Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Moses». Premiéren af denna egde
rum i mårs 1821 och afväpnade full-
ständigt mästarens fiender. Det vitt-
nar om mångsidigheten och gedigen-
heten hos Rossinis musikaliska snille,
att han allt mer lade bort det lätta,
ytliga manér, som vanstälde så många
af hans verk, och med konstnärlig
samvetsgrannhet eftersträfvade att upp-
stiga vid sidan af den franska musi-
kens stora heroer. Han egnade stor
sorgfällighet åt melodibyggnaden och
gjorde instrumentationen rikare. I båda
operorna använde han med lysande
framgång den nyare franska stora ope
rans stil.
Ar 1828 uppfördes hans komiska
opera »Comte Ory», som dock mera
är en kompilation ur hans föregående
verk, särskildt ur »Il vaggio di Reims»,
än en sjelfständig skapelse. Eugéne
Scribe, den lycklige librettisten till
Meyerbeers och Aubers operor, hade
författat texten till operan.
Det är naturligt att den franska re-
geringen öfverhopade Rossini med ut-
märkelser; så var hederslegionens or-
den redan enligt den officiela »Moni-
teur» bestämd åt honom, men den
blygsamme komponisten af böj de mot-
tagandet på den grund, att han först
genom en helt och hållet ny tonska-
pelse ansåg sig kunna förtjena en
sådan dekoration. Oegennyttigt före-
slog han densamma i stället åt Herold.
Efter fullbordandet af »Wilhelm Tell»
fick han verkligen denna orden, blef
sedan storofficer deraf och erhöll af
Victor Emanuel första klassen af den
nystiftade orden »della corona d’Italia».
Detta sjelfständiga verk, som Ros-
sini ville skapa var »Wilhelm Tell»,
den odödliga opera, hvilken första gån-
gen uppfördes den 3 augusti 1829 och
som inbragte komponisten en oförgäng-
lig ära. Bland dem, som mest öppet
och upprigtigt lyckönskade den lagar-
krönte tonsättaren, var den ädle, varm-
hjertade Boieldieu. I denna klassiska
opera fins intet eller föga af det ma-
ner och de svagheter, hvilka känne-
teckna mästarens föregående verk, här
råder i stället en ovanlig formrikedom,
en storartad anläggning och sorgfällig
utarbetning af det hela. Rossinis ut-
veckling går paralell med den sam-
tidiga höjningen i det politiska lifvet.
Under reaktionstiden från 1812 till
1820 var han en representant för den
materiela riktningen, men de första
striderna för Italiens frigörelse åter-
Ijuda i hans »Belägringen af Korinth»
och »Moses»; i »Wilhelm Tell» vann
den för Italiens enhet lifligt kämpande
riktningen ett uttryck liknande det,
som den franska operan fann i »Den
stumma af Portici».
Rossinis mästerverk i den allvarliga
stilen, kronan på hans musik, rönte
märkvärdigt nog vid första uppföran-
det ett kyligt emottagande. Hvarken
libretton eller musiken behagade pu-
bliken — endast sångare och musiker
voro hänryckta, och den 8 augusti
hedrades tonsättaren af stora operans
konstnärer under Habenecks ledning
med en präktig serenad.
»Wilhelm Tell» betecknar höjdpunk-
ten men också ändpunkten af hans
verksamhet för operan. Vid 37 års
ålder, frisk till själ och kropp, af hela
verlden ärad och beundrad, afslutade
detta ovanliga snille helt plötsligt en
lysande konstnärsbana, och i nära fyra-
tio år derefter var hans förr så väl-
taliga sångmö nästan alldeles stum.
Man står här inför en psykologisk
gåta, och många gissningar ha uttalats
angående orsaken till denna händelse.
Somliga anse att senare stympningar
af »Wilhelm Tell», hvars fyra akter
man sammandrog till tre, gjorde mä-
staren missnöjd med den franska sce-
nen, andra tro att han fann sig öfver-
flyglad af Meyerbeer och hans »Robert»
eller stött öfver första mottagandet af
»Wilhelm Tell». Troligare är dock,
att ban nedlade pennan derför att han
var rik och mätt på ära, öfvertygad
att han gjort nog för sin odödlighet
och nu kunde hvila ut. Naturligtvis
blef han år från år anfallen af teater-
direktörerna med enträgna uppmanin-
gar att skrifva en ny opera, men de
mest lysande anbud blefvo afböjda.
