Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING.
Deraf får man likväl ej sluta att
Bach varit en violinist af endast under-
ordnad betydelse. Tvärtom tyda många
saker derpå, att han var fullt förtro-
gen med violinens teknik på den tiden,
och det torde få antagas, att förmågan
hos den SDillrike mannen, som nådde
höjden och djupet i allt som hörde till
tonkonstens område, äfven i detta hän-
seende öfverskred det vanliga måttet.
Två omständigheter böra först i af-
seende på J. S. Bach som violinspelare
tagas i betraktande, nämligen: att den
sedan blifvande orgelheroen lade grun-
den till sitt musikaliska vetande på
violinen, och att han i sin första offent-
liga befattning som musiker beklädde
en plats som violinist. Sebastian Bachs
förste lärare i violinspel, och öfver
hufvud förste musiklärare, var hans
fader, Ambrosius Bach, hofmusiker i
Eisenach och dugtig violinspelare. Be-
klagligen dog fadern snart, redan in-
nan gossen fyllt sitt nionde år, hvar-
efter denne kom till sin äldre broder
Johan Christoffer, som var organist i
Ohrdruf. Af honom skall Sebastian
ha erhållit första undervisningen i kla-
verspelet. Hur mycket han under
sitt femåriga uppehåll i Ohrdruf syssel-
satte sig med violinspelet, är ej bekant,
likväl har han icke åsidosatt detsamma,
ty vi finna den 15-årige ynglingen,
som emellertid inträdt uti Michaelissko-
lan i Liineburg, verksam icke blott så-
som sångare och cembalist utan äfven
som violinist i instrumentalkören. Just
i Liineburg synes han med ifver ha
egnat sig åt violinen, och hans rykte
som dugtig spelare måtte ha trängt
vida ikring, annars hade man väl icke
kallat honom, den knappt 18-årige, som
hofmusikus till hertig Johan Ernsts
kapell i Weimar. Här lefde den icke
obetydlige violinvirtuosen Paul West-
hoff som kammarmusikus och kammar-
sekreterare, hvilket talar derför att
man vid hofvet i Weimar satte högt
värde på violinspelet. Men der sådana
framstående representanter för ett in-
strument verka, der ställas i allmänhet
höga fordringar på dem som traktera
detsamma, och Sebastian Bachs ditkal-
lande uppväcker derför en gynsam me-
ning om hans förmåga som violinspe-
lare.
Anställningen i Weimar fjettrado
honom dock ej länge. Redan efter
några månader flyttade han öfver till
Arnstadt, der naau uppdrog åt honom
organistbefattningen vid den nya kyr-
kan. Så kort detta första uppehåll i
Weimar än blef, har det dock ej
varit utan frukt för utvecklingen af
Bachs musikaliska individualitet. I
sin egenskap af kapellist blef han här
bekant med en mängd instrumentalmu-
sik, särskildt den vid hofvet omtyckta
italienska, hvilken sedan tjente honom
till rättesnöre för hans egna instrumen-
talkompositioner.
Då Bach efter 7 års förlopp för an-
dra gången kom till hofvet i Weimar,
lefde Westhoff ej mera; intresset för
instrumentalmusiken hade likväl icke
lidit något afbräck. Alltså sökte man
att just i vår mästare finna ett stöd
för densamma, enär kapellets ledare
var gammal och sjuklig och hans ställ-
företrädare en musiker utan betydenhet.
En dubbel uppgift förelåg honom : att
som kammarmusikus sköta violinen
och att som hoforganist spela orgeln i
slottskyrkan. Beviset för att han mot-
svarade de förväntningar man stälde
på honom, och särskildt att han måste
ha försvarat sin plats som violinist,
ligger uti hans utnämning till konsert-
mästare. Trots de åligganden, som den-
na dubbla befattning medförde, är tiden
för hans andra Weimarvistelse rik på
kompositioner af honom; mest äro des-
sa af kyrklig karaktär eller beräknade
för tangentinstrument; några verk för
violin omtalas icke vid denna tid. Från
dessa dagar härflyta äfven bearbetnin-
gen af 16 Vivaldi’ska violinkonserter
för klaver och 3 för orgel, hvilka ar-
beten alltid tala för att Bach hyste
intresse för andras violinverk, om äf-
ven han som tonsättare då kände sig
dragen åt andra områden för sin ska-
pareverksamhet. Desto rikare skulle
hans skapande verksamhet i fråga om
stråkinstrumenterna, särskildt violinen,
komma att blifva under hans sedan
följande anställning i Cöthen.
