Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synnerligast en sång i första akten:
»Les Parisiennes n’aiments pas l’état
militaire» väckte stormande bifall. På
Bouffes-teatern uppfördes samma år en
annan treaktsopera af honom: »La
Bearnaise», med text af Alfred Mur-
ray. Två år derefter hade han en
ny opera »Le Bourgeois de Calais»
uppe på Folies dramatiques. Denna
med text af Dubreuil och Burani,
gjorde rätt stor lycka, oaktadt man i
den icke spårade något särdeles nytt
och egendomligt och de politiska an- I
spelningarne deri ej gjorde verkan på
publiken. Ar 1886 debuterade Mes-
sager på Stora operan med balletten
»Les deux Pigeons» i två akter, och
å flere större scener ha sedan enakts-
balletter af honom blifvit uppförda, så-
som »Les vins de France», »Mignons
et vilains», m. fl.
Hans senaste opera »La Basoche»,
som gjort hans namn vida bekant utom I
Frankrikes gränser, hade sin premiére
å Opéra comique den 20 maj 1890 I
och gjorde genom sin underhållande
libretto, lyckade musik och utmärkta j
orkestrering genast stor lycka samt
håller nu på att göra sin rund öfver
mera betydande operascener. För denna
operas innehåll och ett bedömande af :
densamma efter första uppförandet i |
Hamburg redogjorde vi i n:o 10 denna
årgång med anledning af operans för-
sta uppförande här d. 21 sistl. maj. j
Vi antaga att, efter den repris som nu |
egt rum, den underhållande operan j
skall kunna länge nog hålla sig uppe 1
på vår operascen.
—
Den Svenska Psalmsångens
vid offentlig gudstjenst mest begagnade melo-
dier med orgel af O. Byström.
»flfenna samling delar med Södlings
den förtjänsten att i vidsträck-
tare mån än de flesta dylika tillgodose |
de specielt svenska intressen, man all-
tid borde bevaka vid uppgörande af
förslag till psalmmelodier eller deras
reformering. Den gamla svenska psalm-
boken har tydligen varit utgifvarens
föresyn i högre grad än hos andra af
våra koralutgifvare, med undantag som
sagt af Södling, hvilkens arbete af
»odium organisticum» blifvit alltför
mycket häckladt och visserligen äfven
eger sina stora svagheter, men likväl
sanningsenligt måste betecknas som det
första verk i Sverige, hvilket fullt
kraftigt vågade tillmötesgå de rytmi-
ska reformkrafven, och tillika det, som
främst betonade det nationella elemen-
tet och nödvändigheten att taga i be-
traktande äfven de former, som melo-
dierna haft i vår äldre kyrkosång, obe-
roende af urkällan.
Denna svenska tendens är obestrid-
ligen berömvärd äfven hos Byström,
hvilken dessutom genom resor öfver
allt i vårt land bort vara i tillfälle
att få kännedom om folkets sångsätt
och traditioner från skilda orter, mer
än någon annan af våra koralister,
hvilka ej sällan konstruera koralböcker
»aus der Tiefe ihres Bewusstseins»
och knappast komma utom sin stad
eller provins. En annan förtjänst hos
hans bok är melodiernas fåtalighet
samt upplysningen att till alla hans
47 melodier kunna ej mindre än 333
texter sjungas. Till jämförelse må
nämnas, att i utlandets koralböcker
melodiantalet mycket vexlar, i det t.
ex. de tyska evangelisterna i Frank-
rike nöja sig med 70 melodier, då
däremot Schichts koralbok af 1819
upptager för Sachsen 373, för öfriga
tyska länder resp. 421 och 491, summa
1285 melodier! Byströms antal melo-
dier gör naturligtvis ej anspråk på
fullständighet, utan de sägas endast
vara »de mest begagnade» af den
svenska psalmsången vid offentlig guds-
tjänst — något som han, åter på
grund af sina resor, bör vara mer än
någon kompetent att bedöma. Onsk-
ligt hade till och med varit, om han
fullständigt framlagt sina erfarenheter
från dessa resor, angående hvilka me-
lodier som begagnas på den och den
trakten, olika läsarter och sångsätt
m. m., hvarigenom han säkerligen
skulle gjort den praktiska kyrkosångs-
reformen en större tjänst än genom
sin lilla melodibok.
