Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bland dessa, som äio eller icke äro
tilldragande. Vi gilla ingalunda ett
ensidigt favoritsystem å publikens sida,
men klokheten bjuder att räkna med
en så vigtig faktor som en allmän
sympati för en person eller motvilja
mot en sådan, som icke eger nödiga
qvalifikationer för att tillfredsställa be-
rättigade fordringar på en lyrisk skåde-
spelare. Vår tid är fattig på förmågor,
det är beklagligen visst, och detta bör
såväl publik som kritik taga i betrak-
tande, och man får nog söka med både
ljus och lykta för att få rätt på för-
mågorna, men för att göra en sådan
fångst bör inga krafter sparas, och de
styrande få ej vara för efterlåtna i
sina fordringar såväl beträffande ny-
engagerade, som förut anstälda och
kanske oumbärliga personers behöfliga
utbildning och studier till vinnande af
erforderlig konstnärlighet. En god
sångmästare borde vara ett sine qua
non vid en operascen, och äfven gamla
routinerade sångare och sångerskor
borde — ty ingen är fullkomlig —
lyssna till goda råd af en sådan, såväl
rörande sångsätt, som deklamation och
dynamisk framställning, lämpad efter
orkester och lokal. En sådan sång-
mästare, åhörande repetitionerna i sa-
longen, skulle kunna till de sjungandes
eget bästa gifva auvisningar, som un-
danröjer skriksång och andra tnissför- }
hållanden, hvilka menligt inverka på
framställningens estetiska värde. Vacker
deklamation inverkar mer än mången
sjungande tror på tonbildniugens skön-
het och röstens bevarande. Att spara
rösten är en stor konst, som ingen
sångare bör försumma att lära.
Denna kortfattade framställning hop-
pas vi komma att uppfattas i den me-
ning den är nedskrifven, afseende
endast och allenast vår gamla operas
väl och framgång.
–-^––
F öljetong.
Stora sångerskor i fredlig täflan
af Elise Polko.
lÉFörsta uppförandet af »Euryanthe» i
Wien, d. *25 okt. 1823, hade egt
* ” rum och den publik som fylt teatern
vid Kärntnerthor hade på sitt vanliga
varmhjertade sätt med jubel helsat
komponisten, som kommit hit från
Dresden för att sjelf anföra sitt verk
i den glada kejsarstaden »an der schönen
blauen Donau», om också ej bifallet
< var så stormande som det, hvarmed
»Friskyttens emottogs. I synnerhet var
damverlden rikt representerad, och
många tårar flöto öfver det hårda öde,
som drabbade den stackars förrådda
och förskjutna. Titelrolen sjöngs af
Therese Griinbaum, en dotter till Wen-
zel Muller, den bekante komponisten
af otaliga populära sångspel, och Eglan-
tine var betrodd åt Karolina Ungher,
witnarnes förklarade gunstling. Men
efter föreställningen samlade sig en ut-
vald krets af konstnärer, komponister,
musiker, sångare och sångerskor i ett
gammalt kafé nära teatern för att bringa
den sachsiske kapellmästaren sin hyll-
ning. Då Karl Maria von Weber in-
trädde, blef han mottagen med ett regn
af blommor och entusiastiska lefverop.
Hans smala, bleka ansigte med den
skarpt böjda näsan och de stora melan-
koliska ögonen strålade af munterhet,
då han helsade på de närvarande. Men
han kom icke ensam. Vid hans arm
stödde sig en blond, underskön dam,
hvars åsyn ännu mera elektriserade de
närvarande. Wilhelmina Schröder, som
endast några veckor förut gift sig
med den unge skådespelaren Devrient,
var en i hela Wien känd och afhållen
person; man hade ju sett detta geniala
väsende likasom växa upp midt ibland
sig — vid den Hörtschelska barnballetten
der hon dansade som en liten elfva, i
Burgteatern som en 15-årig Aricia i
Racines »Phaedra», sedan som Pa-
mina i Mozarts »Trollflöjten» och slut-
ligen som den segrande, hänförande
Leonora i Beethovens »Fidelio».
