Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles tummen och Pilfingret från an-
vändande dervid (i äldre pianoskolor
betecknas också tummen med 0); under
följande perioder ända in i de första
decennierna af detta århundrade in-
skränktes vanligen användandet af de
korta ytterfingrarne till undertangen-
terna; den nyare skolan — Liszt —
Tausig — Biilow — gör knappast någon
skilnad på öfver- och undertangenter
här vid lag, men sådana friheter lämpa
sig endast för virtuoserna. Man be-
höfver endast betrakta pianots klaviatur
för att finna dess öfvertangenter be-
räknade för de långa mellanfingrarne,
och det säger sig sjelf att, vid skal-
löpningar tummen eller lilltingrets pla-
cering på öfvertangent är onaturlig
och hinderlig. Lika sjclfklart är också
att under fingerlöpningen det skall vara
lättast att lägga tummen under det
längsta, tredje fingret, såsom långfingret
benämnes, då tummen räknas som l:a
fingret. Den kromatiska skalan har
också vanligen spelats med 3:e fingret
på öfvertangenterna. Dessa kunna delas
i två grupper: tregruppen (3 tillsam-
mans) och tvågruppen (2 tills.) Såsom
allmän regel för fingersättning ä öfver-
tangent kan man uppställa: att högra
handen på uppgående tonföljd, venstra
i nedgående alltid börjar med 2:a fing-
ret, tregruppen börjas med 4:e fingret
då alla dess tangenter spelas, annars
oftast likasom vid tvågruppen med 3:e
fingret (venster i uppgående, höger i
nedgående) men med 2:a då endast
en uudertangent anslås mellan ett par
öfvertangenter. I skalorna lägges tum-
men omvexlande under eller öfver-
lägges med 3:e och 4:e fingret (4 + 3
= 7 oktavtoner); spänning mellan
2:a och 3:e fingret undvikes gerna;
i brutna treklanger med oktav följer
4:e på 5:e vid steg af 1 Vs—2 toner,
2:a och 4:e på hvarandra då mellan-
rummet är längre. Der 2:a fingret
användes i ena handen lämpar sig bäst
3:e i den andra. Då tangenternas
bredd är beräknad efter fingrets, så
kan för ledig hand- och fingerställning
som hufvudregel bestämmas, att så
många fingrar som tangenter öfverhop-
pas i ackordanslaget, då ej större
spänningar förekomma. Yi måste i
denna fråga nu inskränka oss till dessa
anvisningar.
–-#––
Musiken och dess mästare
af
Anton Rnbinstein. *
*TiJöftet att återkomma till denna bok,
+som väckt så mycken uppmärk-
samhet, och ur hvilken ett utdrag med-
delades i n:r 2 af denna tidning, infria
vi nu. Helst skulle vi önska i öfver-
sättning bjuda våra läsare hela boken,
som ej är särdeles vidlyftig, men kunna
först framdeles bestämma om utrymme
finnes dertill. Eubinsteins bok är näm-
ligen en liten musikhistoria i belysning
af ett snilleljus, som ger den egen-
domligt intresse; skenet från detsamma
framkallar ej sällan väl skarpa dagrar
och skuggor, faller ej alltid på den
sida, som man tycker borde belysas
för att gifva bilden sin rätta karak-
tär; bland snillrika teckningar fram-
träda bjerta paradoxer, men omdömet
om musik och tonkonstnärer af en så-
dan tonkonstens heros, som Anton
Rubinstein, kan man ej undgå att till-
mäta en viss betydelse och tillerkänna
stor intresse. Påfallande är författa-
rens ringaktande af vokalmusiken och
dennas underordnande under instrumen-
talmusiken. Men vi afstå från att
vidare karakterisera boken, som får
tala för sig sjelf och med författarens
egna ord i dialogiserad framställning.
Boken är »vördnadsfullt» tillegnad
hans höghet hertig Georg Alexander
af Mecklenburg-Strelitz.
Ett samtal om musik.
Fru von*** hedrar mig med sitt
besök på min villa i Peterhof; efter
öfiiga helsningar yttrar hon en önskan
att få se min våning, i musikrummet
skådar hon på väggarna byster af J.
S. Bach, Beethoven, Schubert,
Chopin och Glinka, — helt förun-
drad frågar hon:
— Hvarför endast dessa och ej äfven
Händel, Haydn, Mozart m. fl.?
— Dessa äro de som jag i min
konst värderar mest.
— Alltså värderar ni icke Mozart?