Cöthenperioden betecknar höjdpunk-
ten af Bachs betydelse som violinspe-
lare såväl i afseende på hans verksam-
het såsom utöfvande konstnär, som med
hänseende till hans producerande konst-
närlighet ; ja denna rigtades till och
med särskildt åt iustrumentalmusiken.
I tjenst hos en herre, som icke betrak-
tade honom som en tjenare utan upp-
höjde honom till sin vän, i spetsen
för ett, om ock litet, likväl förträffligt
skoladt kapell, i hvilket den unge
konstälskande och konstförståndige fur-
sten sjelf medverkade såsom en dåd-
kraftig medlem, iunehafvande en tjenst
lika oberoende som jämförelsevis in-
bringande, höra kanhända de år, mel-
lan 1717 och 1723, hvilka Bach till-
bragte i den lilla Anhalt’ska residens-
staden till de lyckligaste under hela
hans lif, så mycket mer som han lefde
i ett äktenskap, som helt och hållet
besjälades af musik. Med stadens mu-
siklif, som saknade all betydelse, kom
han sällan i beröring, lians verksamhet
inskränkte sig nästan uteslutande till
furstens och hans eget musikrum. Men
just inskränktheten af denna verknings-
krets blef orsaken till att Bach uträt-
tade storverk på ett område af ton-
konsten, åt hvilket han med sin för-
herskande böjelse för kyrkomusiken
under andra förhållanden ej skulle ha
vändt sig, nämligen kammar- och kon-
sertmusikens.
(Forts.)
––e––
(Iusändt.)
Den italienska sångmetoden
bedömd af Jenny Lind.
Äi-
v I /cd anledning af den kontrovers,
’Wr som uppstått mellan herr Arlberg
och insändaren —n—, rörande den ita-
lienska sångmetoden, kan det vara af
intresse för den musikaliska allmänhe-
ten att få kännedom om hvad en af
verldens största sångerskor yttrat i af-
seende å sångkonsten.
I den af Otto Cfoldschmidt utarbe-
tade minnesteckningen af Jenny Lind
står pagina 270:
— — — »På en sak lade hon all-
tid stor vigt. Hon hade medfödd mot-
vilja för det sätt, hvarpå så många
vokalister af lägre rang förvrida an-
sigtet under de passager, livaråt de ön-
ska gifva mest uttryck*. Hon var al-
drig nöjd med sången med mindre den
sjungande »såg behaglig ut». Hon
betraktade sången som en skön gåfva
af naturen, en gåfva, hvaröfver dess
egare skulle känna verklig tacksamhet
och äfven uttrycka den i sina anlets-
drag. Hon afskydde vårdslöst uttal
äfven i samtal. Hon kände sig fast
öfvertygad, att utölning af sång efter
rigtig metod bidrog att stärka kroppen
och framför allt ett svagt bröst. Hon
trodde till och med, att många per-
soner med anlag för lungsot skulle haf-
va lefvat längre, i fall de lärt att an-
das och sjunga på rätt sätt — en
åsigt, som hyses af många ytterst
framstående medicinska auktoriteter
och hvars riktighet är otvifvelaktigt
bevisad genom fakta.
Fru Goldschmidt var så djupt ge-
nomträngd af kärlek till sin konst och
af tro på dess förädlande inflytelse,
att hon ända till slutet af sitt lif hy-
ste det djupaste intresse för befor
drande af undervisning deri enligt den
rena italienska skolans sanna och bcpröf-
vade principer.»
—^–––
Musikpressen.
Från Carl Johnus musikhandel ha
utgifvits följande musikalier:
För piano 2 händ.:
Gr i eg, Edvard: Per Gynf, Melodi-
udtag af F. Andersen. Pr. 1: 25.
Erminie-vals ur operetten »Jack och
Bob» af Jakobowski. Pr. 1 kr.
för orgelharmonium:
Chopiu: Sorgmarsch ur B-moll so-
naten, lätt arrangement af Albert Lind-
ström. Pr. 50 öre;
för sång:
Grieg, Edvard: ur »Per Gynt»
op. 23: Solveigs Sang (e—tiss), Solveigs
Vuggevise (ciss—fiss), Peer Gynts Sere-
nade (e—fiss) å 50 öre. — ur »Reise-
* Kursiveringen af insändaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
