Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lofvar att stilla hennes sorg, om bon
först vill bevisa henne en tjenst. Hon
berättar att hon är furstinna, älskad
af en kristen prins. Afven hon var
kristen i sitt hjerta, men då hon skulle
följa honom på flykt till andra länder,
fattades hon af tvekan och dröjde tills
det hlef för sent. Hon fängslades nu
af onda makter, och endast en kristen
kan befria henne genom att stänka
några droppar ur källan på hennes
hjessa, då hennes ande genom dopet
finge ro.
Jacinta gjorde så, och i samma stund
flydde gestalten. Då Jacinta i morgon-
gryningen skulle aflägsna sig, fann hon
vid fontänen en konstrikt formad silf-
verluta, hvilken den försvunna lemnat
kvar. Hon begynte spela pä den, och
med ens var hennes sorg flyktad.
Den som nu eger lutan heter också
Jacinta och är den vackraste flickan
i hela Granada. Hoffolket ber att få
se den unga flickan, men Mateo för-
klarar att hon ej får visa sig för främ-
lingar.
Scenen blir tom. Jacinta kommer
ned från tornet, seende främlingarne
aflägsna sig. Hon känner sig i dag
så underlig till mods. Hon sjunger
en sång om kärleken och sätter sig
drömmande vid fontänen, der hon in-
slumrar. Scenen blir nu hastigt mörk.
Luftiga väsen träda fram i dans.
En kvinlig gestalt, klädd i rikt smyc-
kad morisk drägt, uppstiger ur källan.
De dansande sluta sig kring henne,
och det hela belyses af ett bländande
ljus. En kör sjunger bakom scenen.
Den moriska prinsessan förkunnar för
Jacinta, att när hon åter slår upp
ögonen, står den rätte framför henne.
Scenen blir åter ljus. Andesynen för-
svinner. Ruyzde Alarcon (herr Lemon)
inkommer. Han får syn på silfver-
lutan och börjar spela på den, förvå-
nad öfver dess sällsamma klang, och
Jacinta uppvaknar. Ruyz bländas af-
hennes fägring och intagande väsen.
De sjunga en duett och Ruyz stäm-
mer möte med Jacinta vid Lindarajas
myrtenhäckar, der han skall träffa
henne vid en fest med stridslekar till
konungens ära. Hofmannen don Alonzo
•har, dold bakom en buske, af samtalet
uppsnappat orden : möte . . . strid . . .
kungen. Anande förräderi skyndar han
ut efter Ruyz, som tagit Jacintas luta
i underpant på hennes löfte. Jacinta
står eDsam, drömmande i scenensmidt
och utropar sedan jublande: »Ja, den
rätte, det är han!»
Andra akten: Lindarajas lustgård.
Till höger en kiosk med ett staffli, en
viola di gamba m. m. Till venster
en berså. Infantinnau håller på att
måla af en gosse och en flicka, grup-
perade i trädgården. Dessa sjunga på
hennes uppmaning en vexelsång och
bortföras sedan af duennan.
I en cavatina besjunger infantinnan
den kärlek som fyller hennes bröst.
Hon ville fly långt bort från hofvets
salar med den hon älskar. Duennan
inträder och tar plats i bersån.
Ruyz, som hon väntat, ankommer
nu. Han spelar en romans för henne
på viola di gamba. Under tiden dik-
tar hon en sång. Nu inträder den
komiske anföraren för hofmusiken, Pe-
drillo (herr Brag), som går omkring
och komponerar med oboen under ar-
men. Infantinnan och Ruyz draga sig
tillbaka. Pedrillo börjar spela, men
afbrytes på skämt af Ruyz, som
bakom en buske spelar på violoncellen.
Han kan icke förstå hvem det är som
afbryter honom, då han icke ser nå-
gon kring sig, men får slutligen syn
på en äldre dam i bersån. Ursinnig
kastar han notpapperet på damen, som
vaknar och störtar upp ropande på
hjelp. Pedrillo står slagen af häpnad,
då han i henne igenkänner sin älsk-
ling, duennan Fredegonda. Infantin-
nan och Ruyz skratta med full 1 ?.
Andra tablån: Ett praktfullt gem. k
i slottet. Jacinta inträder med Mateo,
båda klädda i rika österländska drag-
ter. Ruyz träffar henne och besjun-
ger sin kärlek i en glödande sång.
Alonzo spionerar på främlingarne och
stärkes i sina aningar om en samman-
svärjning.
