Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken för uppväxande och för lefnads-
friska barn (»Hygieniskt morgonprelu- j
dium,» »Memento homo», »Assez de
Momento, dansons!», »Asthmatiska ety-
der», »En begrafning under Karnevalen»,
»Valse antidansante» etc., etc.). Dessa
kompositioner bära följande karakteri-
stiska tillegnan: »Jag tillegnar dessa
mina ålderdomssynder åt pianister af
fjerde ordningen, till hvilka jag har
äran räkna mig, G. Rossini».
(Slut i mista n:r).
—–––-
Til
Edvard ocj Nina Grieg
vtå åcic) Sclvftiijlhtpsåatj åtn II dutii IS92 *
<f
Jonas Lie.
0 Tungsind, o Tungsind i tause Fjdd,
Du skreg som cn Örn bag Stiengsel I
Kun Drommen styred sin lette Hest
Til Eventyret der fjernt i Vest
Som Fugl der fløj af sit Fængsel.
Thi slig om Kvælden
Den store stilhed gaar over Sjælen,
Og Ilugen leker saa underligt.
Og Slægter paa Slægter bag lanse Fjeld
De stirred, hvor lim et blinked.
1 Bolgens Speil gik Slot af Guld,
Og hvide Sejl paa lange Rul
I Aftnens Sollande vinked.
Thi her i Norden
Der kimer Klokker indånder Fjorden,
Og alting leker saa underligt.
Det kildrer og vildrer bag Skoddehæng
Og tonen den ler og graa/er
Saa yr og vild fra Troldehaug
Som Morildspil fra Nok og Draug,
Mens snart fra Grunden det laa ter.
Bag Bergensvaagen
Staar Lyderhorn gjemt i Gravejrstaagen,
Det Ijomer løndomsfuldt.
Han fride det bundne i tause Fjeld,
Hun sang det så vidt om Lande,
Og Slot af Guld i Tonens glöd
Som Havets Rul og Brænding bröd
Mod Verdens fjermeste Strande.
Ty dybt i Drömmen
Der lokker Draugen og drager Strømmen,
Og Ilugen leker saa underligt.
Du lydhøre Skald for de tause Fjeld,
Som ud kan dets Længsel ringe.
Som Strengen stemte, saa Forsen sang,
Som trofast glemte paa Folkets Trang
Og gav den din Tones vinge,
Du stolt fra Norden
Bar Norges Skjonhelsvæ/d over Jorden,
Din Stræng den leker saa underligt.
* Se Musikpressen sid. 133. Några ordför-
klaringar meddelas här efter norsk uppgift. J
Kul = rullning, vågsvall; kimer klämtar, j
Skoddehæng = dimma (skadda), Morildspil
= mareldsspel, Draug = troil, som drager,
loekar seglaren i djupet; Troldehaug; namnet
på Griegs villa, Ijomer = tonar.
Italiensk nutidsmusik
bedömd af W. Langhans och E. Hanslick.
(tj)en nyligen aflidne musikskriftstal-
laren dr Wilhelm Langhans skref
kort före sin död en artikel om »ita-
lienska mnsiksträfvanden», hvilken of-
fentliggjordes i Dresdener »Kunstwait»,
och hvari den Italien mycket bevågne
författaren yttrade, att han »icke utan
en viss pessimistisk känsla kunde tänka
på Tysklands allt sedan Bach bestående
musikaliska maktställning, och att efter
gammal erfarenhet den storhet och be-
tydenhet ett folk uppnår endast kan
hålla sig uppe en viss begränsad tid,
men sedan bär det utför igen och plat-
sen måste lemnas åt andra». Om Ita-
lien säger han nu följande: »Der har
under senaste åren utvecklat sig ett
rörligt musikaliskt lif: Italien som
verkligen synes stå i begrepp att vakna
upp ur sin hundraåriga sömn, hotar
att förvärfva sig det musikaliska herra-
väldet i Europa. Annu märkligare
kännetecken på ett der föregående all-
mänt uppsving, än framgången för
»Cavalleria rusticana», finner Langhans
uti italienarnes allvarliga bemödanden
att höja kyrkomusiken, hvilken der,
som bekant, länge befunnit sig i högst
vanvårdadt skick. I november förra
året egde rura i Milano en mycket
talrikt besökt kongress, som uteslu-
tande afhandlade kyrkomusiken. Icke
mindre än 232 musiker och musik-
vänner voro dervid församlade, och de
reform-tankar och planer, som då fram-
stäldes, väckte öfverallt i landet bifall
och anslutning. Den sedan sexton
år tillbaka i Milano utkomna tidningen
»Musica sacra» under ledning af grefve
Lurani och den i Munchen utbildade
professor Terrabugio är organet för re-
formrörelsen.
