Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt nog så god frukt, att Rosentkal
redan samma år kunde offentligen med
sin nye lärare spela Chopins Rondo i
C dnr för två pianon. Men först två
år derefter, sedan Rafael Joseffy
förespått den unge pianisten en lysande
konstnärsbana, uppgåfvo hans föräldrar
sitt motstånd mot att han uteslutande
egnade sig åt pianospelet. Ar 1875
flyttade Rosenthal med sina föräldrar
till Wien, der han af Joseffy invigdes
i den Tausig ska teknikens hemligheter;
med hvad framgång det finner man af
det djerfva program, som den nu
14-årige pianisten vågade uppställa till
sin fcrsta offeDtliga konsert:
Beethoven: 32 variationer i C-moll; Chopin:
Konsert i F-moll; Mendelssohn:
Preludium och fuga i E-moll; Chopin:
Gess-dur-etude och E-moll-vals; Liszt:
»Au bord d’une source» och
»Campa-nella». Framgången på denna konsert
var så stor, att idén om en större
konstresa tog fast form. Resan
sträcktes först till Rumänien, och i
Bucha-rest väckte gossen det konstälskande
konungaparets förtjusning i så hög grad,
att den fjortonårige pianospelaren
lem-nade staden såsom rumänisk
hofpia-nist. Var denna framgång
betydelsefull, så blef det i än högre grad en
under samma år inträffande händelse:
första mötet med Franz Liszt. Snart
var Rosenthal mästarens ifrigaste
lärjunge och följde honom 1878 till
Weimar och Rom, i hvilken senare stad
han hade lyckan att dagligen få spela
för honom, och den ännu större, att
ofta höra Liszt sjelf spela. Resultatet
af sina studier framlade Rosenthal å j
offentliga konseiter inför publiken i
Paris och S:t Petersburg, i båda dessa
städer rönande entusiastiskt erkäunande
af såväl åhörare som kritik.
Det vittnar om en ovanlig euergie,
när Rosenthal midt under dessa stora
framgångar med ifver slog sig på att
fylla luckorna i sitt vetenskapliga
vetande och efter 20 månader genomgick
maturitetsexamen vid statsgymnasiet i
Wien, dermed förvärfvande sig
rättighet att idka filosofiska studier vid
universitetet.
Zimmermann, Brentano och
Hans-lick (musikästetik) voro de professorer,
hvilkas föreläsningar den nye
studenten flitigast besökte. Att han derjemte
med exempellös ifver arbetade på sin
piani8tiska utbildning kan man nog
förstå, och detta bevisades också af
den lysande framgång han vann vid
en 1882 af honom gifven konsert i
Wien Det är betecknande för
Rosen-thals karaktär, att denna framgång ej
var honom nog, utan att han derefter
i Weimar och Wien bedref do mest
energiska studier för sin fullkomning
och att han ej förr ånyo trädde inför
offentligheten, än han tillegnat sig
pianospelets hela tekniska material i en
fulländning, som knappast någon
hunnit i så hög grad. Efter att år 1889
ha företagit en konsertturné i Amerika
lät Rosenthal för första gången höra
sig i Nordtyskland å en konsert af
Liszt-föreningen i Leipzig den 24
november 1890. Det är ej utan intresse
för bedömande af hans talang att höra
hur hans debut i den tyska
musikstaden par préference bedömdes. Så
skrifver härom »Leipziger Zeitung»:
»Han är uppenbarligen vår tids
största pianistfenomen, och det vill säga
mycket, när man tänker på rivaliteten
med en d’Albert och Friedheim, en j
Biilow och Rubinstein eller Carreno.
Vi ha aldrig hört en så
öfverväldi-gande fenomenal teknik, en så suverän
lek med instrumentet och ett sådant
triumferande öfver de svåraste
tekniska problem, i förening med ett så
eldigt temperament. Man må dock ej
tro, att Rosenthals spel enda-t
efter-lemnar intrycket af en tekniskt högsta
fulländning utan något intryck af på
musikaliska känslau verkande äkta
konstnärligt pianospel. Tvärtom, han
förfogar lika mycket öfver tonspråkets
alla fina skiftningar och hela intima
hjertlighet, som han bringar till
uttryck den mest extrema storhet af
modern bravur. Det bifall hans spel
framkallade var så stormande, att
Leipzigs nyare konsthistorias annaler
knappast kan uppvisa ett motstycke dertil].
