Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gossens lif i hemmet var också
eg-nadt till att utveckla hans håg för
drømmerier och att Iefva i sina
fantasier; jemnåriga vänner hade han inga
och hans leksaker voro af det mest
primitiva alag, om man alls kan tala
om leksaker; Gade berättar ju sjelf
om »Adresseavisen» som sin leksak,
— och då föräldrarne voro träget
sysselsatta i verkstaden och köket, fick
han ständigt gå ensam, klinkande på
sin lilla gitarr eller upptagen med att
betrakta instrumenterna i butiken;
aft-narne tillbragte han med att se på
månen och följa dess strålar, allt efter
som de flyttade sig på golfvet, och så
hörde han i fantasien musik, stor
musik för många intrumenter. Han hade
ju ofta varit ute och hört vaktparaden,
och alla dess instrumentljud spökade i
barnets hjerna. Hvad nöjena beträffar
hörde spatserturerna om söndagarna i
Fredriksbergshave till de bästa.
Glanspunkten var att se kung Fredrik den
VI segla i kanalen med hela den
kungliga familjen och ett stort följe af
uniformerade kavaljerer. Han stod då
vid moderns hand på stranden och
väntade med hjertklappning pä det
högtidliga ögonblick, då båtarna gledo fram;
hela ståten och folkets vörduadsfulla
helsningar tilltalade honom, och
intrycket sysselsatte hans fantasi. Den
årliga turen deremot till Dyrehaven,
denna af föräldrarne såsom en stor och
glädjande tilldragelse betraktade tur,
då Niels skulle få roa sig riktigt
utmärkt, lände honom blott och bart till
plåga och förskräckelse. Att vara
tillsammans med så mycket folk och höra
deras bullrande konversation gjorde
honom rädd, den råa sången och den
falska öronbedöfvande musiken
misshagade, ja pinade honom till den grad,
att han om aftonen på hemvägen, när
munterheten bland menniskoskaran nått
sin höjd, icke längre kunde hålla
gråten tillbaka trots alla försök af
föräldrarna att trösta och uppmuntra honom
med vänliga ord; det enda behagliga
på hemresan var tanken på att den
dagen ändtligen var förbi.
En vän hade likväl gossen funnit,
och det var svarfvargesällen hos hans
far, en viss Jakobsen — af judisk
härkomst. En varm vänskap uppväxte
småningom mellan denne yngling och
lille Niels, som nästan dagligen smög
sig in i verkstaden till honom för att
höra på allt hvad han kunde ha att
berätta eller också deltaga i små
utflykter med honom; de skulle då
antingen ut att höra på vaktparaden
eller, vårtiden, för att vandra ut och
so på grönskan. (Forts).
–-#––-
En sällsam violin.
Ett femtioårsmiune.
g*,
(A® början af 1840-talet vistades en
ung Lundastudent, till börden
små-’ länding, å kammarherren och hä-
radshöfdingen Johan Boman von Seths
frälsesäteri Ousbyholm, i Frosta härad
af Malmöhus län och Lunds stift. Den
unge mannen var ovanligt musikaliskt
bildad och lefde endast för sin musik.
Döm om hans glädje, då han bland
en mängd skräp i ett f. d. hönshus,
som hade apterats till materialbod, fann
en gammal violin, som visserligen ej
var hel, ty den låg der splittrad bit
för bit, men i botten af
instrumentet var påklistrad en liten etikett,
livarå i ännu ej förbleknad bläckskrift
tydligt lästes följande anteckning:
Jacobus Stainer
in Absom prope Oenienpontum* 1 <»83.
Vår unge studiosus blef förtjust i
denna upptäckt. Namnet Stainer —
och hans instrument med för resten —
har ju alltid haft »god klang» med
sig, och om den unge musikern varit
närmare initierad med
violinfabrikationens historia, skulle han
otvifvelak-tigt haft sig bekant att de instrument,
som äro försedda med Stainers namn
i handskrift, gälla för att vara äkta,
under det att de, som äro utrustade
med tryckt etikett, endast äro
tyroler-imitationer. Jag känner icke om vår
studiosus visste detta, men faktum är,
att Stainer dog 1683, således måste
denna violin vara en af de sista, som
utgått från hans verldsberömda
instrumentfabrik. A dess baksida voro
inbrända initialerna C. B., hvilket
betydde : Carl Bull, en nära frände till
en af de främste violinvirtuoser, som
detta århundrade haft att uppvisa,
nämligen Oie Bull. Instrumentet hade
der-igenom ett alldeles särskildt intresse. |
— Håller hr kammarherren något
på de här bitarne? frågade studenten.
— Nej, visst intel svarades det,
— Då kanske jag kan få dem ?
— Ja, mer än gerna.
Den intresserade »upptäckaren»
samlade omsorgsfullt ihop bitarne och
tog dem med sig till Köpenhamn, der
han vände sig till en af de då mest
renommerade instrumentmakarne i
Kongens By, som mycket riktigt satte i
hop alltsammans, som ock kan ses af
en etikett, inklistrad å en af violinens
innersidor:
Kepareret af Instrumentmager N. Lund i
Livgarden til Hestes Kasern i Kjöbenliavn.
Vår unge landsman blef öfvermåttan
betagen i den gamla, mer än
160-åriga reliken, när den nyrestaurerad
utgick från den danske
»instrumentmagerens» verkstad. Ja, han blef så
förtjust i den, att han . . . Nå, det
skall ni nu få höra.
* *
•
I kyrkoherden Gustaf Adolf Feuks
biografiska anteckningar: »Otto
Lindblad och hans sånger 1840—1846»
(Lund 1882) läses bland annat
följande:
* Vid Innsbruck,
»Jag deltog i sångöfningarne i Lund
under Otto Lindblads anförande och
var med om dem under början af
1840-talet, då de flesta af haus herrliga
sång-qvartetter första gången inöfvade sprungo
fram ur kompositörens rika hjerta.
Sjelf var jag mången gång en osynlig
åhörare till dessa tonskapelsers
tillkomst och utarbetande. Lindblad bodde
under flera år på nedre botten i en
gård vid Skomakaregatau i Lund.
Under mina täta besök der hörde vi ofta
under aftonstunden en violin ljuda —
frambringa någon enkel, förut ej hörd,
tjusande melodi, strax derefter några
fulltoniga ackord å piano, hvarefter för
en stund blef tyst, då förmodligen
Lindblad nedskref sina inspirationer,
till dess slutligen från sistnämnda
instrument ljöd en förtrollande qvartett.»
Så långt biografen.
Men det var icke bara qvartetter
— dessa ur svenska hjertats djup
framsprungna qvartetter, hvartill maken
numera ej skrifves, hvilkas härliga,
ungdomsfriska toner första gången
klingade från den sonora violinen. Med
detta instrument i hand tolkade
sång-qvartettens mästare flere af de
hänförande romanserna såsom t. ex:
»Brusande vilda ström,
Morgana underfé!
Sanna mig nu en dröm,
Låt mig din makt f& se.
bygg upp ett slott i din brusande bölja.
Låt mig ditin med dig sedan få följa!
Morgana mö!
Svalt vore gunga på böljorna dina,
Ljuft vore kyssa de händer så fina,
Morgana mö!
Bjud mig, jag kommer!
Hos dig vill jag dö!»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