Berlin och Dresden hade lockat henne
bort från kejsarstaden, och hela Wien
sörjde deröfver. Dubbelt glädjande var
det derför att så oväutadt få återse
den oförgätliga. Strax efter detta unga
par följde ett annat: den lycklige unge
maken och med honom en obekant för-
trollande uppenbarelse, hvilken Weber
presenterade för sällskapet såsom sin
goda väninna och elev Jetterl (Henri-
ette) Sonntag från Prag. Hon hade,
berättade han flygtigt, sjungit för fru
Czecka och bodde nu med sin förträff-
liga moder i Wien för att lära så myc-
ket som möjligt af de operasångerskor,
som här flögo ut och in. Hans rekom-
mendation hade knappast behöfts för
att skaffa den unga flickan det vänli-
gaste emottagande; hennes jungfruliga
väsen, det lilla ansigtet, friskt som en
nyutslagen äppleblomma, det oskyldiga
uttrycket i de stora blå ögonen intog
straxt damernas hjärtan för henne.
Hvad herrarne angick, så voro de snart
på det klara med att denna rosenknopp
en gång skulle blifva verldens mest
firade sångerska och föresatte sig att
deras hyllning icke heller skulle ute-
blifva. Gamle Salieri, den utmärkte
sångläraren, fick henne placerad vid sin
sida för att på ett skämtsamt vis under-
kasta henne en liten examen, och den
unge Czerny skyndade att fråga henne,
om hon ville taga undervisning i klaver-
spelet af honom, han ville göra det
alldeles gratis. Äfven Josef Weigl
klappade väuligt den unga sångnovisen
på den tina axeln och var så nådig att
lofva henne en liten rol i hans nästa
opera. Tonen vid den enkla aftonmål-
tiden, som derpå serverades var särde-
les munter; till och med Salieris bruna
och rynkiga anlete log, och det var
något som sällan inträffade. Den be-
römde direktören för »Theater an der
Wien» och kompositören till 39 operor
kände en hjertlig glädje öfvei sin tyske
medtäflares Euryanthe-musik. Man var
annars van att höra honom med häftig-
het ifra mot begäret för tvära öfver-
gångar mellan tonarterna, sådana han
uppdagade hos många af sina elever;
han jämförde några af dessa med per-
soner, som sprungo ut genom fönstret
för att komma ned på gatan, i stället
för att gå den naturliga vägen genom
dörren. Vid sidan af honom satt hans
favorit, den då i Wien högt ansedda
sångerskan Fodor; endast för en kort
tid var det henne förnnnadt att lysa
som en stjerna på Wiens operahimmel,
alldenstund hon från Paris erhållit de
mest lockande anbud, dem hon antagit;
ty: »Att guldet nå — till guldet trå
vill litet hvar äudå!» Hennes sång
var en underbar blandning af tysk in-
nerlighet, fransk grace och italiensk
eld. Hennes koloratur och drillar voro
fulländade, och hennes stämmas klang
förtrollade hvarje öra.
Icke långt från henne tronade ma-
dame Milder-Hauptmann, hvars kolossala
röst Josef Haydn kallade »ett stort
hus». Den ståtliga frun, hvars ung-
domsfriskhet nu var en smula vissnad,
säg litet nedlåtande bort till sin granne
den lilla Jetterl. Men så var hon också
den förnämsta representanten för Glucks
sånggudinna, — på scenen tog hon sig
ut som en antik marmorstaty, och man
kallade henne inte annat än Iphigenia.
Therese Griinbaum och Karolina Ungher
hade många lustiga saker att förtälja
hvarandra, och allt som oftast fick man
höra deras silfverklingande skratt.
»Hvad är det för nöje ni ha för er,
barn?» frågade »Euryanthes» kompo-
nist, i det han lutade sig fram emot
dem. »Vi bekände för hvarandra hvad
som var vårt hjertas innerligaste ön-
skan», svarade den täcka frun, »men
under det jag som god äkta maka och
moder låter mig nöja med en allmän
önskan om hvad som rör mitt hus och
min familj, så sträcker Karolina ut sin
hand efter stjernorna och kommer med
två önskningar på en gång. Hon vill
nämligen sjunga en gång, när mästar
Ludvig van Beethoveu svänger takt-
pinnen, och så vill hon tillika vara den
sånggudinna, som inspirerar en stor
skald!»
Den gamle Salieri log och föreslog,
att hvar och en af de församlade sån-
gerskorna skulle följa detta exempel
och upprigtigt bekänna hvad som var
deras hjertas högsta önskan — men
härpå fick han ett leende afslag. Men
den öppenhjertade Wilhelmina ropade
högt med strålande ögon och strök det
rika guldglänsande håret ur pannan:
»Jag önskar ingenting annat än att få
sjunga, att älska och blifva älskad.»
Men lilla Jetterl utropade purpurröd
af den rörelse, som bemäktigade sig
henne: »Och jag önskar bara, att jag
en dag kan lära mig att sjunga mästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
