Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att A. L. ej nog uppmärksammat det
faktiska förhållandet och derföre sjelf
misstagit sig3. Vi bedja enträget A.
L. och alla som dela hans mening att
med särskild hänsyn härtill noggraunt
studera musiklitteraturen, ur hvilken vi,
om utrymmet medgåfve, skulle kunna upp-
visa otaliga exempel på, att vår sats är rik-
tig och i h vilka en annan placering af takt-
strecket skulle, särskildt i följd afden ofta
förekommande omvexliugen i samma
stycke mellan takter med stigande och
takter med fallande sextidig rytm och
hela styckets periodbyggnad, vara rent
af omöjlig eller totalt förderfva takt-
behandlingens rytmiska åskådlighet. A.
L. kan ju till en början försöka sig på
att utan notvalörernas förändring ompla-
cera taktstrecken i åtskilliga af vårt
arbetes koraler i sextakt. Också tyckes
han sjelf ana ohållbai heten af sitt mot
oss riktade generella klander, då han
säger, att i sextakten har både 1 :a,
3:e och 5:e taktdelen så pass stark be-
toning, att hvilken af dem som helst kan
börja takten4 5. Just vårt arbete framhåller
sextaktens egendomliga, starkt fördelade
betoning, särskildt vid upplöst sådan,
der vi satt accent öfver alla de nämnda
taktdelarne. Eljest ha vi i regeln satt
accenten endast öfver ictus-delen, den
starkast betonade ’, hvarmed icke är
sagdt, att de andra alls icke ha någon
betoning. — För öfrigt hafva vi om
den moderna taktläran blott sagt, att
den i och för ett korrekt, klart och
skönt återgifvande af den för örat
förnimbara rytmen nödvändigt kräfver
som komplement en sant vetenskaplig
teori för den musikaliska rytmen. Att
hvarken Lussys eller Riemans teorier,
specielt i fråga om teorin för den
rytmiska takten, kunna i empirins all-
mängiltiga noggrannhet och framställ-
ningens vetenskapliga klarhet och kouse-
3 Jag har ej alls yttrat mig om det faktiska
förhållandet, utan endast sagt, att om detta är
sådant som förf. påstår, sä måste (förutsatt att
att han ej misstagit sig om rytmens art) takt-
strecket vara anbragt mot regeln Eller livar-
för skulle just i sextakter taktstreeket hafva
en helt annan betydelse iin i aila andra
rytmer, nämligen att vara ett accenttecken?
Det vore ju en vidundeilighet utan like, den
alla aristoxeniska lagar i verlden ej skulle
kunna förklara. Om nu ej andra skäl och
för att undvika en ännu större olägenhet (se
föreg. not) taktstreeket (i sextakter så väl som i
andra) måste någon gäng placeras mot regeln,
så utgör ju detta ingen giltig grund för att
ej, så ofta detta möjligen kan ske, iifven i sex-
takter placera det i enlighet med regeln (exem-
pelvis i det anförda fragmentet af Neckens
polska).
4 Se föregående noter.
5 Nej, detta iir just hvad förf. mycket ofta
ieke gjort. I n:r 3 t. ex. bör Han hafva ietus-
nccent, i u:r 9 man(dom), lif, fö(iestod), i n:r
17 mig, in(söft), i ntr 19 li(der), (Get)te(mane),
tröst(eländer),i n:r 33 led, rät(ta),i n:r 39 ing en),
kötts(ligt), nå(dens), i n:r 41 dag, syud(aträl),
i n:r 47 in(nerlig), gläd(je), i 54 b tac(ka),
lof(va), öd(mjukt), i 60 vis(doms), gju(ta ,
stark(het), (om)gjor(da), i 62 ko(nung), all-
(maktsband), tå(lamod), man(namod), arl,ve-
del) o. s. v. I stället har förf. flerstädes be-
tonat tredje taktdelen såsom ictus i strid mot
all förnuftig deklamation.
qveus gå upp emot den Aristoxeni-
.ska af Westphal framstälda teorin, der-
om ha våra allvarliga studier på om-
rådet fullt öfvertygat oss. — Vi upp-
mana lifligt för frågan intresserade
musici att sjelfva studera hithörande
arbeten, ännu, tyvärr, så obekanta i
Sverige, och sedan sjelfva döma utan
att låta sig påverkas af prejudicerande,
ej så litet tendentiösa »reflexioner»,
äfven om de komma från det af oss
alla värderade märket A. L. Ämnet
är ytterst intressant, det kunna vi för-
säkra, och början kan ju göras med
att noggranut studera inledningen till
»Valda koraler».6
2) Trots sitt tal om »arcanum», torde
A. L. vid närmare undersökning få
nödgas erkänna, att de gamla koralerna
(det gläder mig innerligt, att, i A. L.
hafva en kunnig och talangfull med-
kämpe för återbördande af deras gam-
malrytmiska form) låta sig med väsendt-
lig trohet mot deras rytmiska ethos kor-
rekt och skönt framställas enligt den
Aristoxeniska teorin för tretidig, fyr-
tidig och sextidig takt.
