Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sina befattningar och sin offentliga
verksamhet måste han nedlägga 1868
till följd af ett redan 1841 börjadt
nerv- och öronlidande, som utvecklades
till fullständig döfhet. Ur den nöd-
stälda belägenhet, hvaii han härigenom
råkade, räddades han genom en från
Liszt utgåDgen uppmaning till och af
denne jemte Joachim och Helene Mag-
nus föranstaltad insamling af en he-
dersgåfva åt honom i penningar, som
uppgick till 30,000 thaier. Denna
summa åstadkoms genom 1872 före-
tagna konserter i Ungern, Tyskland
och England. Robert Franz’s sång-
kompositioner uppgå till ett antal af
öfver 250 och äro mest skrifna till
texter af Heine, Lenau, Eichendorff
och Burns. Som hans bäst lyckade
vishäften räknas opus 1, 2, 5 —10,
18, 20, 33, 35, 38, 39. — På svenskt
förlag hafva utkommit följande hans
sånger: »Ack af min stoia smärta»,
»Fogel, säg hvart du far» och »Ro-
sorna», dessa i samlingen »Sjung»,
samt i det af Abraham Lundqyist ny-
ligen utgifna »Sångalbum»: »Nu har
han kommit», »Mins jag dig» och
»Tiilegnan», dessa med både svensk
och tysk text. -— Dessutom har Ro-
bert Franz skrifvit ett Kyrie å capella, |
Psalm 117 för dubbelkör och 12 vo-
kalqvartetter. Hans värdefulla bearbet-
ningar af Bacbs och Händeis verk om-
fatta af den förres: »Mattheuspassion»,
»Magnificat», »Trauerode», 10 kantater
samt många arior och duetter; af den
senares: »Jnbilate», »Allegro» samt
en del operaarior och duetter, till hvilka
sedan kommo Astorgas »Stabat mater»
och Durantes »Magnificat». Literära 1
verk af honom äro: »Offener Brief an
E. Hanslick iiber Bearbeitungen älte-
rer Tonverke» (1871) och »Mittheilun-
gen iiber J. S. Bacbs Magnificat» (1863).
Vi sluta denna lilla biografiska skiss
med ett yttrande af Ambros, som hos
Robert Franz finner Schumanns djup
och innerlighet förenade med Schuberts
naivetet. A. yttrar: »Må Robert Franz l
i sina sånger med den säkraste konst-
närshand befalla öfver konstens högsta
och sista medel, må han för tekniken
i sitt pianoackompanjemang taga i an-
språk hela fulländningen af instrumen-
tets moderna behandling, må dertill
allt genom- och utarbetas med minia-
tyrartad finhet — hans sånger se lik-
väl ut, som hade de af sig sjelfva
utan möda och reflexion (hvilka man
hos Schumann rätt väl märker) utström-
mat ur ett rikt, djupt, skönt själslif,
liksom blomman andas ut sin doft.»
Skrifter om Robert Franz och hans
betydelse eger man äfven af Liszt,
Julius Schäffer och andra.
––^––
Också en välgerning. Frun: »Man
har inbjudit mig att sjunga med på
nästa välgörenhetskonsert.» Mannen :
»Nej, gör det inte ... för den goda I
sakens skull.»
Florimond Hervé.
IQllenne franske komponist, som den
4 ’ 4 sistlidne november slutade sina
dagar i Paris, hette egentligen Flori-
mond Roger och föddes den 30 juni
1825 i Houdin vid Arras. Man har
nyligen om denne offenbachiadens fader
meddelat följande biografiska detaljer:
I en af Hervés operetter, »Lilla
helgonet», förekommer en organist i
ett kloster, hvilken i hemlighet skrif-
ver en munter operett. Denne orga-
nist hade i sjelfva verket en likhet
med styckets kompositör, hvilken bör-
jade sin bana som organist vid kyrkan
Saint Eustache för att på mellanstun-
derna mellan psalmsång och föredra-
gandet af religiösa hymner skrifva ett
intermezzo »Don Quichotte et Sancho
Pansa», som 1848 uppfördes på Théåtre
national och hvari han sjelf uppträdde
som sångare. Komponisten öfvergaf
derpå den kyrkliga banan för att blifva
0ff6nbachs medtäflare inom den gladare
musikgenren. Han blef sedan 1851
kapellmästare vid Théåtre du Palais
royal, öfvertog 1854 en liten teater
vid Boulevard du Temple, den han
kallade »Folies concertantes», och förde
här fram den diminutiva kompositions-
genre, den blandning af sarkastiska,
burleska och frivola beståndsdelar, som
sedan utvecklades till Offenbachsope-
retten, hvars välbekanta musikaliska
stil af Pougin betecknades med ordet
»la mu8iquette». Hervé lemnade direk-
tionen öfver den lilla teatern (sedan
kallad Folies nouvelles och derefter
Folies dramatiques) men fortsatte en
längre tid att komponera för densamma
och att uppträda der. Efter att ha
uppträdt i Marseille, Montpellier, Cairo
och flere städer ledde han i London
1870—71 konserter å la Strauss på
Coventgardenteatern och skref under
årens lopp åtskilliga operetter, som
dock efterhand måste vika för Offen-
bachs. Texten till sina operetter skref
han vanligen sjelf.