Nu har i åtskilliga städer, med Ve-
nedig och Milano i spetsen, skridits
från ord till handling. Man kan nu
åter i många kyrkor få njuta af den
Gregorianska sången och särskildt de
märkliga polyfoniska verken af de äl-
dre italienarne, och det i dessa verks
ursprungliga renhet. »Kyrkomusik»,
yttiar författaren vidare, »och dertill
katolsk — Gregoriansk sång — in-
tresserar kanske icke det ringaste syn-
nerligast protestanter och moderna mu-
siker. Men man får icke förbise att
rörande vigtiga frågor om andeliga
framsteg äfven folket kommer i betrak-
tande och att millioner af detta får
sin musikaliska näring ej i operahus
och konsertsalar utan företrädesvis i
kyrkan.
Här skall alltså häfstången placeras
för höjandet af den nationela musik-
bildningens nivå. Men hvad särskildt
den Gregorianska sången beträffar, så
ville jag påminna våra yngre kompo-
nister derom, att den varit grundvalen
för den musikaliska uppfostran hos alla
stora mästare ända in uti vårt århun-
drade ; och den som det oaktadt anser
densamma för »en öfvervunnen stånd-
punkt», må lägga märke till Gounods
ord: »Man applåderar lifligt på teatern
vissa ställen, dem man tycks ha funnit
nya och lyckligt funna; men dervid
bör erinras, att detta bifall gäller in-
spirationer och motiver, hvilka direkt
erbjudit sig ur den Gregorianska sån-
gen.»
Icke blott i opera- och kyrkomusiken
utan äfven i den rena instrumental-
musiken, hvaruti italienarne i vårt år-
hundrade mest stått efter, har en nyare
lyftning gjort sig märkbar. Detta be-
visas af det ej längesedan föranstaltade
uppförandet af Beethovens 9:de sym-
foni i Bologna genom den såsom vän
af tyska musiken och såsom medel-
punkt uti den italienska Wagner-rörel-
sen bekante Mantucci. Om detta upp-
förande skrifves i »Gazetta dell’ Emilia»,
den allvarligaste tidningen i Bologna:
»Det är rätt; instrumentalmusiken har
segrat. En ny rörelse inom tonkonsten
har fortplantat sig från Tyskland ut
öfver hela det civiliserade Europa; med
hvarje dag blir det klarare, att den
sanna konsten flyktat in i orkestern.
Eör ej så lång tid sedan hade man
funnit det otänkbart, att en konsert,
sådan som gårdagens skulle kunna för-
sätta en hel stad i sensation, skulle
kunna blifva en tilldragelse, gent emot
hvilken framgången hos repertoarope-
ran, med dess konventionela effekter
och virtuoskonster, skulle fullkomligt
träda i bakgrunden. Ingen i Bologna
erinrar sig en dylik entusiasm, som
den, hvilken gårdagens konsert fram-
kallade. Efter symfonien applåderade
publiken så demonstrativt, att dirigen-
ten måste framträda upprepade gånger,
och detta förnyades efter nattvards-
scenen i »Parsifal», som från början
till slut måste omtagas.»
Det är intressant nog att jemföra
ofvanstående med hvad Edv. Hanslick,
den bekante Wiener-kritikern yttrar i
Neue Fr. Presse om den italienska mu-
siken med anledning af de italienska
operaföreställningarne å utställningstea-
torn i Wien förra sommaren.
Det italienska operasällskap, som un-
der Sonzognos ledning i slutet af sep-
tember gästade i Wien, hade på pro-
grammet följande inom de två sista
åren komponerade italienska operor:
»Amico Fritz» och Cavalleria rusticana»
af Mascagni, »Tilda» af Cilea, »Pag-
liacci» af Leoncavallo, »Mala vita» af
Giordano och »Biricchino» af Mugnone.
Stagionen öppnades med »Amico Fritz»
under komponistens egen ledning. Det
hos de italienska maestri rådande be-
gäret att införa den nyaste dramatiska
skolans realism äfven i operan ger Hans-
lick anledning till följande uttalande:
»Alltså, hvait vi se, i den italienska
operan olyckor af alla slag: brott, sjelf-
mord och dråp. Det gudomliga skrattet,
som en gång ur den italienska opera
buffa skallade kring hela Europa, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
