Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria kyrkokör med den stora foster-
ländska vespern på konungens födelse-
dag. Rik på sköna antifonier, präktiga,
rytmiska församlingssånger och för det
fosterländska firningsämnet väl valda
körer, gjorde äfven denna vesper det 1
bästa intryck; pressen yttrade sig också
enstämmigt fördelaktigt om densamma.
Så en vacker dag i mars möttes mitt
öga i en morgontidning af de för mig
så lifvande raderna: »Passionsvesper
hålles i Adolf Fredriks kyrka onsdagen
den 23 mars kl. 6 e. m.» Jag tänkte
med gladt hjerta: saken breder ut sig
med kraft, och omdaningen af vår kyrko-
sång torde kanske möjligen kunna kom-
ma till stånd redan inom det närmaste
halfseklet! På utsatt tid gick jag na-
turligtvis dit och i de gladaste för-
hoppningar om ännu en sådan skön och
på uppbyggelse rik vespergudstjenst.
Men! . . . När jag gick hem, i sällskap
med en för denna sak varmt nitälskande
prestman, kunde vi för hvarandra ej nog
utgjuta vår grämelse öfver hvilket slag
för örat hela den redan så hoppfullt
spirande vespersaken fått i och med i
denna s. k. vesper. Hvar var hela den
organiska helgjutenheten, som återfun-
nits och så klart framträdt vid före-
gående liknande tillfällen i Maria och !
Katarina och äfven enligt mig tillhanda- j
komna liturgier i Sala, Bollnäs och
andra orter? Borta! totalt borta! Detta
var helt enkelt ett slags konsert till
hvilken fogats ett andligt föredrag och
nära jemförligt, med goodtemplarnesnj’k-
terhetsfester, der konsertafdelning och
föredrag omvexla med hvarandra. I för-
hoppning att det för framtida vesper-
företag nytta hafver, vill jag öfvergå
till en liten kritisk redogörelse för denna
vesper.
Församlingen fick endast deltaga i
två (hvad man med orätt kallar icke
rytmiska, d. v. s. i den gamla vanliga
stilen hållna) koraler. Hade dessa va-
rit hvad man vanligen menar med ryt-
miska, skulle der åtminstone funnits en
ido i det hela. En antifoni förekom,
som väl försvarade sin plats, då den
senast gjordes, i den vesper, som gafs
på konungens födelsedag och ännu bättre
torde passa vid en reformationsvesper,
men hvars berättigande i en passions-
vesper torde vara tvifvel underkastadt.
Herr Tigers Andante Religioso var in-
gen antifoni; jag skall för öfrigt strax
återkomma till detta opus. Programmet
började för öfrigt med ett Cantabile af
Lemmens och slutade med en sonat af
Mendelssohn för orgel. Mera guds-
tjenstligt hade varit att börja med ett
kort preludium till den första psalmen.
Spela deremot gerna en sonat af Men-
delssohn på slutet, men sätt icke ut det
i den hyckla liturgien. Bland körer må
nämnas en del af Gounods stora och
sköna Långfredagskör, hvilken ju med
den lämpliga textförändring, som var
iakttagen, passade bra. Men hvad skall
man säga om Crucifix af Faure, arr. för
barytonsolo och blandad kör med orgel-
ackomp.? Denna på hundi-atals konser-
ter utslitna, med sin visserligen vackra,
men nära nog i italiensk bravurstil
hållna duett, kan aldrig inför ett sundt
och allvarligt omdöme försvara sin plats
vid en luthersk gudstjenst. Psalmen
94 sjungen rytmiskt (jag kände ej alls
dessa rytmer, voro de möjligen hemma-
gjorda?) af blandad kör a capella. I
den psalmen, af alla känd, borde för-
samlingen ovilkorligon hafva deltagit.
Efter predikan följde en passionshymn
af Ahlström äfven den för blandad kör
a capella. Följde så det förut omnärada
Andante Religioso af Frans Tiger. Här
hade den för altaret stående presten
till uppgift att sjunga en vacker canti-
lena af modernaste snitt med en mängd
omsjungningar af texten, då och då af-
bruten af kören, som delvis sjöng an-
nan text än presten, men särdeles vid
slutet hade att upprepa samma textord,
som denne redan en tre, fyra gånger
upprepat. Hade detta solo föredragits
från orgelläktaren såsom barytonsolot i
Crucifix, så hade det i någon ringa
mån kunnat försvara sig, men äfven
denna kompositions helt och hållet kon-
sertmessiga karaktär utdömde den i alla
fall från den lutherska gudstjensteu,
der det konstmessiga solot (jag har i
föregående uppsatser i denna tidning
framhållit det) ej bör hafva någon plats.