Trots dennas nn påpekade förtjän-
ster kommer densamma nämligen helt
visst icke att blifva allmänt använd
vid den söndagliga gudstjänsten och
detta af två skäl: först emedan förf.
icke uppgifvit källorna till alla sina
melodiändringar, och sedan framför allt
emedan hans harmoniska behandling
är helt och hållet afvikande från den
i koralböcker vanliga, till den grad,
att hans bok snarast kan sägas vara
en samling orgelpreludier med melodien
såsom obligat sångstämma, hvilken till
och med är tryckt med rödt och äm-
nad att alldeles aflägsnas ur ackom-
panjemanget, sedan församlingen lärt
sig densamma utantill, hvadan orgel-
partiet sålunda blott blir trestämmigt.
Detta är ju i och för sig en mycket
nätt och fyndig idé, men den strider
så mycket mot all tradition, att den
nog icke varder antagen. Vill man
reformera med framgång, måste man
bj’gga på historisk grund.
Men historiskt sinne är just hvad
som felas denna bok, hvilken eljest,
rent estetiskt betraktad, är ett litet
fint kons’verk. Med all olikhet för
öfrigt, erinrar den i detta afseende om
Heintzes koralbok, hvilken likaledes
synes hafva stält sig ett rent estetiskt
mål, obekymrad om huruvida melo-
dierna äro troget tecknade efter god-
känbar källa eller harmonierna histo-
riskt kyrkliga i Luthers anda. Förf.
har fått uppbäta misstankar för opå-
litlighet i melodiuppteckning och det
kan tyckas vara ett hårdt ord, men
man utsätter sig lätt för sådant, då
en granskare finner somliga melodier
icke fullt öfverensstämma med de enda
källor förf. åberopat, nämligen gamla
psalmboken och Praxis pietatis melica.
Har förf. äfven haft andra källor, så
hade det varit hans skyldighet att
omnämna dem. I koralreformeringen
är det af vigt att ej ens len misstanke
om subjektivt godtyckliga åtgöranden
får framkomma, och vi skola aldrig
komma nr fläcken, förr än vi först få
fullt trogna melodiuppteckningar efter
källor, som hafva auktoritet, cch der-
näst en harmonisering, som för äldre
melodier öfverensstämmer med de äl-
dre mästarnes, i stället för att nu
nästan hvarje koralutgifvare vill glänsa
med sin egen harmonisering, som ju
aldrig kan bli annat än subjektiv.
Harmonierna af de stora koralisterna
i slutet af 1500 och början af 1600-
talet, en Goudimel, Hasler, Prätorius,
Schein, Criiger m. fl., kan man i
många fall bibehålla alldeles oförän-
drade; ingen senare har i alla fall har-
moniserat dåtidens melodier bättre och
för menighetssång lämpligare, icke ens
Sebastian Bach.
För sin originella behandling af fak-
turen — hvilken som antydts är helt
och hållet orgelmässig med liggande
stämmor, icke körmässig och med skarp
gräns mellan versraderna, såsom annars
är koralbruk — söker förf. ett stöd
hos Luther, i det denne skulle vid ett
tillfälle hafva »varnat för choralen,
som vid den tiden började låta höra
af sig.» Ett betänkligare missförstånd
och ett oriktigare citerande af histo-
riska källor än det, som röjer sig i
detta och andra yttranden i företalet,
kan man knappt tänka sig. Förf.
åsyftar förmodligen Luthers bekanta
tal om »koralens åsneskri», men det
är en erkänd sak, att Luther med
detta yttrande afsåg den gregorianska
koralen, således den katolska kyrko-
sången. Ytterst vilseledande är ock
förf:s påstående, att »först under 1700-
talet utkommer choralboken i släptåg
med neologien», och att »sedan den
tiden får ock i Tyskland all både ’ka-
tolsk och protestantisk kyrkosång heta
choral.» Bäste hr professor, den ka-
tolska kyrkosången har hetat koral,
så länge öfver hufvud katolsk kyrko-
sång existerat i körform! Denna kyrko-
sång delades nämligen i »accentus» och
»concentus» och den sist nämnda kal-
lades äfven »cautus cboralis», hvilket
ju ordagrant icke betyder något annat
än »körsång». På Luthers tid adop-
terades namnet äfven af protestanterna,
ehuru det visserligen enligt Winterfeld
till en början af dessa användes blott
om den från katolikerna lånade litur-
giska sången, men icke om det nya
elementet, menighetssängen, som då
kallades »Kirchenlied». Dock dröjde
det icke längre än till slutet af 1500-
talet, förr än benämningen koral äfven
tillades menighetssängen (se Winter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
