckande upp-
täkten». I en artikel om Mozart af
prof. Schafhäutl i Neue Musikzeit. ytt-
ras »Den allmänt utbredda sagan om
Mozarts räddade hufvudskalle är en
m3’th». Detta skrefs dock så långt
tillbaka som 1888.
En oriktighet i fråga om Mozarts
grafläggning kan påvisas i den ofvan-
i stående berättelsen, Donna kunde ej
gerna ha egt rum på sjelfva dödsda-
gen d. 5 dec. Också uppgifver Mozarts
tillförlitligaste biograf Otto Jahn att
den försiggick dagen derpå. Om Mo-
zarts begrafning samt om hans graf
skrifver den berömde biografen i se-
naste, 1891 utkomna, upplagan af Mo-
zartbiografien följande, som kan vara
vara af intresse att anföra i samman-
hang med artikeln om det nämnda fyn-
det. »Den 6 dec. kl. 3 jordfästes Mo-
zarts lik i St Stephan, norra korska-
pellet. Det var ett häftigt regn och
snöväder, och de få vänner, som in-
funnit sig till begrafningen, bland dem
Swieten, Salieri, Siissmayer, kapellm.
Eoser, och violoncellisten Orsler*) om-
gåfvo med uppspända paraplyer kistan,
som sedan fördes genom Schulerstrasse
till St. Marxs kyrkogård. Då ovädret
mer och mer tilltog beslöt sig de med-
följande att vända; ingen vän stod vid
grafven, när den döde sänktes ned i
jorden. Af sparsamhet hade ingen egen
graf blifvit inköpt, kistan nedsattes i
en allmän graf, som vanligen upptager
15—20 kistor och hvarje tionde år
gräfs upp samt får nya innevånare;
intet märke betecknade Mozarts sista
hviloplats. Den trogne Deiner, som
var närvarande vid jordfästningen, frå-
gade Mozarts enka om hon ej ville
sätta ett kors på grafven; honsvarade
att ett sådant kommer nog dit. Hon
trodde nämligen, efter hvad hon sedan
upprepade gånger förklarat, att prästen,
som jordfäste, äfven skulle ombesörja
korset. Då hon sedermera efter ett
öfverståndet illamående och sedan första
sorgen var stillad med flere vänner
besökte kyrkogården, träffade de på en
ny dödgräfvare, som ej kunde visa
Mozarts graf; allt sökande var förgäf-
ves. Så har, trots upprepade försök,
Mozarts grafplats aldrig med säkerhet
funnits.» Angående berättelsen om
bröderna Hyrtls bekommande af den
hufvudskål som uppgifves vara Mozarts
säger Jahn; »Vi återgifva berättelsen
sådan den kommit oss till handa; med
äldre uppgifter låter den ej förena sig
och de inre kriterierna på berättelsens
sannfärdighet äro, som livar och en fin-
ner, ofullständiga.» — Om samma död-
gräfvare, som jordade Mozart, lefde tio
år derefter såsom ännu tjenstgörande
och kunde gräfva upp Mozarts kvar-
*) Schikander (Mozarts lättsinnige vän, som
så skamligt bedrog honom på honorar för
»Trollflöjten») var cj närvarande; dödsbudet
hade upprört honom på det högsta och han
gick oupphörligt åter och fram, skrikande:
»Hans ande förföljer mig öfverallt, han står
ständigt för mina ögon!» (Nissen sid. 572.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
