Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädande af fru Sörensen i Göteborg
egde rum sistlidne höst, och detta
fortsattes, som bekant, i början af detta
år. A den göteborgska operascenen har
fru Sörensen låtit höra sig i »Faust»,
»Romeo och Julia», »Regementetsdotter»,
»Den svarta dominou», »Mignon», »Den
vilseförda» och »Crispinos giftermål».
Nu har turen, i dubbel bemärkelse,
kommit till oss här i hufvudstaden, och det
synes nästan, som om den värderade
konstnärinnan här aldrig varit så högt
uppskattad som nu, att döma af
kritikens sällspordt eniga loford öfver
hennes talang. Det har väl funnits en
och annan, som ansett att sångerskans
röst förlorat något af sin friskhet
under de år, som passerat sedan hennes
sista uppträdande här, men vi kunna
ej finna annat än att de misstagit sig.
Snarare synes oss rösten liksom
hennes yttre ha vunnit i fyllighet och
dragit fördel af hvilan. Fru Sörensens
röst kan visserligen snarare räknas till de
tunna än till de voluminösa, men det
är tillräckligt med klang, styrka och
omfång hos densamma för att göra den
vokala framställningen anslående och
fulländad på samma gång som röstens
konstnärliga behandling, den klara och
välljudande fraseringen, intelligensen i
hela den dramatiska framställningen
ställer fru Sörensen mycket högt som
lyrisk artist. Vi hade tillfälle att i
förra numret påpeka detta; vi hade
fått en ny anledning dertill efter
hennes mästerliga återgifvande af
lindan-serskan Zephyrine i »Diamantkorset»
en framställning, som ingen bör
försumma att göra bekantskap med. Denna
Siegfried Salomans opera innehåller
alltigenom åtskilliga musikaliska
godbitar, men i all synnerhet är andra
akten förträffligt skrifven, och
Zephy-rines stora scen med den imiterade lin
-dansningen, duon med Therese och
ensemblen med godsets folk etc. äro
utmärkta opera-comique-nummer. Fru
Sörensens utförande af denna dansscen,
likasom af hela partiet står öfver all
kritik. Under det fortsatta gästspelet
lär man få nöjet att höra
konstnärinnan ytterligare som Susanna i
»Figaros bröllop», Adéle i »Svarta
Domi-non» och kanske äfven i »Jeannettes
bröllop».
Då vi för några år sedan, under fru
Sörensens engagement vid vår opera,
här meddelade hennes porträtt, läto vi
det åtföljas af en läDgre biografisk
uppsats, som nu torde vara öfverflödigt
att reproducera. För dem af våra
läsare, som ej ega tillgång till det
tidningsnumret, bifoga vi nu till sist cn
kort lefnadsteckning.
Wendela Linnea
Audersson-Sö-rensen är född den 19 november 1860
i Halmstad, der fadern var bosatt som
musiker, Då denne snart afled och
lemnade familjen i små omständigheter
åtog sig en i Helsingborg bosatt
väninna till hennes mor lilla Wendelas
uppfostran, hvars musikaliska anlag
och sånglust snart röjde sig. Dessa
utbildades ock snart i så hög grad, att
man ansåg henne som »underbarn»
kunna låta höra sig offentligt och så
arrangerades en konsertturné, hvarvid
den unga sångerskan assisterades af en
ungefär jemnårig dansk »violinartist».
Denna konsertresa utsträcktes äfven
till Stockholm, men de något för
tidiga konstnärstriumferna togo här en
ända, då några familjer, som lärt känna
den lilla lofvande och älskvärda
sångerskan, af intresse för hennes
framtid utverkade sig moderns medgifvande
att taga hennes uppfostran om hand.
