Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en afskyvärd kapellmästarmusik, hvari
mycket pratas men ingenting säges.
I ett bref till Präger skildrar Wag-
ner sin trogne Peps’ död på ett verk-
ligt rörande sätt. Komponisten var
hunden mycket tacksam för hans 115-
åriga trohet, begrät och begrof honom
sjelf. Så tacksam som Richard Wag-
ner var mot djuren, var han ej alltid
mot menniskor. Han mottog af sina
vänner de mest hängifna uppoffringar
utan att visa dem ringaste erkänsla
och tacksamhet, försäkrar Präger; han
ansåg dessa ej gjorda för honom sjelf
utan för »den sanna konsten».
Wagners konversationsförmåga lär
efter Prägers uppgift ha varit fascine-
rande; ehuru den seuares estetiska om-
döme ofta är mycket riktigare än Wag-
ners, så blickar han dock tillbedjande
upp till dennes nya teori om det
innerliga sammansmältandet af de sär-
skilda konsterna till ett helt. Wagner
var en mycket vältalig man och för-
stod att med sin talare- och konversa-
tionsgåfva hänföra, om än icke alltid
öfvertyga.
Richard Wagner var ingen vän af
romantiska äfventyr. I Bordeaux be-
sökte han ett äkta par; frun var en
mycket begåfvad men mycket exalterad
musikvän och blef på det högsta be-
tagen i Wagners konstteorier. Då
komponisten fortsatte sin resa, for hon
efter honom, fann honom under färden
på ett hotell, der han skulle tillbringa
natten, kastade sig för hans fötter och
förklarade att hon var dödligt förälskad
i honom. Men Wagner predikade sjelf-
beherskning och telegraferade till hen-
nes man att komma och bemta sin fru.
Präger vill dock ej tro på Wagners
dygdefullhet och pikade honom med
att han af fransmännen lärt kurtis och
af hebreerna orientalisk njutningslyst-
nad, hvarpå Richard Wagner ledde
samtalet på Beethoven, hvilken man ej
kunde tillvita något sådant, men för
hvilken kärleken alltid blef en oupp-
fyld längtan.
Intressant är allt hvad Präger yttrar
om den heroiskt uppoffrande Minna
Planer, Wagners första maka. Under
det Glasenap affärdar denna ädla, för-
träffliga qvinna med den anmärkningen,
att hon icke begrep sin mans storhet,
vet Präger att bringa i dagen många
bevis på att hon med englatålamod
fördrog sin mans häftighet, att hon
under dennes treåriga uppehåll i Paris
offervilligt sörjde för honom och, när
hon kunde, beredde honom ett nöje.
Så skickade hon honom i London då
Richard Wagner der på föranledning
af Präger anförde en följd af konserter,
en nattrock af siden till hans födelse-
dag, emedan hon visste att han tyckte
mer om siden än något annat tyg.
Präger förklarar Wagners förkärlek
för siden dermed, att en hos honom
stundom uppträdande hudsjukdom gjorde
att han kände sig besvärad af att bära
ull eller bomull närmast intill kroppen.
Präger berömmer äfven afgjordt in-
telligensen hos Wagners andra hustru,
Cosima Liszt-Biilow, som redan i Miin-
chen var hans husfru.
Präger lofordar med all rätt Wag-
ners stora skicklighet i att dirigera;
han kunde partituren utantill, kände
noga de särskilda instrumenternas stäm-
mor och tyglade genom sin styrka i
såväl förmåga som vetande hvarje mot-
spänstig och åt ovanor hemfallen or-
kester.
Präger prisar också Wagners poli-
tiska åsigter, som lutade starkt åt
venster, men tadlar att han genom
osanfärdighet sökte öfverskyla sin håll-
ning år 1848. Han påvisar det ganska
verksamma deltagande den sachsiske
hofkapellmästaren Wagner tog i maj-
upproret i Dresden, och bestyrker det
med dokumenter; Wagner var repu-
blikanskt sinnad men ville, att den
ädle konungen af Sachsen sjelf skulle
j proklamera fristaten samt i densamma
besitta den verkställande makten och
i att denna ärftligen skulle förblifva hos
konungahuset Wettin. Han var alltså
en sträng hvit republikan af tamaste
slaget, ehuruväl han anförde en trupp
1 af bönder, hvilka kommo till Dresden
beväpnade med hötjufvor; han tog äfven
befattning med beckkransar. Man kän-
ner sig obehagligt berörd af Richard
Wagners förhållande till sin vän A.
