Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Webers Euryanthe, så att han sjelf vore
belåten med mig!»*
»Jag önskar att Weber ville spela
något för oss ur den nya opera, som
ban bar under arbete!» sade Milder-
Hauptmann på sitt kalla, förnäma vis.
Ett litet medelmåttigt klaver stod der
i rummet. — Weigl sprang upp från
stolen för att sätta upp locket. Weber
tog plats framför det ocb lät fingrarna
löpa öfver tangenterna; — nu fick man
höra de förtjusande melodierna ur »Obe-
ron», den opera, hvarmed han för när-
varande var sysselsatt för Coventgarden-
teatern i London, och som då helt och
hållet upptog hans tankar. — »Jag ville
gerna ha uppskrifven en liten melodi,
som dök upp hos mig under resan och
som jag har kallat »Hafsnymfens sång»
— hvem vill sjunga den för mig?»
»Jag — jag — jag!» ropade flera
fruntimmersröster i liflig täflan med hvar-
andra.
»Låt det afgöras genom lottdragning,
när jag är färdig!» sade Weber. »Men,
mina herrar, skulle någon af er hän-
delsevis ha ett stycke notpapper på sig?»
»Jag!» svarade en ung man, som
hittills haft plats bredvid Saliéri och
sutit helt tyst och obemärkt och som
nu sprang upp för att öfverlemna åt
den främmande gästen det begärda —
bakom glasögonen lyste två allvarliga
ögon emot denne — en rörelse med
hufvudet till tack, och blyertspennan i
Webers hand fylde derefter notlinierna
med åtskilliga tecken och ord.
»Färdigt!» ljöd det efter en kort
stund i den lilla salen. »Nu skola vi
draga lott! Den af er, sköna damer,
som drager den minsta lotten skall
sjunga min hafsnymfssång 1» — Det var
en liten fin hand, som efter en paus,
full af väntan, lyftes upp med den kor-
taste pappersbiten mellan fingrarna; men
den darrade likväl — Jetterl från Prag
skulle föredraga sången ur den nya
operan.
»Se nu till att du gör mig och din
lärarinna i Prag heder!» hviskade We-
ber i hennes öra. Henriette Sonntag
andades djupt, rodnad och blekhet
vexlade på hennes fina jungfruliga kin-
der — från klaveret hördes de första
inledande ackorden. — Weber gaf tec-
ken till att det skulle börja, och nu
ljöd den skönaste af alla silfverstämmor,
bedårande och elflik, med den ljufva
melodi, som sedan skulle förtrolla hela
verlden och ännu i dag frambringar
samma verkan.
Då hon slutat, utbröt en storm af
hänförelse — de sköna och berömda
damerna rundt omkring bordet slöto sin
unga rival i sina armar och öfverhopade
henne med ömhetsbevis; men Wilhel-
mina var den första som sprang upp
under öfversvallande rörelse för att om-
famna och kyssa den blomstrande un-
* Författarefriheteu tages äfven liiir i au-
språk af Elise Polko, Henriette Sonntag var
; den som kreerade titelrolen i »Euryanthe» vid
den nämnda premieren i Wien.
dinen. Hon visade sig då lika ädel-
modig och fri från afund, som hon
alltid förblef till sin sista dag.
Herrarne klappade händerna och —
sågo med litet afundsjuka på damerna
och deras sätt att visa sin förtjusning.
Weber sjelf var synbarligen rörd och
sade: »Skada, att jag inte kan taga
dig med till London, kära Jetterl, så
att du der kunde sjunga min sång. Du
är den sötaste hafsnymf jag kan tänka
mig. Nu hoppas jag bara kunna ställa
så till, att du står som hafsnymf bakom
kulisserna, när min Oberon uppföres i
Berlin».
»Och hvilket parti skall då jag ha
i den nya operan?» utropade Wilhel-
mina
»Naturligtvis Rezias, men Fodor skall
också instudera det».
»Och jag? Fins der då ingenting
för mig?» frågade Karoline Ungher,
surmulet.
»För din mörka praktstämma passar
just Fatimas roll Mina barn, hvilken
lycklig kapellmästare är icke jag, som
kan råda öfver sådana sångerskor, som
jag ser här omkring mig! Om jag
ännu en stund får lefva, så kompone-
rar jag en opera, i hvilken hvar och
en af eder skall få en rol — Milder
också. Men hvem vet om jag ej . . .»