Omedelbart efter det »Wilhelm Tell»
började sitt triumftåg flydde tonsätta-
ren från den franska hufvndstadens
bullrande hyllningar till Bologna, ta-
gande med sig en af Jouy efter Göthes
»Eaust» utarbetad libretto. Aret derpå
utbröt julirevolutionen, hvarigenom hans
statspension blef indragen. Rossini
gaf dock ej sin sak förlorad utan
återvände från Italien till Paris och
väckte mot regeringen en process, som
han efter sex år vann. Det gälde nu
en pension af 6000 francs, som han
var tillförsäkrad i händelse några oför-
utsedda händelser skulle inträffa. Se-
dan han derefter under några år varit
medentreprenör för italienska operan i
Paris, vände han 1836 åter till Italien,
der han mest lefde i Bologna, hufvud-
sakligen sysselsatt med att tillreda
pastejer och macaroni, hvaruti han egde
stor virtuositet, samt egna sig åt fisk-
odling, hvarpå han förtjenade mycket
pengar. Under dessa år led Rossini
af en märkbar förslappning och hypo-
kondri. I saknad af den stora verk-
samhet han förut egt, genom husliga
missförhållanden och den ofvannämda
processen, var han på väg att blifva
en menniskofiende och ruinerad till sin
helsa. Då Fétis 1841 besökte honom
i Bologna, fann han maöstron i ett
jämmerligt tillstånd: blek och mager;
han brydde sig nu ej om något af det
som förut intresserat honom, minst af
allt om musik, hvartill han fattat ett
verkligt hat; det enda han hade sinne
för var laudtbruk; svinafvel och fisk-
odling upptog den firade maöstrons
tid men förvärfvade honom äfven rike-
dom.
I följd af äktenskapliga tvister lät
han skilja sig från Isabella Colbrand
men gifte sig sedermera 1847 med
fröken Olympia Pélissier, en stenrik
dam, med hvilken han sedan lefde i
ett lyckligt äktenskap, och hvilken öf-
verlefde honom.
Rossinis musikaliska produktivitet
under de sista 40 åren var obetydlig
I och inskränker sig hufvudsakligen till
ett par audliga tonsättningar: hans
»Stabat mater» och »Messe solennelle»,
hvilken senare offentliggjordes efter
hans död.
»Stabat mater» komponerade Rossini
1832 för abbé Yarela i Spanien, hvil-
ken tiggt honom om en kyrkokomposi-
tion; Varela lät genom en bankir, de-
ras gemensamme vän, som honorar
derför tillsända honom en gulddosa,
värd 6000 frcs. Först tio år derefter
utgafs »Stabat mater» i Paris af fir-
man Aulagnier, som kommit öfver
Varelas manuskript, men Rossini pro-
testerade mot utgifvandet under för-
klaring att endast 6 nummer i verket
voro af honom, de andra af Tadolini,
direktör för stora operan i Paris. Slut-
[ ligen lät Rossini förmå sig att för
6000 francs sälja det till Troupenas.
Det uppfördes första gången den 7
januari 1842 på italienska operan och
med utomordentlig framgång. Natur-
ligtvis innehöll det i sitt nuvarande
skick endast kompositioner af Rossini
sjelf. Af strödda albumblad samrnan-
stälde hau 1834 sina »Soirées musi-
cales», 8 arior och 4 duetter med
piano, som genom sin friskhet, flytande
melodik och aristokratiska elegaus i ut-
trycket utgöra en prydnad bland sån-
ger för salongen, såsom Emil Naumann
yttrar. Samma karaktär eger den be-
kanta kören »Oharité» komponerad
1844 och utgifven tillsammans med
två hans ungdomsarbeten »La foi» och
»L’esperance». Tvenne mindre körer:
»Chant des titans» och »Chant de
Noel» (fr. 1866) skref Rossini och
sände till Wien att uppföras å konser-
ter, som föraustaltades i och för insam-
ling till en minnesvård öfver Mozart.
Med anledning af Rossinijubileet i år
lemnar Pariser-»Figaro» i en bilaga
med minnen och anekdoter ur den ita-
lienske mästarens lif ett utdrag i fac-
scimile ur den af honom sjelf skrifna
förteckningen öfver hans efterlemnade
kompositioner. Det är en humoristisk
illustration till den trosbekännelse han
stod fast vid hela sitt lif, nämligen:
att till lifvets lycka hör alldeles nöd-
vändigt god mat och dryck. Första
delen af dessa kompositioner omfattar
hufvudsakligen italienska och franska
sånger, af hvilka 12 bära titeln »Olla
podrida», den bekanta spanska national-
rätten ; andra delen består uteslutande
af pianostycken, dem han kallar »Pé-
chés de vieillesse». Vi finna bland
dem »Mendiants» (fikon, mandlar, nöt-
ter och russin), »Hors d’oeuvres» (rä-
disor, ansjovis, gurkor och smör), styc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
