Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag fruktur att det gått så med kr
Norén, hvars entusiasm för Westphal
ock Aristoxenos jag för öfrigt, mycket
väl kan förstå, då kan efter långvarigt
fåfängt grubblande öfver de gamla
koralmelodiernd8 stundom sfinxartade
rytmik äudtligen trodde sig i antiken
ka funnit ett arcanum, som skulle kota
alla svårigketer. Det är i synnerhet
1 Aristoxenos’ joniska eller sextidiga
takt som detta arcanum synes bestå,
ty deDna takt, som kar den egenheten
att emellanåt utbyta takteringen 2 -j-
2 + 2 mot 3 + 3, tillämpas af förf.
både då den passar och icke passar,
ock han kar så förälskat sig i den
samma, att kan partout vill se den i
våra folkvisor, hos Bellman, ja äfven
i koraler, som enligt lians eget erkän-
nande i källorna ha fyrtakt, såsom nr
19 ock 41!
I åtskilliga fall har förf. lyckligt
anbragt denna takt, ofta dock ej utan
att »företaga jämkningar och förän-
dringar af de gamla notvalörerna, pre-
cis som i äldre tider skett och öfver
hvilket man uttalat sig så förkastligt»
— för att använda hans egna ordalag
i en förebråelse mot Zahn. Men äfven
om det flerstädes skett med fullt bi-
behållande af de ursprungliga notvalö-
rerna, såsom t. ex. i nr 47, så är
denna taktstreckindeining i hvarje fall
ingalunda förf:s uppfinning. Samma
koral återfinnes t. ex. i O. Winter-
Hjelms af inga antika teorier påver-
kade »37 ældre Salmemelodier» (1870)
och indelas der på samma sätt:
- ; g||
ii3-
c * \
etc.
Skilnaden är blott, att Winter-Hjelm
företecknar både 3/a och 6/t, för att
antyda accentvexlingen i hvarannan
takt, då deremot Norén företecknar
endast siffran 6, men dermed också
tvingas att sätta ut accenter öfver no-
terna i hela stycket, hvilket han för
öfrigt gör i alla koralerna. Den »takt-
vexling», hvarö ver förf. klagar, är så-
ledes blott förvandlad till en accent-
vexling. Det är, synes mig, mera en
tvist om ord än om sak, och om det
äfven må vara enklare att teckna en
sexa än tvänne bråk, så är dock denna
sexa tvätydig, enär den användes både
för sådana sextidiga takter, som hafva
accentväxling och för dem som sakna
sådan, och dessa äro dock allt för
olikartade för att icke böra i någon
mån olika betecknas.
Det värsta för förf. är dock, att
hans föregifvet antika förfarande mesta-
dels är alldeles oantikt, enär i antiken
var det en »jonicus a majore» (–-^ ^
men icke — såsom oftast hos Norén
— en »jonicus a minore» ^–––––––-)
som utbyttes mot två trokäer (— —
— w), hvarigenom i fråga varande
rytmväxling uppkom. Detta framgår
klart af Alexauderssons grekiska metrik
sid. 158, der det heter:
»En egendomlig ofta förekommande
upplösning eller brytning i den joniska
rytmen består deri, att en ionicns a
majore utbytes mot en trokaisk dipodi,
således hvad man i musikläran skulle
kalla ett utbyte af en 3/i takt (# !* * *)
mot en c/s (f * f *). Dä denna takt-
figur inträder i ionici a minore kallas
den af de gamle anäklasis (brytning). . .
Det rytmiska förhållandet blir i detta
fall klart och genomskådligt, först då
upptakten afsöndras och den stigande
eller anakrusiska joniska rytmen (ionici
a minore) derigenom reduceras till fal-
lande eller thetisk (ionici a majore):»
Haraf synes, att om närnda rytm-
vexling skulle ske bland ionici a mi-
nore, så togs ingen sådan odelad och
upplöstes i två trokäer, utan då sattes
den ena trokäen i slutet på en iouicus
och den andra i början på den följande,
alltså jw ^––––-j —s––-j för-
vandlades till ^ _________________— — w —— .
Sist närada takter skulle i modern
musik tydligen blifva icke 6 takter utan
en 5-takt plus en 7-takt, således oan-
vändbara.
Ett utbyte, sådant antiken gillar
mellan större ionici och trokäer, har
nu förf. gjort endast i nr 3, (5 och
delvis nr 42; men ett utbyte mellan
mindre ionici och trokäer, sådant förf.
oftast har gjort, nämligen i nr 17, 19,
31, 3(i, 39, 41, 47, 52, 51 b, är helt
och hållet främmande för antiken!