Röckel. Denne, som var honom hän-
gifven med en så uppoffrande vänskap
och blef fängslad endast derför att
Wagner lockade honom till Dresden,
kallade Wagner sedan något högmodigt
för »en uppviglare».
Präger fördömer med rätta Wagners
j judehat. Den första flicka Wagner
älskade var en vacker judinna; då han
emot hennes trolofvade uppträdde med
otyglad svartsjuka, blef han körd ur
huset, och dermed fick han första
eggelsen till judehatet. Mendelssohn
hade förlorat partituret till en symfoni,
som Wagner lemnat honom för att upp-
föras på en af Gewandhauskonserterna
i Leipzig, och derför blef han af Nibe-
lungen-komponisten i hans beryktade
afhandling »Judendomen i musiken»
illa åtgången. Meyerbeers lycka som
operakomponist förledde den unge Wag-
ner att, ehuru alldeles meddelös, resa
till Paris för att der med två akter
af »Rienzi» låta sin stjerna uppgå.
Meyerbeer betedde sig mycket vänligt
mot Wagner, berömde hans komposi-
tioner och gaf honom rekommendations-
bref. Likafullt har Wagner med lidelse-
full bitterhet nedsatt värdet af alla
Meyerbeers operor med undantag af
kärleksduetten i fjerde akten af »Huge-
notterna». I Paris var det en fattig
tysk jude, som med uppoffring af sin
egen helsa gjorde allt för att rädda
från hungersnöd det obetänksamma
brushufvudet Wagner. Derför kallade
honom Wagner medlidsamt: »den der
goda menniskan». En annan Wagners
räddare i Paris var också jude: musik-
förläggaren M. Schlesinger, som tryckte
åt honom och honorerade uppsatser i
sin »Gazette musicale».
Ganska roliga anekdoter vet Präger
att berätta om Wagners slösaktighet,
hvilken denne också med naiv öppen-
hjertighet erkände. En Monte Christos
förmögenhet hade ej räckt till, säger
Wagner, att tillfredsställa hans lyx-
begär. Under det Wagner i Ziirich
lefde af hvad hans vänner skänkte
honom, kunde han ändock gifva cham-
pagnefester.
Att Wagners egenkärlek var starkt
utpreglad, är väl bekant. I ett bref
till Präger 1870 gör han följande be-
tecknande anmärkning: »Det förefaller
mig som om hela det tyska kejsarriket
kallats till lif endast för det att jag
skall kunna uppnå mitt mål». Utan
Bayreuthteatern alltså intet kejsarrike!
Eller omvändt? Sin svärfar Liszt till-
räknade han »en viss talang att kom-
ponera, men han har ej skummat bort
fradgan, icke skilt slaggen från don
äkta metallen».
Ett anmärkningsvärdt drag i Wag-
ners karaktär var det, att han aldrig
tog emot någon titel, någon hederspost
eller orden. Också var han mer än
en gång nära deran att rubba det goda
, förhållandet mellan honom och lians
frikostige gynnare konung Ludvig II.
Richard Wagner lät det »bära eller
brista» och var heredd att återvända
till fattigdomen, emedan han ej ville
gifva efter. Men då gaf konungen
med sig och vänskapen emellan dem
led ej något afbräck.
Präger berättar om Richard Wagner
att denne spelade mycket dåligt piano,
att han sjöng »som en jagthund tjuter»,
att när han i sin sidennattrock och
med en medeltidsbarett komponerade,
var så att säga utom sig, kroppsligen han
och andligen i ett ekstatiskt tillstånd,
emedan, såsom Wagner anmärkte, »ett
verk, som reklamerar en framtid måste
vara väl öfverlagdt». Extemporerandet
var ej Wagners sak, likasom kompone-
randet alls icke var för honom något
lätt arbete.
Prägers bok kastar, såsom man ser,
klara ljusglimtar öfver Wagners lif;
den är skrifven ganska ledigt och med
undvikande af all vidlyftighet. Hopen
af öfversviunliga Wagner-dyrkare skola
känna sig träffade af många Prägers
meddelanden, hvilken emellertid, som
sagdt, för ett riktigt och sanningsenligt
omdöme om Wagner samlat ett värde-
fullt material. (N. M. Z.)
––©.––
En tusenkonstnär.
Af —/t—,
§et är nu icke länge sedan en gam-
mal veteran i konstens tjenst för
alltid lade sitt trötta hufvnd till ro —
den mer än åttioårige flöjtisten Olle
Westerdahl. Jag var i tillfälle att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
