Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De många vännerna af hr Pasqna-
lis och hans sångkonst hafva äfven
fått sin önskan att höra honom på
vår operascen nppfyld. I Oktober förra
året strax efter hr d’Andrades gäst-
spel på gamla operan, sjöng hr Pas-
qualis der likasom denne Rigolettos
parti och sedan Carl V:s i »Ernaui».
Sångarens lågväxta fignr lämpade sig
bättre för den förra rolen än den se-
nare, men hr Pasqualis vann fortjent
loford för sin framställning i båda
dessa roler, i all synnerhet för sin präk-
tiga stämma, välljudande och af impone-
rande kraft — »fenomenal», som det
heter i en kritik från den danska huf-
vndstaden. Men det är icke blott rö-
sten ntan den verkligt konstnärliga
behandlingen af densamma, som i så
hög grad utmärker denne sångare.
Också fick man för icke så länge sedan
i en af våra dagliga tidningar se en
insänd artikel med följande rubrik:
»Hafva k. operans sångare något att
lära af signor de Pasqualis’ sångkonst?»
och då insändaren synes besvara sin
fråga jakande, har han i ett och annat
hänseende rätt. Vi kunna ock med
honom instämma, då han om hr Pa-
squalis yttrar följande: »Hans röstbe-
handling är distinkt och otvungen.
Hvilken fasthet, parad med mjukhet
i tonansatsen, hvilket lif i hvarje ton,
hvilken afrundning i frasen, der steg-
ringen i uttrycket, allt efter textens
olika fordringar, lägges på en hög
eller låg ton. Hvilken lätthet och ut-
hållighet i andhämtningen, och hvilken
beundransvärd förmåga att svälla på
de högsta tonerna utan att de öfver-
gå till skrik». Äfven i legatosång
anser insändaren hr Pasqualis vara ett
efterföljansvärdt exempel, ehuru äfven
han någon gång skattar åt det hugg-
ningsmanér, som han finner här blifven
»till en för normala öron ytterst pin-
sam ovana.» Författaren tillerkänner
honom icke någon större individualise-
ringskonst, och någon djupare person-
lighet, säger han, skall man fåfängt
söka i hans konst.» Pasqualis är först
och sist sångvirtuos i ordets vackraste
bemärkelse.» Emellertid erinra vi oss
hans Rigoletto såsom en ganska god
dramatisk prestation, om än icke upp-
gående mot lir d’Andrades. För Carl
V:s personlighet var han deremot, otill-
räcklig, hur präktig än hans sång tog
sig ut, särdeles i grafhval fscenen
Vincenzo de Pasqualis är född 1852
i Rom, der han gjorde sina studier
och blef elev af den berömde sång-
läraren Cesare Nanni. Han deltog år
1870 i striden för Roms befrian le och
detta så förtjenstfullt, att han blef
dekorerad med tappeihetsmedalj. Vid
tjugu års ålder debuterade Pasqualis i
Genua och lät sedermera höra sig i
Milano, Rom, Bologna, Messina, Vene-
dig m. fl. städer. År 1880 mottog
han engagement vid Stora teatern i
Nizza, der han stannade i tre år, livar-
efter engagementet upphörde i följd af
teaterns brand. Tre gånger har l an
gjort längre turnéer i Amerika, der
han sjungit på ej mindre än 150 olika
teatrar. Han har också sjungit på
operorna i Athen och Köpenhamn (1877).
Är 1887 finna vi honom anstäld vid
Maplesons operatrnpp, och han upp-
trädde då i Moskva, alternerande med
Francesco d’Andrade, i »Rigoletto»,
»Barberaren», »Trubaduren», »Travi-
ata», »Faust», »Maskeradbalen», »Gio-
conda» m. fl. operor och har sjungit
vid sidan af primadonnor sådana som
Adelina Patti, Albani, Seinbrich, Schal
ehi, Nevada, Donadio, Minnie Hanck
m. fl. artister af hög rang.
Sedan Meissner’ska orkestern nu flyt-
tat ut på »sommarnöjet» — estraden
i Berzelii park, ser inan der hvarje
qväll under de sista kousertafdelningarne
den lille robuste italienaren i cylinder-
hatt, högtidsdrägt och öfverrock, med
orkestern till bakgrund; och när han
upplåter sin mun blir det vanligen
tyst i folkhopen både inom och utom
det eleganta staketet. När han slutar
börjar det åska derinne af bifall och
sångaren slipper ej med bara program-
numren. Hans repertoar upptager mest
arior ur här bekanta italienska operor,
i hvilka han sjungit, ett och annat för
oss ovanligt nummer som ur Donizet-
tis »Maria de Rudenz» och »Furioso»,
Ponchiellis »Promessi sposi» etc., äfven
arior ur »Carmen», »Barberaren» ooh
Meyerbeer-operor samt några italienska
romanser och det oundvikliga half-
svenska numret, hvarmed en främling
alltid måste gripa publiken, här »Du
gamla du friska», vanligen gifvet som
extra förplägning.
