Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade anställning som musiker. Denne
flyttade sedan öfver till Ystad, och
då hon der tidigt väckte uppmärksam-
het genom sin präktiga röst, blef hon
genom musikvänner i denna stad, bland
hvilka främst den musikaliske apote-
karen G. Smith, i hvars hem hon var
mycket omhuldad, satt i tillfälle att
komma till hufvudstaden och fullkomna
sin talang i Musikaliska akademien.
1872 blef hon der intagen som elev i
prof. Giinthers sångklass, afslutade med
heder studierna vid konservatoriet 1876
och debuterade derefter samma år å
Kgl. operan d. 2 juni med stor fram-
gång som Adina i »Kärleksdrycken».
Följande år debuterade hon ytterligare
som Alice i »Robert» och Pamina samt
blef 1 juli detta år med kontrakt fä-
stad vid Kgl. operan. Bland roler som
sedan införlifvats med hennes reper-
toar kunna i främsta rummet nämnas:
Susanna i »Figaros bröllop», titelro-
lerna i »Carmen» och »Mignon», fru
Ström i »Muntra fruarna», Fatima i
»Oberon», Berthai »Niirnbergerdockan»,
Rosina i »Barberaren», Zerlina i »Don
Juan» och »Fra diavolo» och hennes
sist ereerade roler: Lola i »På Sici-
lien» och Laura i »Gioconda». För
öfrigt har hon uppburit följande partier:
Anna i »Friskytten» och i »Wermlän-
dingarne», Bertha i »Profeten», Am-
neris i »Aida», Zephyrine i Diamant-
korset», Rose Friquet i »Villars dra-
goner», Marie i »Regementets dotter»
och i »Czar och timmerman», Zelida i
»Konung för en dag», Adalgisa i
»Norma», Iphigenia i »Iphigenia i Au-
lis», Inez i »Afrikanskan», Kiva i
»Karpathernas ros», Marcellina i »Vat-
tendragaren», Mathilda i »Wilhelm
Tell», Giovanna i »Ernani», Puck i
»Oberon», Arlette i »Jean från Ni-
velle», Betty i »Silfverringen», lieana
i »Neaga», Brigitta i »Den svarta
dominon», Diana i »Kronjuvelerna»,
Bera i »Harald Viking», Rose i »An-
dorradalen», Serpina i »Ett litet hus-
kors», Chiméue i »Kungen har sagt
det», Praskowja i »Nordens stjerna»,
Olympia-AntoniaStella äfverisom mo-
dern i »Hoffmans sagor», Meala i
»Paul och Virginie», Oeinma i »I Fi-
renze», Mallika i »Lakmé», Nils i »Dia-
mantbröllopet».
Äfven såsom konsertsångerska i ora-
torier och kantater samt såsom romans-
sångerska har fru Edling inlagt stor
förtjenst.
Fru Edling ingick 1882 äktenskap
med ingeniör Edling i Upsala. Hon
blef 1885 medlem af Musikaliska aka-
demien och erhöll 1890 medaljen Lit-
teris et artibus. Onder de senare åren
har hon äfven som sånglärarinna varit
ganska verksam.
Den entusiastiska hyllning, för hvil-
ken konstnärinnan var föremål på sin
recettafton d. 81 sistl. maj, bar tyd-
ligt vittne om hur högt hon är värde-
rad af opera publiken, som då så tal-
rikt infunnit sig att bringa henne sitt
tack för den långa utmärkta verksam-
het hon här utöfvat i konstens tjenst.
Sex å sju lagerkransar och en oräkne-
lig mängd blommor samt flerfaldiga
inropningar efter hvurje akt visade till-
räckligt med hvilka stora sympatier
hon här omfattats. Efter operans slut
nödgades hon slutligen framträda fram-
för jernridån och mottog, synbarligt
rörd, de närvarandes stormande ovatio-
ner. En varm hyllning egnades konst
närinnan äfven vid hennes sista upp- 1
trädande söndagen d. 12 juni, då pu
blikens fåtalighet helt visst var föran-
ledd af den föreställningen, att bou på
sin recettafton hade sitt sista uppträ-
dande.
Förlusten af fru Edling såsom sta-
digvarande fästad vid våi k. operascen
mildras af det hopp att man så ofta
som möjligt der skall få helsa henne
åter som en kär gäst.
–-
Nedanståeude uppsats har insändts
från hr Norén. Vår artikelförfattare,
A. L., har anhållit få ledsaga densamma
med några noter.
Genmäle till A. L.
Då Red. i Musiktidningens sista num-
mer före sommarsemestern beviljat plats
för ett bemötande af A. L:s i förra
numret införda artikel »Westphalism
i Sverige» med vilkor, att det blir
kortast möjligt, torde jag, under hän-
visning till nämnde artikel, f. n. in-
skränka mig till följande.