Ett af hans första arbeten var »Le
hussard persécuté», som spelades på
Délassements Comiques (1862). Det
var en tokig fars, af den excentriska
art, som sedan blef utmärkande för
Hervés pjeser. Den operett, hvari-
genom Hervé skapade sitt rykte, var
»L’oeil crevé» (»Pilen i ögat»), hvil-
ken dock aldrig blifvit uppförd här i
Sverige. Texten i denna operett an-
ses som höjdpunkten af scenisk galen-
skap, men bland denna galenskap upp-
dyka då och då de muntraste infall
och de kostligaste påhitt. Jules Le-
maitre i Journal des Débats har •skrif-
vit en hel artikel om »L’oeil crevé»,
i hvilken han påstår sig i denna som
cliarcntonnesque (dårhusmessig) ansedda
libretto ha funnit både en djup lefnads-
filosofi, en humoristisk uppfattning af
karakterer och en trovärdig sedeskild-
ring af det borgerliga lifvet under
franska revolutionen 1789, hvilket allt
gör pjesen äfven i dramatiskt afseende
mycket anmärkningsvärd. Musiken sä-
ges vara glad och lekande, och dagen
efter första föreställningen gnolade hela
Paris »snickarvalsen» ur »L’oeil crevé».
Af Hervés operetter äro för öfrigt mest
kända: »Le petit Faust» (»Lille Faust»,
Mindre teatern 1883), »Mam’zelle Ni-
touclie» (»Lilla Helgonet») och »Lili»,
båda ofta gifna här i hufvudstaden
särskildt af fru Judic med sällskap
1886. Sommaren derpå gafs å Djur-
gårdsteatern ej mindre än 3 operetter
af Hervé, nämligen de båda sistnämnda
och »Lilla Sophie». Andra här gifna
stycken af honom äro »Les tures»
(»Turkame»), »Le joueur de flute»
(»Flöjtblåsaren») och »Les chevaliers de
la table ronde» (»Riddarne af runda
bordet»). Till hans nyare operetter
höra »Panurge», »Le retour des croi-
sés», »La marquise des rues», »La
nuit aux soufflets» (1884) och »Frivoli»
samt den sista, i år först gifna, »Bac-
chanale»«.
Hervé led så djupt af det fiasko
denna hans sista operett gjorde, att
det påskyndade hans död. Hans bö-
jelse för excentricitet tilltog, och han
gjorde sig skyldig till handlingar, som
tydde på stark nervös upphetsning.
Han väckte process mot kompositören
Planquette och begärde en million i
skadeersättning derför att han, Hervé,
skulle ha skrifvit två akter af libret-
ton till Planquettes operett »Cornevilles
klockor». Bevisen derpå skulle först
nu ha påträffats. Vidare sände Hervé
in till tidningar skrifvelser, i hvilka
han beklagade sig öfver det ofvan-
nämda fiaskot, samt undertecknade bref-
ven med »En musiker, som ej har sin
like». Fredagen den 4 november satt
kompositören i sitt hem, försvagad och
sjuk af astma, då man bar in till ho-
nom en nyss anländ tidning. Han
vecklade upp den och fann en artikel,
hvari »Bacchanale» ganska illa tillty-
gades. I samma ögonblick träffades
han af ett kväfningsanfall och dog.
Hervé anses som den moderna ope-
rettens skapare, ehuru Offenbach seder-
mera öfverflyglade honom. I sin ung-
dom var han en tid organist vid Bicé-
tres hospital och stälde till teaterföre-
ställningar för dårarne. Vistelsen i
denna vanvettets boning lemnade ett
djupt spår efter sig i Hervés sinne,
och man kan derifrån leda ursprunget
till besynnerligheterna hos denne ex-
centriske ande, hvilkens geni ofta tan-
gerade dårskapens gräns.
––––-
Musikpressen.
På Abraham Lundquists förlag har
utkommit:
för piano, 2 händer:
Carman, M.: Ronde Liliputienne.
Pris 75 öre; — Valse. Pris 1 kr.;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
