Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stjerna» och sedan som Venus i »Tann-
häuser», samt derefter såsom Inez i
»Leonora» och Anna i »Vermländin-
garne». Sedan fröken Holmstrands
verksamhet vid k operan slutats vid
midten af januari 1890, företog hon en
studieresa till Paris i februari månad
samma år, efter att förut den 1(5 febr.
ha gifvit en konsert på Musikaliska
akademien.
Emma Holmstrand är född i Dalby
församling, Karlstads län, den 27 jan.
1867. Hon vann 1886 om våren in-
träde vid konservatorium i prof. Gun-
thers sångklass och afslutade studierna
vid detta läroverk höstterminen 1888.
I Paris åtnjöt fröken Holmstrand sång-
undervisning at den bekante prof. St.
Yves Bax, från sin ditkomst till som-
maren förlidet år, endast med afbrott
af ett kortare sommarbesök här samma
år hon reste ut. I Paris lät fröken
Holmstrand flere gånger höra sig på
matinéer och soaréer inom societeten
och hon var nära deran att få uppträda
offentligt, i det hon blef anmodad att
sjunga på en Le Figaros »Five o’ clock«,
då hennes hemresa förhindrade detta.
Den allmänt erkända framgång frö-
ken Holmstrand vunnit som Lalla Rookh
inger mycket goda förhoppningar för
hennes framtid vid vår k. opera, vid
hvars scen hon säkert nu kommer att
fästas för längre tid än sist, och der vi
hoppas få återse och höra den talang-
fulla, intagande sångerskan i flera för
henne nya och lämpliga större roler.
––#––-
Hur skall man spela piano?*)
IV.
^V^igtigt är att genast i början göra
y® lärjungen bekant med klaviatu-
‘-ij? ren, såsom representerande en
följd af halftoner, och att låta eleven
från olika tangenter uträkna intervaller
af ett helt tonsteg, lVä, 2, 37*. etc.
specielt de här nämnda för uppsökandet
af treklangen (dur: 2 hela tonsteg fr.
prim till ters, lVa tonst. fr. ters till
qvint; moll: tvärtom—172 + 2). Ska-
lans bildning och öfning — så vigtig
för tonarternas kännedom och handens
tekniska utbildning — må ske efter
samma metod, näml. efter dess sam-
mansättning af hel- och halftoner. I
en och annan lärobok har denna me-
tod användts med uppgift att durska-
lan (1 oktav) består af 2 på hvaran-
dra följande qvartar (c—f+g—c), men
då icke uppgifvits afståndet mellan ena
qvartens slut och den andras början
(en hel ton) synes denna regel för ska-
lans bildande ofullständig och pedago-
giskt olämplig. Hällre må då före-
skrifvas följande regler: durskalan
sammansättes, alltifrån grundtonen räk-
nadt, af 1, 1, 7* + l, 1, 17* (C—F—C,
*) Denna artikel liar af brist på utrymme
i föregående nummer, måät fördelas på flere
oeh nfslutas, som vi iimna, i det töljande.
272 + 372 = 0 heltoner) uppgående moll-
skalan (den melodiska) af 1, 72,4*11
1, 1, 1, 72, (C-Ess—c, 17*4-472 =
6 heltoner). Skalans intervaller med
deras namn kan också lätt inläras*).
Metoden har visat sig såsom en särde-
les säker väg till skalornas och ton-
arternas kännedom, hvarjemte detta
lilla tankearbete med uträknande af
intervallerna för såväl skalornas som
treklangarnas bildning i dur och moll
brukar intressera eleven, kunskapen om
treklangens bildande (och med detsam-
ma om ters- qvart- och qvintinterval-
lerna) leda lätt till kunskap om de
från stamskalan C utgående durtonar-
ternas ordningsföljd (efter antalet kors
eller b), hvilken beträffande durskalor-
na går efter qvintar, och inlednings-
tonen ( = halftonen närmast under grund-
tonen) är ny för tonarten (i G-dur:
Fiss; D-dur: Cis3 o. s.v.) B-skalornas
(med sänkta toner) ordningsföljd finnes
lättast genom qvartföljden. C-dur-ska-
lans qvart är F, grundton till första
B-skalan, F-dur-skalans qvart är B
(Hess), som blir nästa skalas grundton
o. s. v. Efter durskalornas inlärande
följa mollskalornas. Paralellskalan till
en durtonart, d. v. s. mollskalan med
samma företeckning, har sin grundton
172 ton lägre än sin durskala (C-dur
och A-moll; F-dur och D-moll etc.
