Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter Sullivan, berömde honom och gaf
honom en half sovereign. Nu hade
vår unge tonsättares förtjusning inga
gränser. Ett guldmynt och heröm af
en biskop — vi måste ihågkomma
skilnaden mellan en mägtig prelat och
en liten korgosse — sporrade så hans
ambition, att han föresatte sig att ge-
nom ihärdighet och flit förvärfva sig
en framstående plats på den bana han
valt.
Ar 1856 förärade vår ryktbara lands-
maninua, Jenny Lind-Goldschmidt, en
penningsumma till The Royal Academy
of Music, London, till minne af Mendels-
sohn, att förvaltas under benämningen
af den JMendelssohnska stipendiefonden.
Detta stipendium var öppet att sökas
af unga musici, som visade ovanligt
rikt lofvande anlag. Redan samma
år som det stiftades, utdelades det för
första gången och det var vår unge
hjelte, den yngste bland 24 medtäflare,
som erhöll detsamma. På så sätt er-
höll han medel och rättighet att under
ett års tid vara elev vid The Royal
Academy of Music. Här voro hans
lärare Sir John Goss, organist i S:t
Pauls kathedral, och Sir Sterndale
Bennett, en skicklig pianist och ton-
sättare. Sedermera reste han till Leip-
zig, der han under 5 år studerade vid
Konservatorium under Plaidy, Haupt-
mann, Moscheles och Julius Rietz.
Här utmärkte sig Sullivan som en
ovanligt begåfvad elev, och vid de
offentliga profningarne uppfördes flera
af hans kompositioner, hvaribland en
stråkqvartett som, då den visades för
Spohr, kom denne mästare att med
förvåning först titta på qvartetten och
sedermera på den femtonårige tonsät-
taren och utropa: »So jung und schon
so weit in der Kunst!»
Ar 1861 återvände Sullivan till Lon-
don, der han sedermera varit bosatt.
Några år efter det han lemnat Leipzig
reste han till Paris, hvarest han gjorde
Rossinis bekantskap. I hans hus var
Sullivan alltid en välkommen gäst, och
han erkänner, att han står i stor tack-
samhetsförbindelse hos den store mae-
strou för många goda råd. Jag kan
ej här underlåta att omnämna en
anekdot, som Sullivan hrukar berätta
om Rossini.
En dag, då Sullivan besökte Rossini,
fann han honom sittande vid pianot
med ett manuskript framför sig.
På Sullivans fråga: »maestro, hvad
spelar ni?» svarade Rossini med den
allvarligaste min i veriden: »Ah, mon
cbére ami, det är ett litet stycke, som
jag skrifvit och tillegnat min lille hund.
Det är hans födelsedag, och den dagen
firar jag alltid med att komponera ett
stycke musik, och min hund gör mig
ej allenast den äran att emottaga gåf-
van, utan visar sig högst belåten der-
med.»
Sullivan började sin verksamhet i
London som organist först i S:t Mi-
chaels-kyrkan och sedermera i S:t Pe-
ters-kyrkan. På den sistnämnda plat-
sen togs hans lätthet för komposition
i stort anspråk, och de flesta af hans
många körsånger och psalmer voro
skrifna för dessa gudstjenster. De
mest betydande ibland dessa äro »On-
ward Christian Soldiers», »The Strain
Upraise» och ett arrangement af S:t
Ann’s, till Hebers text »The Son of
God goes forth to war», och som med
rätta vunnit stor popularitet.
Efter år 1871 togs Sullivans verk-
samhet mera i anspråk som dirigent
vid konserter och musikfester. Han
har dirigerat konserterna som gifvits
af Philharmonic Society, i Royal Aqva
rium, i Covent Carden Teater och mu-
sikfesterna i Glasgow, Leeds med flera
andra städer. Från 1876 — 81 var
han »Principal* vid National Training
School, numera The Royal College of
Music, London. Ar 1874 utnämndes
han till hedersdoktor vid universitetet
i Cambridge, och år 1878 vid univer-
sitetet i Oxford. Sullivan, som 1883
upphöjdes af drottning Victoria i adligt
stånd, är riddare af flera utländska
ordnar och ledamot af lärda och musi-
kaliska samfund, både inom och utom
Englands landamären.