Scenförtindring. Man ser en öppen
parklik plats inom Alhambra. Musik-
läktaren till höger fylles af musikanter,
som blåsa en marsch under anförande
af Pedrillo. Ett festtåg skrider fram
raed kungen (herr Sellergren), infan-
tinnan (fröken Almati) och hela hof-
vet. Sedan alla tagit plats, utföres
en stridsdåns af moriska och spanska
ädlingar, slutande med morernas be-
segrande. Derefter dans af svarta slaf-
var, bajaderer och andra, hvilken af-
slutas med en stor grupp lefvande fi-
gurer i bländande belysning.
Konungen får ett bref, hvari han
underrättas om Ruyz’ förmenta förrä-
deri. Ruyz gripes. Han bedyrar för-
gäfves sin oskuld. Alonzo inför Ja-
cinta och Mateo, likaledes fängslade.
Förgäfves anropa de om nåd, förgäf-
ves sjunger Jacinta en sång för att
röra konungens hjerta. En strid upp-
står, hvarunder Ruyz afväpnas. De
fängslade bortföras och infantinnan ned-
faller afsvimmad.
Tredje akten visar en vacker dal.
Man ser murarne af Alhambra med
ett halkongprydt torn, der Ruyz sitter
fängslad och från hvilket i fonden
sträcker sig en gammal viadukt.
Infantinnan kommer för att befria
honom. Hon träffar Jacinta med Ma-
teo, hvilka sluppit från vakterna och
som, äfven de, vilja rädda den fångne.
Infantinnan förebrår häftigt Jaciuta att
hon ställer sig mellan henne och den
hon älskar, men bevekes af den unga
flickans eftergifvenhet och bön om
Ruyz’ räddning, lofvande att intet skall
vidare skilja henne från Ruyz.
Konungen kommer. Han förtörnas
öfver infantinnans böjelse och hon lof-
var då att gifva sin hand till Neapels
konung; derigenom kan Ruyz’ lif räd-
das. Ruyz begifver sig ut på viaduk-
ten i fonden och vill skynda öfver den.
Under ett dån störtar denna s imman
och Ruyz faller ned i djupet. Alla
stå häpna. Folket sjunker på knä och
sjunger en bön till Sancta Maria. Nu
visar sig åter Ruyz. Han har räddats
genom en gren, som han bär i handen,
och störtar hänförd i Jacintas armar
utan att märka konungen eller iufan-
tinnan. Denna förkunnar att konun-
gen har förlåtit honom och att barn-
domsvännen känner sig glad att se
honom lycklig. Ridån faller, medan
orkestern spelar violadigamba-motivet.
—–––-
»
t
Robert Franz.
ro icke att jag längtar efter att
i-’ få mina sånger införda i kon-
sertsalen. Sådan vår sångarpersonal
nu är beskaffad, får man ej tänka på
någon poetisk uppfattning hos densamma
och hvad vårt kära publikum angår
kan man endast träffa det med kanon-
skott. Skall något nu för tiden krö-
nas med framgång i konsertsalen, så
måste det vara grofkornigt. dramatise-
radt, och dertill egna sig på intet sätt
mina små visor, som verka inåt men
ej utåt.»
Detta uttalande af Robert Franz i
ett bref af den 18 februari detta år
till en hans landsman är karakteristiskt
nog för den berömde och på samma
gång blygsamme komponisten, som ej
långt derefter helt oväntadt slutade
sina dagar. Robert Franz var född
den 28 juni 1815 i Halle och afled der
den 24 sistlidne oktober, efter att ha
genom förkylning ådragit sig en lung-
inflammation.
Tidigt röjde den unge Franz ovan-
liga musikaliska anlag, hvilka dock
motarbetades af fadern, så att han på
egen hand måste börja grundläggandet
af sina musikstudier. Först 1835 lyc-
kades han öfvervinua faderns motstånd
och fick då i två år studera under
Fr. Schneider i Dessau. Efter åter-
komsten till Halle kunde han under
sex år icke erhålla någon anställning,
men sysselsatte sig då med att för-
djupa sig i Bachs, Beethovens och
Schuberts verk samt idka vetenskap-
liga studier och komposition. Ar 1843
utgaf han första häftet af sina sånger,
hvilka snart väckte stor uppmärksam-
het och blefvo fördelaktigt omnämnda
af Robert Schumanu i »Neue Zeit-
schrift fiir Musik». Franz blef der-
efter anstäld som organist och direktör
vid sångakademien i Halle och seder-
mera musikdirektör vid universitetet
samt beklädd med doktorsvärdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