höra ihop som paralellskalor). Regeln
för uppgående mollskalans bildande är
ofvan angifven, nedgående är den lika
med sin durskala, anmärkas må, att
denna uppgående mollskala är lika med
durskalan på samma ton, men med li-
ten ters (172 tonst. i st. f. 2). Den harmo-
niska mollskalan (sammansättning: 1,
72,4-1, 1, 7*, 17*, 7*) är lika i upp-
och och nedgående, och torde helst
böra inläras sedan eleven är säker på
den melodiska. Den af blott halftoner
bestående kromatiska skalan ligger fär-
dig på klaviaturen och är lätt nog att
inlära samtidigt med öfriga skalor. När
eleven funnit treklangen, uppsökes de 3
olika lägena med prim, ters eller qvint
till underton (c, e, g; e, g, c; g, c, e)
och eleven må derefter lära sig att
bryta denna treklang med tillägg af
undertonens oktav (c, e, g, c; e, g,
c, e; g, c, e, g); en nyttig öfning i
utförande af spridd tonföljd. Skalorna
spelas alltid legato, ton efter ton utan
uppehåll, och så att vid ett fingers
öfver- och underläggning, detta sträc-
kes fram tillräckligt att träffa tangen-
ten utan rubbning af det finger, som
öfver- eller underlägges, sålunda utan
*) Som hjelpmedel dertill kar jag funnit föl-
jande förklaringar öfver de främmande orden
ändamålsenliga: Ters, sext oeh oktav likna de
svenska siffrorna tre, sex oeh åtta tillräckligt
för att stanna i minnet, för namnen secund
och qvart påminnes om kloekans sekundvisare
(=2 a visaren) oeh timmens fyrdelning i qvar-
ten, septiman är lätt ihågkommen för den
som kiinner franska räkneordet sept, deciman
för den som hört ordet decimalbråk, qvinten
vet de flesta vara namn på en af violinens
strängar.
att handen lyftes från klaviaturen.
Handen får då en jemn gång, som
möjliggör den snabba rörelse som af
den erfordras, och som ej kan vinnas
om handen vrides och armen föres
från sidan.
Det återstår nu att i fråga om ele-
meuterna för pianospelningen, sådan
densamma enligt min åsigt bör ledas,
yttra några ord om takten. Många
elever hafva svagt utbildad taktkänsla,
andra åter äro orubbligt taktfasta, och
om de senare behöfver man ej yttra
sig. Om de förra åter kan man säga
att de bereda läraren det tyngsta ar-
betet, och der taktkänslan är svag,
äro musikanlagen vanligen klena. För
uppöfning af taktkänslan hjelper en-
dast att låta eleven räkna högt, innan
spelningen börjar, det taktmått som är
i fråga, och det starkt och tydligt med
fullkomligt lika långa taktdelar. Styc-
ket bör sålunda takt för takt analyee-
ras och notvärdena förklaras. Helst
bör läraren utskrifva en särskild kurs
med notexempel, afseende att stärka
lärjungens begrepp om proportionen
mellan längre och kortare noter, så att
de senare jemt afpassas mot de förra
i enlighet med takträkningen. Här
kan emellertid denna fråga ej vidlyf-
tigare utredas. Beträffande taktindelnin-
gen bör man ej försumma att påminna ele-
ven om, att taktstrecket ej är något
tankstreck, någon bom, vid hvilken
han får stanna för att söka sig öfver-
gång till nästa takt. För att vänjas
vid ett oafbrutet och korrekt spel, vid
säkerhet i att »spela från bladet», är
det mycket nödvändigt att eleven ge-
nast och noggrannt tillhålles att låta
lunken gå före lianden, så att innan en
takt slutar, senast före sista taktdelen,
öga och tanke äro inne på den följande
takten. Med blixtens hastighet kan
och skall blicken öfverfara närmaste
takterna för att förbereda den erforder
liga handställningen och fingersättningen
i dem, efter denna öfversigt fixeras
närmaste takt, så att i stycket ingen
taktrubbning eller origtig pausering
tillåtes. En lugn handrörelse är vil-
koret för att denna tankeverksamhet
skall oafbrutet fortgå, likasom, vice
versa, en sådan öfverblick på hvad som
följer efter den takt, hvarmed man är
sysselsatt, ger trygghet åt handrörel-
sen. För åstadkommande häraf bör
alltid ett stycke tagas i så långsamt
tempo vid inöfningen, att eleven är
fullt mäktig till iakttagande af sådan
uppmärksamhet under spelet.
Fingersättningen (applicaturen) inta-
ger ett mycket vigtigt kapitel i piano-
läran. Man har anmärkt, att hvarje
pianoskola är till hälften fingersätt-
ningsskola. Det är nämligen klart att
icke blott fingerfärdighet, utan äfven
grepp och anslag äro beroende af fin-
grarnes rätta applicering på tangenterna.
Särskildt om fingersättningen fins också
en ganska vidlyftig litteratur. Det
äldre klaverspelet (före Bach) uteslöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