Hr Pasqualis nu varande engage-
ment lär räcka till nästkommande sep-
tember.
–-^––
Westphalism i Sverige.
(Valda koraler i gamraalrytmisk form, ut-
arbetade af K. Norén ooh .1. T. Moren.)
Jj|||edanstående uppsats kan lämpligen
t» 3 inledas med de ord, underteck-
nad yttrade i Aftonbladet (i okt. 1887,
som förberedelse på hr F. Petersons
föreläsningar i rytmik, nämligen att
den nyaste vetenskapliga behandlingen
af detta ämne före nämda år varit i
vårt land nästan okänd. »Endast Svensk
Musiktidning har förut uppmärksammat
det, genom en kritisk framställning
(i nr 16—18, 1888) af Westphals
teori om den grekiska musiken och
hans försök att tillämpa dess rytmik
på vår moderna musik, ett försök som
alltid är intressant och till en viss
grad äfven måste lyckas, men hvars
fullständiga genomföring leder till en
krystad konstruktion af nyare fakta
efter äldre recept. Utom Westphal,
som jämte sina fel i alla fall bibehåller
förtjensten af åtskilliga genialiska upp-
slag, hafva hufvudsakligen H. Riemann
och fransmannen Matthis Lussy arbetat
i ämnet och sökt hvar på sitt håll
grunda en allt för länge saknad, verk-
ligt vetenskaplig, teoretisk och prak
tisk framställning af den musikaliska
rytmen och dermed den musikaliska
fraseringen. Riemann har onekligen
mera systematisk oeh detaljerad metod,
men såsom sannskyldig tysk har han
en böjelse att spekulera in’s Blaue efter
förutfattade älsklingsteorier, och det
händer, att när man lyckats arbeta
sig igenom hans långa abstraktioner af
tvifvelaktig bevisningskraft (se t. ex.
Praktischo Anleitung zum Phrasieren,
Leipzig 1886), så befinnes stundom
resultatet stå i rak strid mot hvad en
musikalisk instinkt vill påbjuda såsom
det rätta, i uppfattningen af fraserings-
gränser eller tonvigtsförhållanden. Lussy
åter har väl fransmannens osystema-
tiska kåseringsbegär, men tillika äfven
fransmannens blick för verkligheten,
hvadan hans bestämmelser oftast lik-
som tyckas framgå ur saken sjelf och
man mera sällan käuner sig böjd till
opposition mot hans fraseringsförslag.
Det är i de flesta fall helt enkelt sunda
förnuftet, som talar ur hans under-
hållande bok »Le rhytme musical»
(Paris 1884).»
När jag yttrade detta, kunde jag
naturligtvis icke ana, att Westphal
äfven i Sverige skulle uti hr Richard J
Norén få en lika entusiastisk beundrare,
som i Tyskland uti Riemann, hvars
koustruktionsifver emellertid, i likhet
med Westphals, mött de skarpaste gen-
sägelser i recensioner i Musikwelt och
Allgemeine Musikzeitung samt framför
allt i nyssnämda förträffliga bok af
Lussy, en man,som redan förut och
tidigare än Westphal börjat att utan
alla påtryckningar från antiken bearbeta
den rytmiska vetenskapen — hvadan
alltså påståendena, att det är Aristo
xenos’ genom Westphal tolkade teorier,
som först skulle ha förklarat hela den
moderna musikens rytmik, innebära en
bet3’dlig öfverdrift. Sant är, säger
Lussy, att vi saknat de gamles klassi-
fikation, periodologi och nomenklatur.
Men å andra sidan söker man fåfängt
i fragmenten af deras böcker lagar af
sådan vigt som dem om kadens och
slutfall, begynnelse- och slutbetoningar,
om hvad han kallar »incisos» och »sou
dures» m. m., som visar, att den mo-
derna musikaliska rytmiken är vida
mera rik och komplicerad än den an-
tika och derjämte af i viss mån annan
nafur. Att lagarne för båda i mycket
kunna vara gemensamma är ju ganska
naturligt, på den grund att menniskan
ju alltid är sig lik. Men äfven om
detta medför möjligheten att lägga an-
tika regler på moderna företeelser och
i flere fall verkligen med öfverraskande
lyckligt resultat, så innebär det tillika
en fara för att derutinnan gå för långt
och intvinga i den antika terminolo
giens prokrustesbädd äfven fakta, som
dermed icke hafva någonting gemen-
samt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