— Himalaya och Chimborazo äro
jordens högsta bergstoppar; dermed är
icke sagdt att Montblanc är ett litet
berg.
— Men i allmänhet räknar man ju
Mozart till dessa högsta spetsar, hvar-
om ni talar, och han har ju i sina
operor gifvit oss det skönaste som
musiken kan åstadkomma.
— För mig är operan i allmänhet
en underordnad art af vår konst.
— Då står ni fullkomligt i opposi-
tion mot nutidens konståskådning, som
ju ställer den vokala musiken främst?
— Ja, det gör jag, l:o, emedan
menniskorösten ställer gränser för me-
lodin, hvilket instrumentet icke gör
och hvilket de menskliga själsstämnin-
garne, vare sig glädje eller sorg ej
heller medgifva; 2:o, emedan ord, de
må vara aldrig så skönt tänkta, icke
äro i stånd att uttrycka den outtömliga
rikedomen af känslor, hvaraf man också
har ordet »outsäglig» ; 3:o, emedan en
menniska i högsta glädjestämning kan
gnola eller jodla en melodi utan att
dervid kunna eller vilja underlägga
några ord, i en sorgsen stämning på
samma sätt; 4:o, emedan aldrig uti en
opera ljudit eller kan ljuda en sådan
tragik, som man får höra i andra sat-
sen af Beethovens D-durs-trio eller i
hans adagion ur Opus 106 eller 110,
eller ock i hans adagion ur F-dur-,
E-moll-, F-moll- o. a. stråkkvartetter,
eller i Ess-moll-preludiet i Bachs » Wohl-
temperiertes Clavier», eller i E-molls-
preludiet af Chopin; — likaså kan
intet requiem, ej en gång Mozarts
(undantagandes »Confutatis» och »La-
crimosa»» deri) göra ett så gripande
intryck som 2:a satsen ur Beethovens
»Eroica» (en hel begrafningsmessa) —
sålunda aldrig i operor kan åstadkom-
mas det uttryck af glädje eller andra
själsstämningar i samma förhållande,
som detta sker i de stora mästarnes
instrumentalverk. För mig är t. ex.
Leonorauvertyren n:r 3 och förspelet
till andra akten af »Fidelio» ett långt
hfigre uttryck för detta drama än sjelfva
operan.
— Men det finns ju komponister,
som uteslutande skrifvit vokalmusik,
ringaktar ni dem derför?
— Sådana komponister förekomma
mig som menniskor, hvilka endast ha
rätt att svara på dem gjorda frågor,
men icke sjelfva fråga eller yttra sig.
— Hvarför längtar då hvarje kom-
ponist, och som man vet gjorde
Beethoven det också, att få skrifva en
opera ?
— Ett snart och allmänt erkännande
har någonting frestande uti sig; —
dessutom att ha gudar, konungar, pre-
ster, hjeltar, bönder, med ett ord men-
niskor från alla tider och länder, at
alla möjliga slag framför sig, att få
se dem och höra dem sjunga är väl
också någonting lockande — men det
högsta består dock uti att uttala sig
der öfver, och det kan endast ske på
den instrumentala vägen.
— Publiken föredrager emellertid
operan framtör symfonien.
— Emedan den lättare förstår ope-
ran. — Oafsedt det intresse, som styc-
kets ämne kan väcka, förklaras för
åhörarne musikan genom orden. Sym-
fonien fordrar musikkunskap för att
fullt kunna njutas, och denna förefin-
nes hos publiken vanligen i en högst
ringa procent. Instrumentalmusiken är
själen hos musiken, men denna måste
anas, sökas, utransakas och finnas. Den
mödan vill ej publiken underkasta sig
vid åhörandet af ett musikverk. I
fråga om de stora mästarnes (klassi-
kernas) instrumentalverk har allt det
sköna hos dem allt ifrån barndomen
genom /öräldrarnes entusiasm eller lära-
res uttalande påvisats; beundran för
dem existerar sålunda redan a priori;
men gäller det att först sjelf uppleta
det sköna, så tror jag bifallet, till och
med om det gäller klassikernas verk,
i våra dagar skulle bli mycket spar-
samt.
— Jag ser att ni vändt er kärlek
åt instrumentalmusikeu helt och hållet.
— Naturligtvis ej uteslutande, men
i alla fall i högre grad.
— Mozart har ju ock skrifvit in-
strumentalmusik af alla slag?
— Och underbar skön sådan — men
Montblanc är ändå ej så högt som
Chimborazzo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