Härefter följde ett, efter progrmamet att
dömina, mycket omvexlande nummer.
Der stod: »Passionsbön» (läses). Amen!
(sjunges). Tackom och lofvom! (mes-
sas).» Detta ger mig en osökt anled-
ning att fråga: hvad är det för skill-
nad mellan att sjunga och messa? Skulle
möjligen det utmärkande för messning
vara detta släpande, hardt när i det
oändliga utdragande af hvarje ton och
således af hvarje stafvelse, som tyvärr
är det vanliga föredraguingssättet af
vår messa? Denna åsigt har nog varit
arrangörernas af denna vesper, då de
gjort så tydlig skillnad mellan att sjunga
och messa, och tyvärr äro de långt
ifrån ensamma om denna skefva före-
ställning. Messan skall närmast jram-
sjungas i det långsamma, högtidliga
talets takt. Och till alla de prester,
som göra skillnad emellan att messa och
sjunga skulle jag vilja säga: Messa
aldrig, utan sjung!
Men för att »gå vidare i texten» så
följde på »messandet» välsignelsen.
(Herrans bön, som väl annars förekom-
mer vid hvarje det minsta lilla guds-
tjensttillfälle, var här utesluten) och
derpå den andra af de psalmer, i hvilka
församlingen fick deltaga. Efter dessa
nummer, som ju vanligen afsluta våra
gndstjeuster, kunde nian väl tycka att
äfven denna skulle vara slut. Men nej,
nu skulle först en mansqvårtet t på en
religiös text föredraga Geijers »Stilla
Skuggor», hvilket nummer icke ens
hade ett godt utförande att försvara sig
med, ty intonationen deraf var på sina
ställen pinsamt oren. Sist på programmet
stod som nänmdt sonat af Mendelssohn.
Af programet8 18 nummer voro 8,
således nära hälften, konsertnummer.
Flera andra oegentligheter skulle kunna
påpekas, men det sagda må vara nog.
Jag har icke ett ögonblick tviflat på
att upphofvet till denna vesper varit
förestafvadt af den bästa vilja och af-
sigt, men det är minst sagdt oförklar-
ligt huru tillställarne kunnat upp-
fatta denna vigtiga sak som så: »en
vespergudstjenst kan hvem som helst
sätta ihop», och handlat precis efter
denna uppfattning. Hvarföre icke vända
sig till personer, som äro hemma på
detta område med anhållan om råd och
upplysningar i stället för att nu på
detta sätt skada saken. Och när, så-
som här är fallet, de yppersta förut-
sättningar finnas för ett utmärkt fram-
förande af en verklig vesper: en god
sångkör med en bepröfvad dirigent, en
utmärkt liturg och ett intresseradt pre-
sterskap, så är det att beklaga att denna
s. k. passionsvesper, långt ifrån att
kunna inrangeras bland de föregående
lyckade vesperaftnarnes rad, nu står
som ett, jag hoppas det för framtiden,
enastående exempel på huru en luthersk
vespergudstjenst icke skall vara be-
skaffad. Hypatius.
Joh, Seb. Bach som
violinspelare
af F. Schweikert.
SSEela veriden ser i Bach, utom den
’csfoS geniale tonsättaren, en af de stör-
sta klaver- och orgel virtuoser, som
någonsin lefvat. Om också mästarens
samtida icke fullkomligt uppskattat hans
värde som komponist, hafva de lik-
väl erkänt hans betydelse som utöf-
vande konstnär, hvilket bevisas genom
talrika till vår tid bevarade omdömen
derom. I dessa har den beundran,
som spelet hos denne den djupsinniga-
ste af alla musiker framkallat, i alla
rigtningar funnit uttryck på ett icke
sällan lika naivt som ytterligt sätt.
Men alla dessa uttryck af beundran
afse endast Bachs klaver- och orgel-
spel. Aldrig omtalas hans konstfärdig-
het på något stråkinstrument, ehuru
vi veta att han var fullkomligt hemma
på violinen. Det höga mästerskap
likväl, med hvilket han behandlade tan-
gentinstrumenten, kunde han ej gerna
ha tillegnat sig ä ven på violinen. Ty
för en sådan ofantlig teknik, som den
han besatt på orgeln och klaveret, ha-
de till och med en jättenatur sådan
som Bachs ej räckt till. Oafsedt detta,
var dock mästarens hela väsen så öf-
vervägande hänvändt åt polyfonien, att
den homofona violinen omöjligen kunde
taga hans intresse i anspråk uti högre
grad, då densamma ej förslog till fram-
ställning af hans rika, mäktiga tanke-
verld. Hans hufvudintresse måste helt
naturligt rigtas åt tangentinstrumenten
med deras omfattande harmoniska ut-
trycksförmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