Hans öfverdådiga talang och absoluta
säkerhet — han slog ej fel på en enda
ton — väckte slutligen en stämning
af glad entusiasm». I Berlin mötte
emellertid den sydtyske konstnären
några antagonister, som endast villo
erkänna hans tekniska mästerskap. I
bortåt ett tjugutal kritiker, dem vi
funnit i nordtyska tidningar under de
båda sista åren, se vi dock konstnären
vinna samma erkännande som i
Leip-zigbladet.
Studerar man i dessa tidningar herr
Rosenthals konsertrepertoar, så synes
man ifråga om arten af hans
konstnärlighet deraf kunna draga två
slutsatser: den ena att hans håg ej är vänd
åt den gammalklassiska pianoliteraturen
och att hans verksamhet som
komponist är så godt som ingen. På hans
kända konsertprogram saknas alldeles
Bach och Händel äfvensom de
gammalfranska pianoklassikerna, af Beet- i
hoven ser man der endast sonaterna !
op. 101, 109 och 111, Chopin, Schu- I
mann och Liszt ha största anparten,
och af konserter med orkester träffar ]
man blott den senares i Ess-dur och
Chopins i E-moll; af sonater: Webers
i Ass-dur, Schumanns i Fiss-moll samt
en sonat af Ludv. Schytte (opus 53).
Schubert representeras af
Wandererfantasien och ett par »Moments».
Schumanns Symfoniska etyder och
Karneval saknas naturligtvis icke, af
Rubinstein förekommer blott Barcarole A-moll
nr 5. En af Rosenthals bravnrpjeser
är »Hexameron», d. v. s. variationer
af 6 komponister: Chopin, Liszt,
Thalberg, Herz, Czerny och Pixis öfver f
ett tema af Bellini. Hans ogna ton-
sättningar tyckas inskränka sig till en
brillant och pikant »Walzerfantasie»
och »Wienerkarneval». Då Moriz
Rosenthals konstnärsbana ännu kan sägas
vara i sin början, torde man
emellertid ha att vänta af honom en mera
mångsidig utveckling och äfven större
verksamhet som tonsättare. — Med
Berliner Zeitung kunna vi till sist
instämma: »Så mycket är säkert: Ro-
senthal utöfvar på sina åhörare en
magnetisk trollkraft; hans fingrar
tyc-kas vara laddade med elektricitet. Det
är en lycka för den rumäniske
hof-pianisten, att han är född för endast
trettio år sedan; hade han lefvat under
medeltiden, skulle han såsom pianistisk
hexinästare utan nåd och
barmhertig-het ha blifvit bränd.»
Vår kyrkosång.
En liten årsrevy.
är nu nära ett år sedan något
crefs i Svensk Musiktidning om
år kyrkosång, hvarföre det icke
torde vara ur vägen att lämna en liten
återblick öfver hvad som sedan dess
har passerat på detta område af
musiken. Går det framåt eller tillbaka,
eller står det månne stilla? Se der
frågor, som vännerna af vår kyrkosång
hafva allt skäl att med oro framställa.
Men jag tror att vännerna kunna vara
lugna, ty så visst som vi se, att
likgiltigheten icke är i tilltagande, icke
ens konstant, utan faktiskt i aftagande,
så visst kunra vi ock med glad
tillförsikt kunna säga: kyrkosångsfiågan
går framåt! Och har hon än icke gått
med »sjumilasteg», så är det heller
icke ett »tuppfjät» blott hon tagit
under det gångna året. Vi stå tydligen
vid en brytnings- och omdaningsperiod
äfven på detta område. — Men nog nu
med inledande reflexioner ! — Må fakta
tala!
Under rubriken »kyrkomusikaliska
notiser» stod i nr 9 af denna tidnings
förra årgång berättadt huruledes en
liten skara af för vår kyrkosång
intresserade prester den 11 april * samma år
samlats i Jönköping, för att rådgöra
och diskutera om, hvad som borde
göras för att få en gemensam
arbetsplan öfver hela landet. Der tändes en
liten gnista i »tändsticksstaden» den
dagen. Skall hon varda till en stor
eld? — Det får framtiden utvisa. Men
faktum är, att hon redan blifvit till en
eld. Man beslöt vid detta sammanträde
bland annat att en centralkomité skulle
bildas om möjligt under
ordförandeskap af biskop Ullman. Denna komité,
bestående af en representant för hvar
och en af de i södra Sveriges stift
bildade prestsångföreningarne samt
några andra »sakförståndige» samman-
• Står felaktigt nppgifvet den 12 mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