Teorin för den enkla och samman-
satta fyrtidiga takten spelar härvid nä-
stan lika vigtig roll som teorin för
sextakten (jfr arbetet, af hvars 66 me-
lodier Vä ha sextakt, flertalet öfriga
enkel eller sammansatt fyrtakt!). Att
särskildt sextaktsteorin på ett öfver-
raskande klart och skönt sätt löser en
hel mängd gamla koralers hittills olösta
taktproblem, derom kan hvar och en
öfvertyga sig sjelf, om man jemför re-
spektiva koraler i vårt arbete med
samma koraler i de ypperste tyske for-
skares verk, t. ex. prof. Wolframs 1891
utkomna ypperliga verk, der koraler
med de mest monströsa taktblandningar
i brokigt virrvarr framträda förtecknade
4/4 3/s %, men som låta sig korrekt
taktbehandlas enligt Aristoxeniska sex-
taktsteorin. Det är om sådana, i alla
händelser förkastliga taktvexlingar, vi
talat, ej om taktvexling särskilda sat-
ser emellan. Sådana taktproblem har
Winter-Hjelm ej löst, liksom han ej
” Jag antager, att denna uppmaning åtmin-
stone ieke är riktad till mig, som varit den förste
i Sverige som redogjort för Westphals ryt-
miska forskningar öfver »Aristoxenos von
Tarent», och jag vågar tro att artiklarna der-
om i Sv. Musiktidning (1883 n:r 16—18) icke
äro mera tendentiösa än förf:s inledning. Att
förf. längre ned kan förekasta mig, att jag
icke särhållit poetisk metrik och musikalisk
rytmik, visar blott att förf. icke alls läst dessa
mina artiklar. Ej heller torde förf. särdeles
djupt hafva satt sig in i Lussy, hvilken verk-
ligen är den ende, om hvilken med afseende
på den moderna musiken kan sägas detsamma,
som förf. säger om Aristoxenos med afseende
på den antika, nämligen att han bygger »ute-
slutande på en grundlig empirisk undersökning
af den faktiskt bestående vokala och instru-
mentala musiken, hvilken ban liksom blott
troget atlyssnat dess inneboende rytmiska lagar
och former». Westphal deretnot har gått till
undersökningen af den nyare musiken med
antika teorier på förhand inrotade i hufvudet,
och sådant plägar enligt vanligt språkbruk
kallas just för — prejudice!
heller har prioritetsrätt på 77-ans enkla,
klara taktbehandling. 7)
o) Hvad beträffar A. L:s något väl
tvärsäkra påstående, att min framställ-
ning rörande s. k. taktvexling icke bar
heinul i den grekiska antiken, särskildt
i fråga om vexlingen mellan »jonici
a minore» och »trocheisk dipodi», så
har A. L. gjort sig skyldig till en hos
den Aristoxeniska teorins motståndare
vanlig grof missuppfattning. Denna
senare består deri, att man låter allt
hvad äldre och nyare författare i grekisk
metrik lärt utan vidare sammanfalla
med hvad Aristoxenos lärer i musika-
lisk rytmik, ehuru ingen kunnat klarare
särhålla poetisk metrik och musikalisk
rytmik än just Aristoxenos, hvilken
man derigenom visar sig icke hafva
grundligare studerat. 8) De äldre för-
fattarne i grekisk metrik (en Heliodo-
rus, Hepbæstion, Longinus m. fl.), som
lefde under romerska kejsartiden, så-
ledes omkr. 300—500 år efter Aristoxe-
nos, behandlade metriken alldeles sön-
drad från rytmiken, lärde att den långa
språkstafvelsen i poesin konstant har den
kortas dubbla längd (rakt stridande mot
Aristoxenos’ fina, korrekta framställ-
ning) och uppställde sina metriska lagar
och schemata derefter. Så uppstodo
en mängd konstiga »versfötter», grum-
liga förklaringar af sådana, besynner-
liga taktblandningar och metriska sche-
mata, som hade föga eller intet gemen-
samt med Aritoxenos’ rent musikaliska
»pus» (pi. »podes») i betydelse af ■»ryt-
misk takt», hans rent musikaliska period-
byggnad med deri ingående pauser, takt-
upplösningar och taktsammandragnin-
gar, katalexis m. m. Tyvärr är musi-
ken till de grekiska skaldeverken på
få rester när för evigt förlorad. Men
så mycket kan med ledning af Aristoxe-
nos, grekernas och en af verldens yp-
perste musikteoretici, med säkerhet sä-
gas, att denna musiks rytmiska takt-
former och periodbyggnad i många fall
måste ha gestaltat sig helt annorlunda
än enligt många af dessa konstiga »vers-
fötter» och metriska schemata. Häraf
framgår oförtydbart ohållbarheten af
A. L:s endast på metriken stödda an
märkningar mot mitt förmenta »allde-
les oantika» förfarande och framställ-
ning. Hvad särskildt A. L:s förkla-
ring af »Anaklasis» angår, så är den
icke Alexandersons, hvilken finner den
»besynnerlig», utan återfinnes i Scho-
lierna till metrikem Hephæstions En-
keiridion, der den har intet att göra
med musikalisk tolkning enligt den af
Aristoxenos lärda »tvåfaldiga diairesis»
af en »hexasämos megethos», en två-
7) I hvad mån förf. sjelf lyckats lösa pro-
blemen, har jag beträffande sextakten sökt
visa i min föregående artikel. Att icke Win-
ter-Hjelm liar prioritet pä 77-ans lösning, är
mycket möjligt; kanske är det någon annan,
ännu tidigare, och lika litet från antiken på-
verkad koral bearbetare.
8) Se noten 6 och alla mina föregående ar-
tiklar i ämnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