Ehuru Sir Arthur Sullivan har skrif-
vit en massa sånger, flera större kör-
verk och orkestersaker, så är det egent-
ligen hans operetter som gjort honom
till en europeisk notabilitet. Tonsät-
tarens mest framstående alster i den
vägen är onekligen Mikadon, hvars
vackra, glada och intagande melodier
samt skickliga och humoristiska or-
kesterkombinationer ej kan fela att
roa och tilltala alla som äro oberoende
af skola och partiståndpunkt. I de
flesta af Sullivans dramatiska tonska-
pelser finnes en sådan idé- och melodi-
rikedom, genuin esprit och grace, att
man knappast kan tro annat än att
konstnären är ett söderns barn, i stället
för en son af dimmornas och affärer-
nas hemland. Sant är det ju, i alla
fall, att den firade konstnären genom
sin härkomst ej kan, i fråga om en-
gelsk nationalitet, hissa den »rene
flag».
Förutom »The Mikado» (»Mikadon»),
som skrefs 1885, har Sullivan också
komponerat »Cox and Box» (1866),
»Contrabandisten» (1867), »Thespis»
(1872), »Trial by Jury» och »Zoo»
(1875), »The Sorcerer» (1877), »Her
Majesty’s ship Pinafore» (1878), »The
Pirates of Penzane» (1880), »Patience»
(1881) »Jolanthe» (1882), »Princess
Ida» (1884), »Ruddigore» (1887), »The
Yeoinan of the guard» (1888), »The
Gondoliers» (1800), och slutligen har
han på drottning Victorias anhållan
skrifvit en större romantisk opera,
»Ivanhoe», hvars premiere egde rum
vid invigningen af The Royal English
Opera i London den 31 januari 1891.
Det var genom sina glada operetter
som Sullivan upptäckte den guldgrufva,
som sedermera gjort ej allenast ton-
sättaren, utan äfveu librettisten Gilbert
och operachefen vid Savoy-operan, hr
D’Oyle Carte, till millionärer.
Sullivan har också skrifvit en massa
solosånger, alla i stil att slå an på en
engelsk publik, det vill säga, att de
äro melodiösa, anslående och teraligen
sentimentala, med ett lättflytande ac-
kompanjemang, som aldrig nedtrycker
sången. De bästa af dessa tondikter
äro »Orpheus and his Lute», »Let me
dream again» (tillegnad Kristina Nils-
son-Mirnnda), »Looking back», »Once
Again», »Sweatheart», »O ma char-
mante», »O fair dove, fond dove», och
»The Lost Chord». Såsom ett bevis
på huru populär Sullivan är som sång-
kompositör i England, må jag i förbi-
gående nämna, att hans tondikter säljas
i hundratusentals exemplar. Ar 1866
erhöll tonsättaren för sången »Orpheus
and his Lute» i författarearvode 5
Pund (90 kronor). Tio år senare skref
han »The Lost Chord» som ensamt
har inbringat honom den lilla nätta
summan af 5,000 Pund eller 90,000
kronor.
Det berättas att det var endast
genom en tillfällighet som Sullivan
blef opereitkomponist. Somliga säga
att han kom på idén medan han tjenst-
gjorde i S-t Peters-kyrkan, andra åter
att det var under åhörandet af Offen-
bachs »Les deux Aveugles». Sullivan
bad sin vän Burnand, redaktören af
skämttidningen Punch, att koka ihop
en lustig libretto, som blef »Cox and
Box». Sullivan var färdig att skrifva
musiken men sköt upp dermed dag
efter dag, tills sista veckan, då pjesen
var annonserad att ges på lördagen.
På fredagen var endast halfva operet-
ten färdig. Klockan åtta på qvällen
engagerade Sullivan ett par kopister
att sitta bredvid honom. Allt efter
som tonsättaren fick numren färdiga,
skrefvo kopisterna ut stämmorna, och
på så sätt sutto de hela natten tills
klockan sju på morgonen, då kopisterna
af trötthet voro oförmögna att fort-
sätta. Tre nummer återstodo, som
Sullivan ensamt hade fullbordat klockan
11 f. m., då operetten var färdig. Ton-
sättaren kastade förtjust pennan ifrån
sig, uppfriskade sig med ett bad, var
klockan 12 vid teatern och åhörde
generalrepetitionen. Några timmar
efteråt gafs operetten och emottogs
med stormande bifall. På detta sätt
såg »Cox and box» dagen, Sullivans
första operett.
På kammarmusikens fält har Sulli-
van ej rört sig sedan han skref stråk-
qvartetten i Leipzig och en violoucell-
konsert. Afven på intsrumentala mu-
sikens område har hans verksamhet
varit mycket mera begränsad, än hvad
man kunnat förvänta sig af en så rikt
begåfvad natur. En symfoni, uver-
tyrerne »Im memoriam», »S:t Ballo»
och »Marmion» samt musik till några
af Shakespeares dramer tillhöra hans
ungdomsalster. Således måste tyngd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