Men då sist nämda utbyte utan tvifvel
är njutbart för våra öron och äfven
ofta verkligen låter sig osökt anbrin-
gas i sextidig takt, så hvad bevisar
detta, om icke det, att antikens lagar
icke äro utan vidare tillämpliga på
moderna rytmiska förhållanden?
Om förf. således för sin behandling
af den sextidiga takteu oftast saknar
stöd i den af honom så mycket åbe-
ropade antiken, så har hans besynner-
liga motvilja mot blandade taktarter,
som dock alltid varit och alltid komma
att förblifva oundgängliga, ej häller
någon hemul i antiken. Huru hafva
icke filologerna bråkat sina hjärnor
med att finna någon rytmisk förklaring
på den sjutidiga epitriten, på den af
fem- och tretidighet sammansatta doeh-
mien, på de logaödiska verserna, i all-
mänhet på de s. k. irrationella vers-
fötterna? Att alla dessa gifva blan-
dade rytmer, derom kan väl knapt
vara tu tal, och ganska rigtigt har
sjelfva Westphal, som ju med antikens
rytm skulle förklara den moderna mu-
sikens, tvärt ont fått taga sin tillflykt
till den moderna musiken för att kunna
förklara antiken! Se härom den sista
af de förut omnämda artiklarna i Sv.
Musiktidning (1883 nr IS), der jag
visade, att efter de mest äfventyrliga
försök af Voss, Apel, Boeckh och Ross-
bach-Westphal att bringa blandade dak-
tyler och trokäer iuom gemensam enhet,
den sist nämde slufligen accepterade den
nyare musikens inblandniug af trippel-
rytm i jämn rytm medelst de s. k.
triolerna.
Ett annat bevis på, att den moderna,
af antikvurmar å la Westphal så djupt
föraktade taktlärau är ganska god att
taga till, när det gäller att förklara
antika rytmiska svårigheter, innebäres
i fo’jande yttrande af Alexandersou
(Grekisk metrik sid. 31):
»Egendomligt är att, ehuru läran
om upptakten aldrig förekommer i au-
tikens rytmiska teori, do gamle skal
derna och kompositörerna likväl tyd-
ligen haft en viss känsla deraf och i
praktiken tillämpat densamma. I det
följande skall nämligen visa sig, att
vissa metriska problemer, hvilka för
den antika teorien voro olösliga eller
framkallat de mest konstlade och be-
synnerliga förklaringar, få en enkel
och naturlig lösning så snart man på
dem tillämpar läran om upptakten.»
Jo, jo! Med det rikare kan man
nog förklara det fattigare, meu aldrig
tvärt om.
Anledningen, hvarför den nyare tak-
ten genom Westphal satts i en sådan
misskredit, är helt enkelt deu, att han
icke tager deu för hvad deu är, utan
nödvändigt vill jemföra deu med de
gamles »fot». Men det bar aldrig
varit taktstreckets uppgift att begränsa
några »fotter» eller »trasor» eller »ryt-
mer» — hvilketdera uttrycket man nu
må välja — utan taktstrecket är endast
detsamma som ietus i ett metriskt
schema, det är uteslutande ett accent-
tecken. »Ta c t us» var under medeltiden
dirigentens nedslag, som utmärkte den
starka tonen, och sedermera äfven nam-
net på de regelbundna afståuden mel-
lan hvarje sådant nedslag. När detta
nedslag omsider började antecknas me-
delst streck, så sattes strecket helt
naturligt invid don starka tonen, all-
deles som man plägar göra med ett
accenttecken, blott med den skillnad,
att taksttrecket sattes framför, icke
efter eller öfver denna ton Men der-
med var icke meningen att isolera
eller ituklyfva några sammanhörande
fraser, lika litet som detta är meningen
med den metriska ietus. De gamle
utsatte icke sin ietus, och detta är ock
auleduingeu, hvarför tonvigten i vissa
versformer, såsom choriamber, bacchier
m. fl., varit omtvistad. Vår tonskrift
är i detta liksom andra fall rikare,
och ingen kan tveka om våra rytmers
regelmässiga accent (jag talar nu icke
om deu »patetiska accenten»), förutsatt
nämligen att taktstrecket anbringas på
rätt ställe.
När derför hr Norén i versen »För-
lossningen är vunnen» låter stafvelsen
»För-» börja en takt, så visar detta
ett misskännande al taktstreckets natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