»Tyst, tyst! inga ledsamma spådo-
mar» afbröt honom den vackra blonda
frun och lade sin hand smekande på
hans arm. »Men hör nu allesammans!
Här bringar jag eder något nytt från
Wien, den underbaraste sång, man kan
tänka sig, och mästar Weber skall ac-
kompagnera mig. Tänk eder — en
komponist har dristat sig till att sätta
musik till »Erlkönig». Men fader Göthe
kan endast känna sig tacksam derför!»
Och den underbara sångerskan före-
drog den underbara sången om »Vater
mit seinem Kind», så som den väl al-
drig sjungits af någon menniskoröst,
så gripande och hänförande. — Men
ingen rörde sig, när hon slutat. — En
djup tystnad herskade, och öfverallt
såg man bleka kinder och tårfyllda ögon.
»Hade jag bara tid att uppsöka kom-
ponisten i edert stora Wien», sade
Wilhelmina, djupt rörd. »Han heter
Frans Schubert och skall vara en rik-
tig enstöring!»
»Der är han», sade gamle Saliéri med
glädjestrålande anlete, — »här har ni
min dugtige elev, sköna fru! Der är
Frans Schubert lifs lefvande!» och der-
med drog han fram en ung man, som
stod der blek och darrande, som en
förbrytare, gripen på bar gerning.
»Ah! den herrn, som lemnade not-
papperet till min sång!» utropade We-
ber och mönstrade med intresse den
kraftiga figuren med det mörkhåriga
hufvudet och de utpreglade ansigts-
dragen.
»Jag vill ej ha någon tack», stammade
nu Schubert under den djupaste rörelse»,
det tillkommer mig blott att tacka den
sångerska, som sjungit min sång här-
ligare än komponisten kunnat drömma
eller tänka sig den!»
Och darrande omfattade hans händer
den lilla kvinnohanden, medan hans
blick oafvändt fästades på den unga
sångerskans vackra anlete. Då böjde
sig det idealiskt sköna hufvudet med
det gyllene håret, och de friska läpparne
berörde musikerns panna. — »Så —
det var för Erlkönig!» hörde Fians
Schubert likasom i en dröm hviskas i
sitt öra. — Derefter var det Karoline
Ungher, som lade sin hand på hans arm,
och hennes mörka stämma bad sakta:
»Skrif för mig äfven en sång — också
melodisk och gripande — bara för en
djup röst, unge vän! Jag vill också
en gång med er hjelp röra och eröfra
hjertan, så som Wilhelmina Schröder
gjort i afton. Glöm ej denna bön —
jag är Karoline Ungher!»
Han log — månne det då fans någon
i hela Wien, som icke kände till Ka-
roline Ungher?
Några dagar senare fick hon sig till-
säudt manuskriptet till »Der Wanderer».
Sju månader efter denna »Euryanthe»-
aftou fick Karoline Ungher sin önskan
uppfyld. Beethoven svängde sin takt-
pinne öfver hennes hufvud, och vid si-
dan af henne på estraden stod den lilla
Jetterl från Prag. Det var den 7 maj
1824, då den store mästaren tog ett
högtidligt afsked af offentligheten och
första och sista gången dirigerade sitt
storslagna verk, den 9:de symfonien.
Och Wilhelmina Schröder-Devrient?
— Hon blef älskad så som få på denna
jord, denna kvinna med det varma
hjertat; och hennes namn förgätes ej
sä länge sången är en makt i verlden.
De ha för länge sedan lemnat oss,
dessa trenne fredliga rivaler. — Wil-
helmina gick först bort, trött och ned-
bruten — så Henriette Sonntag, efter ett
lif fullt af glans såsom grefvinnan Rossi,
i ett fjerran, främmande land på andra
sidan oceauen — och slutligen Karoline
Ungher-Sabatier, den ädla lyckliga kvin-
nan, hvars lif var utan skuggor, och
som slutade sina dagar i det tjusande
Italien.
Med dem förstummades den sköna-
ste treklang af berömda, förtrollande
kvinnostämmor.
Musikpressen.
På Abrak. Lundquists förlag bar
utkommit:
För piano 2-händigt:
Hallström, Ivar: Granadas dotter,
opera i tre akter, arrangement. Pris
2 kronor.
För en röst med piano:
Hallström, Ivar: Sånger ur ope-
ran Granadas dotter. Pris 2 kronor.
Pianoarrangementet (15 sid.) af Hall-
ströms nya opera innehåller 10 num-
mer och utgör väl således endast en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