Först tackar jag uppriktigt A. L
för den uppmärksamhet, han egnat
»Valda koraler i gammalrytmisk form»
och särskildt för det välvilliga erkännan-
det, att hans »reflexioner» på intet
sätt vilja »förringa arbetets stora före-
träden, särskildt i fråga om liäfdavdet
af sextaktens r/ittn. Såväl af de här
understrukna orden som af artikeln i
öfrigt framgår, att A. L. väsentligen
accepterat den specifikt Aristoxeniska
teorin för den sextidiga takten t. o. m.
i fråga om hvad Aristoxenos kallar »des-t
tvåfaldiga diairesis» eller hvad man
förkluringsvis plägar beteckna såsom
eu regelbunden omvexliug emellan rent
»joniska» takter och »trocheiska dipo
dier» (A. L.: 3/ä och V-t takt) Men
hvem är det vi hafva att tacka för
framdragandet af teorin för sextakten,
om icke just Westpbal? Pä samma
gång jag derför med synnerlig fägnad
konstaterar, att A. L. i denna vigtiga
del sjelf hyllar »Westphalismen», kan
jag ej undertrycka min förvåning öfver,
att han fyller hela sin uppsats med
»reflexioner», som väsentligen innebära
ett förringande af —just den Aristoxeni-
ska teorin för den egendomliga sextidiga ,
takten, medan han om samme musikteore-
tikers teori för enkel och sammansatt tre-
tidig och fyrtidig takt, för »stigande» och
»fallande» rytm, för periodbyggnad m. m.
inte yttrar ett ord. Råkar inte A. L.
härvid i uppenbar sjelfmotsägelse? 1
Men det är kanske hufvudsakligen
mot vår framställning och behandling
af merbemälda teori öfverhufvud och
af sextakten i synnerhet, han drager
i härnad. Ett fullständigt vederläggan-
de af A L:s anmärkningar skulle kräfva
mer utrymme än som nu står oss till
buds. För tillfället inskränka vi oss
derför till följande erinringar.
1) Såväl af »inledningen» som af
arbetet i öfrigt framgår tydligt, att vi
i likhet med Westphal ingalunda under-
skatta den moderna taktindelningen me-
dels taktstreck. Tvärtom hafva vi tydligt
visat, både att vi väl känna taktstreckets
historia och betydelse, och att vi om-
sorgsfullt använda detsamma. För vårt
sätt att placera taktstrecket i sextidig
takt med stigande rytm hafva vi bjudit,
skäl, som A. L i sin uppsats inga-
lunda vederlagt2. Då A. L. i afseende
på vårt vädjande till hela den moderna
musiklitteratnren och der ymnigt före-
kommande sätt att placera taktstrecket
vid sextidig (3/.i) takt med stigande
rytm försäkrar, att »antingen måste vi
hafva misstagit oss om rytmen, eller
ock har vederbörande tonsättare pla-
cerat taktstrecket rasande», så gifves
äfven en tredje möjlighet, nemligen
1 Motsägelsen kan jag icke inse. Vill förf.
fortfarande hysa den tron, att teorin for sex-
takten är »specifikt» aristoxenisk, ehuru jag
visat, att en koi alist oberoende af antika före-
ställningar gjort alldeles samma taktindel-
ning som förf., så kan jag ieke hjelpa det.
Orsaken åter, hvarför jag icke gjort »reflexio-
ner» öfver tre- och fyrtakt m. in , var helt
enkelt den, att utrymmet icke medgaf det och
att sextakten närmast intresserade mig, emedan
föi f:ä försök att sätta ett större antal koraler
i sextakt utgör det egentligen origiuella i hans
koralbok — såsom jag ock i min artikel
nämnde.
2 Jag har fiirst och främst visat, att be-
toningen icke alltid är sådan förf. tror den
vara det, och tör det andra har jag medgifvit,
att taktstrecket må sättas framför en tillräck-
ligt »stark» tonvigt, äfven om den icke alltid
skulle rara den starkaste. Sist nämnda nödfalls-
inedgifvnnde är grundadt på ett förhållande,
som förf. ej synes hafva nog reflekterat pä,
nämligen att den moderna rytmen är så oer-
hördt rik och växlande, att ett placerande
af taktstrecket framför livarje starkaste staf-
velse skulle alldeles uppbäfva en regelbunden
taktindelning. Man får således nöja sig med
att placera det så, att oegentligheterna lilifva
minst stötande Orsaken hvarför ej taktstrec-
ket kan omflyttas t. ex. i förf:s n:r (50 är den,
att då skulle de alldeles tonlösa stafvelserna ge
(\ månge,gånge) och da (i gjorda, smorda) komma
på första taktdelen, hvilket stöter mer, än om
relativt starka (ehuru af alltid de starkaste)
stafvelser komma pä samma taktdel. För öf-
rigt är verkligen särskildt i denna koral, sådnn
den nu står, första taktstafvelsen oftare än den
tredje den logiskt starkaste. Redan i första
punkten: »Hell konung, säll och lyckosam,
För Herrans folk du drage fram, Och Herren
för dig gånge» — är stafvelsen ko- nästan lika
stark som säll, lyck- afgjordt starkare än -sam,
Herr- starkare än folk, dra- visserligen sva-
gare än fram, men Herr- nästan starkare än
för, och naturligtvis i gånge första stafvelsen
den starkare. Rytmen är således här snarare
fallande än stigande, och taktstrecket endast
undantagsvis (och då oundvikligt för konse-
kvensens skull) anbragt i strid mot regeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