Hon sattes sålunda i pension först här
i hufvudstaden och genomgick sedan
med heder en ansedd flickskola i
Kalmar, der äfven musikalisk bildning
meddelades, men röstens utbildning
skulle tillsvidare sparas. Efter
skoltidens slut återkom hon hit 1877, och
nu började sångstudierna på allvar
under Isidor Dannströms ledning, såsom
förut var bestämdt. Man vet med
hvilket godt resultat; och samtidigt tog
hon för Signe Hebbe lektioner i
plastik. Vi ha förut omtalat hennes
lyckade debut i december 1878 å
Göte-bora Stora teater i hennes lärares lilla
opera »Crispinos giftermål». Hon
stannade der öfver vintern och sjöng
Ser-polette i »Cornevilles klockor» samt
Adele i «Den svarta dominon»,
återvände till Stockholm följande år och
fortsatte sina sångstudier för samme
lärare samt debuterade här å Nya tea
tern i sist uämnda rol. På denna tea
ter uppträdde hon vidare framgångs
rikt som »Madame Angots dotter»
Stella i »Tamburmajorens dotter», Sil
via i »Teaterdirektören» af Mozart,
Jeannette i »Jeanettes bröllop» samt i
»Donna Juanita» och »Drottningens
spetsnäsduk». Med direktör Dannström
och hans fru, af hvilka hon alltid
omhuldats med mycken vänskap, fick hon
vintern 1881—82 rekreera sig på en
resa till Nizza och väckte både der
och i Paris å några konserter
uppmärksamhet som sångerska. Efter
hemkomsten till Stockholm debuterade
hon här å Kgl. Operan i september
1882 som Nemea i »Konung för en
dag» och följande år som Cherubin
och Mignon. Efter att sedan ha
engagerats vid denna scen har hon der
sjungit drottningens parti i.
»Hugenot-terna», Madelaine i »Postiljonen»,
dottern i »Marco Spada», Henriette i
»Muraren», Frasquita i »Carmen»,
Sie-bel i »Faust», Rosina i »Barberaren»,
lady Harriet i »Martha», Juana i
»Spanska studenter», Marie i »Regementets
dotter», Violetta i »Den vilseförda»,
Adele i »Den svarta dominon» och har
hon kreerat »Zephyrine» i
»Diamant-korset» samt Virginie i »Paul och
Virginie».
Vi hafva haft förhoppning om att
under fru Sörensens nu pågående
gästspel äfven få höra henne som Lakmé,
hvilket skulle vara af särskildt intresse
efter fru Sigrid Arnoldson Fischhofs
och fröken Petrinis uppträdande i detta
parti. Denna rol liksom äfven Julias
skulle också bereda tillfälle att få höra
henne i operor, der rolbesättningen för
öfrigt motsvarade hennes egen eminenta
talang.
Vi vilja till sist uttala den önskan,
att fru Sörensens gästspel måtte
förnyas under kommande år i vår
huf-vudstad, der hon nog märkt, att såväl
hennes konst som personlighet
värderas lika mycket nu som förr.
––^—
Från Niels W. Gades
barndoms-och ungdomsår.
(Forts. o. slut.)
iffikuru Gade satte stort värde på
Hoedt, hade mycken aktning för
hans begåfning och kunskaper och
sedermera i hög grad beundrade honom
som skådespelare, var dock måhända
Edvard Helsted den, han hade mest
sympati för, och sammanvaron med Hoedt
blef derför mest i gemenskap med hela
kretsen, till hvilken också bröderna
Fritz och Peter Schram samt flere
andra hördes. Michael Wiehe omtalas
af Gade med stor hängifvenhet och
beundran både som menniska och
konstnär, de förstodo hvaranda, trots
Wiehes för vännerna välbekanta motvilja
för att talal Wiehe ocb Gade talte
emellanåt halft på skämt om att deras
konstnärliga anlag borde ha varit
utbildade i motsatt riktning; som
musiker trodde sig Wiehe ha kunnat komma
mycket längre än som skådespelare,
och Gade förklarade att en stor
skådespelare i honom sjelf gått förlorad.
Ar 1835 voro emellertid alla dessa
personligheter ännu mer eller mindre
»lofvande ungdomar», ingen visste den
tiden hur högt många af dem i
framtiden skulle nå, och en hvar af dem
skötte ännu helt lugnt sina dagliga
och obemärkta sysslor. Niels Gade
hade visserligen komponerat en
uvertyr »Socrates», som han till och med
fick genomspelad af Kgl. teaterns
orkester efter en der hållen repetition,
men då den 18-årige komponisten hörde
sitt verk, försvunno alla hans
illusioner om egen dugtighet; så som
kom-positioneu lät i verkligheten svarade
den alls icke emot hans fantasi. Tyst
packade han ihop noterna och gick
hem; länge dröjde det icke sedan,
innan »Socrates» lustigt flammade i
kakelugnen. »Jag måste sedan länge
sitta i orkestern och lyssna till
instrumenternas klang, förr än jag ånyo
försökte mig på att komponera för
orkester», sade Gade och nickade
allvarligt med hufvudet, när han berättade
den lilla händelsen.
Den ofvannämnda boken af Dagmar
Gade fortsätter här med bref, vexlade
mellan Gade och hans vänner, hans
föräldrar och hans hustru, Mendelssohn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
