Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttal. *) Om de två förstnämnde skall
jag ej yttra mig, eftersom jag ej med
bestämdhet känner deras t raxis i detta
hänseende; men hvad de fyra sist-
nämnde beträffar, så vet jag genom
personlig erfarenhet, att de särskildt
lägga vigt vid ett tydligt textuttal.
Nog torde väl alla musikvänner ännu
erinra sig, hurusom Vendela Andersson
(Dannströms elev), då hon var anstäld
j vid kongl. operan, t. o. m. ansågs vara
en af dem, som bäst lät höra texten i
sång. Jag hörde t. o. m. en och an-
nan påstå, att hennes röst lät tunn, \
just emedan hon vant sig att fram-
sjunga orden så tydligt! (Rätta orsa- j
ken torde väl dock ha varit, jämte
röstens afgjordt ljusa timbre, att den
unga konstnärinnan vid den tiden knap-
past ännu uppnått sin fulla fysiska
utveckling och styrka).
Här har emellertid förfin dragit i
härnad mot ett verkligt fel, till hvilket
tyvärr allt för många sånglärare göra
sig skyldige; men han har, som sagdt,
orättvist påbördat åtminstone de sist-
I nämnde sånglärarne detta fel; och eD
dylik förlöpning gör, att man med en ]
viss reservation upptar hans beskyll-
ningar mot andra lärare, der man ej
sjelf kan koDtrollera hans uppgifter.
Men är nu den s. k. »gamla skolans»
lära om nödvändigheten af en konst-
närlig andning äfven ett dylikt fel,
som förfin på lika goda grunder som
det otydliga textuttalet eger rätt att
kategoriskt utdöma?
Mig förefaller det, som om förfin
under hela sitt angrepp mot den konst-
närliga andningen endast haft för ögo-
nen om jag så får säga, virginala röster
— röster, som ännu ingen okunnig
lärare, eller annan orsak krånglat bort
—; men om nu eleven redan lärt sig
andas på ett sätt, som kan bli hinder-
ligt för sången — hvad Jå? Låter
månne hr A. honom äfven i sådant
fall bara »gå på», utan att göra något
försök att korrigera hans felaktiga sätt
att andas?
Detsamma gäller om munställningen.
Förfin har ingalunda lyckats bevisa,
att den munställning, som af den »gamla
skolan» anbefalles såsom en lämplig
grundställning vid sångstudier, verkli-
gen skulle vara felaktig — d. v. s.
hindrande i stället för befordrande
sångundervisningens ändamål —; han
blott förlöjligar den, utan att kunna
bevisa dess olämplighet. (För att pre-
cisera saken, vill jag nämna, att det
är den munställning, som anbefalles af
den italienska skolan, och som hr
*) Detta angrepp mot sistnämnda aktade
sunglärarinna är ett bevis på, hur lätt hr
Arlberg förlöper sig. Han tyckes ha fått höra
något rykte om, att det skulle vara ifrågasatt
att utnämna fru S. till lärarinna vid kgl.
operans nybildade elevskola, oeh utan att
först ens taga reda på, huruvida det fanns
någon verklig grund for detta rykte, publicerar
han den ifrågavarande artikeln. Efter kvad
vi från pålitligaste kalla erfarit, lär denna
utnämning aldrig ens ha varit å hane.
Dannström förordar i sin »sångmetod»
sid. 13).
Men ingenting är ju i sjelfva verket
lättare, än att förlöjliga och karrikera
en sånglärares föreskrifter till sina
elever, äfven om de ha aldrig så godt
skäl för sig. Jag önskar, att hr A.
varit närvarande i osynlig måtto, när
jag första gången hörde hans egen
metod beskrifvas utaf en af hans elever!
— »Hvad har Ni egentligen lärt hos
hr A. under hela denna långa tid»?
frågade en af de närvarande den ifrå-
gavarande eleven. — »Jo», svarade
denne, »jag har fått sitta framför en
spegel och truta ut med munnen, så
mycket jag kunnat, och sjunga å, tills
jag blifvit alldeles trött i käkarne.» —
Alla de närvarande brusto i skratt -—-
jag med; men som jag gerna vill vara
rättvis och taga de frånvarandes parti,
så anmärkte jag, att läraren troligen
härmed afsett att ko; rigera något in-
rotadt fel hos eleven. »Nej», svarade
denne, »på det sättet få vi göra alle-
sammans; — alla hans elever få lära
sig att truta ut med munnen och
sjunga å.»
Detta berättar jag ej för att såra
hr A., utan blott för att visa honom,
hur hans eget sätt att persifiera »den
gamla skolan» tar sig ut, när det till-
lämpas på hans metod.
I sin bok ger hr A. en mycket
plausibel förklaring öfver sitt ofvan
citerade tillvägagående (sid. 132—13(5),
och der förefaller saken derföre inga-
lunda löjlig.
Såvidt jag kan förstå, lägger hr A.
en sådan vigt vid denna föreskrift, att
man utan öfverdrift kan antaga att,
jämte hans bannlysande af alla öfniu-
gar i konstnärlig andning, grundskill-
naden mellan hans metod och den
gamla skolans är defl, att hr A. låter
sina elever skjuta fram läpparne det
mesta möjliga och sjunga ä, under det
att »den gamla skolan» lärde eleven
att sjunga a med halföppen mun, »mun-
öppningen oval såsom vid ett otvunget
leende», etc.
För hvar ocb en, som ej afsigtligt
vill missförstå sistnämnda regel, är det
ju tydligt, att den endast af ser att
utgöra en utgångspunkt, en lämplig
grundställning för elevens förberedande
öfningar, och att det ej kan vara me-
ningen, att när eleven är färdig att
— lätom oss säga — debutera på en
teater, han eller hon då skall stå der
och sjunga a med halföppen mun, »mun-
öppningen oval», etc. etc., lika litet
som det väl kan vara hr A:s mening
att, när hans elever komma så långt,
de skola stå och sjunga å med fram-
skjutna läppar.
Med metod i undervisning mena vi
ju ej något trollmedel, som med ens
gör eleven fullfärdig; utan vi mena,
särskildt i afseende på sångundervis-
ningen — de graderade öfningar och
hjelpmedel, som användas för att ut-
bilda rösten till högsta möjliga skön-
het och fullkomlighet; och allt, som
verkligen tjänar det åsyftade ändamålet
är naturenligt och förnuftigt, om det
än vid första påseendet kan förefalla
löjligt.
Men är det förnuftigt, bör man ju
kunna uppvisa skälen derför; och de
skäl hvarför den »gamla skolan» re-
kommenderar den af hr A. förkättrade
italienska metodens munställning, an-
gifvas af den bekante professor Siebel
i hans »Lehrbuch des Gesanges», i sam-
manhang med hans beskrifning deröfver
på följande sätt: — »Under öfningarne
på vokalen a bör tungan hvila mot
nedre tandraden, och munnen hafva en
oval form, såsom under ett otvunget
leende. Denna munställning har det
goda med sig, att den bidrager att
hindra spänningar och halstoner såväl
som obehagliga förvridningar af an-
sigtet. » •)
Bästa kriteriet för en metods större
eller mindre ändamålsenlighet ligger
väl dock uti dess resultat. Nu har ju
den af hr A. med sådan hänsynslöshet
förkättrade »gamla skolan» — eller
kanske, egentligare sagdt, den italien-
ska skolan — frambragt de utmärktaste
sångare, sådana som t. ex. Rubini,
Lablache, Mario, Faure, och sångerskor
| sådana som Catalani, Malibran, Persi-
ani, Sonntag, Jenny Lind, Pasta, Grisi,
Patti, Galli-Marié, Miolan-Carvalho,
Trebelli, Albani, Kristina Nilsson,
Michaeli.
Sådana namn borde väl åtminstone
få bevisa något för metodens duglighet.
Vi böra emellertid ej glömma den san-
ningen, att om en metod än i sig
sjelf är god, kan den dock mycket
lätt förfuskas och lemna ett dåligt re-
1 sultat, när den tillämpas af omdömes-
lösa menniskor. Konsten i all under-
visning är ju att kunna individuali-
sera, så att hvar och en får just det
han behöfver för utvecklingen af sina
anlag.
Gå vi nu till resultaten af hr A:s
metod, så fruktar jag, att de ännu äro
allt för få — oaktadt hans nära 20-
åriga verksamhet som lärare — för
att man af dem skulle kunna draga
! någon afgörande slutsats angående hans
metods företräde framför t. ex. den
italienska skolans. (Jag håller mig
närmast till denna, eftersom hon torde
vara den, som hittills åtnjutit det högsta
anseendet. Utan att på något sätt
vilja förringa den tyska metoden, vill
*) Alla erfarne sånglärare veta, hur stor
betydelse ensamt det sistnämnda momentet
har för undervisningen; ty får eleven några
| ovanor i detta hänseende, kunna de ofta bli
mycket svåra, ja rent af omöjliga att öfver-
vinna. Den på sin tid så ryktbare sångläraren
Crescentini säger i afseende härpå: »Il faut
; que le chanteur se pénétre de cette vérité,
que toutes les fbis que 1’exéeution d’un mor-
ceau parait hu ttre penible, il fait partager
la méme fatigue ä ceux qui 1’écoutent.»
Möjligen får man tillskrifva den af hr A.
förordade munställningen, att han sjelf, ehuru
en skicklig sångare, ej alltid var fri från s. k.
halstoner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
