Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man kan ännu lätt förvissa sig om att
ett skrik är ett långt mera tydligt och
omedelbart uttryck af känslan än en
sång. Derför återgår ock sången gerna
vid ställen af den högsta effekt och
verklighetsbehof till en mera oordnad
musik (recitativ) eller till och med till
tal (parlando), under det å andra sidan
den mest abstrakt och strängt ordnade
musikform har i sig sjelt den minsta
förmågan af tydligt känslouttryck. I
sjelfva verket erbjuder musikens
historia en ständig vexling mellan dessa
båda principer, den materiella eller
känslouttryckets och den formella eller
skönhetskrafvets; höjdpunkterna bildas,
då båda äro i harmonisk förening, men
oftast öfverväger den ena eller andra,
och man kan säga, att tonkonsten från
Nederländarnes gåtkanon och till
nutidens deklamatoriska stil genoinlupit
alla skalor från den mest formella till
den mest materiella ståndpunkten.
Lika litet som ett ensidigt betonande
af känslosynpunkten kan förklara
uppkomsten af de rent musikaliska
formerna eller lagarna för komposition,
lika litet kunna dessa härledas af ett
åskådningssätt, som betraktar musiken
såsom ett slags målniDg. Och liksom
tonkonsten utan tillhjelp af ord ej
kan uttrycka inre känslor annat än på
ett dunkelt och obestämdt sätt, så kan
hon ej heller annat än på ett
ofullkomligt och mera symboliskt antydande
sätt afbilda yttre ljud och naturligtvis
ännu mindre synföreställningar, att icke
tala om ideer cch begrepp. En viss
böjelse för dylikt symboliserande har
väl i alla tider visat sig och torde
häntyda på något ännu ouppdagadt
sammanhang mellan olika slags
förnimmelser, men denna böjelse har dock
aldrig annat än i tider af förfall eller
oroligt symboliserande inkräktat på den
musikaliska formen eller förmått
tonsättaren att söka tonstyckets
väsentliga enhet annorstädes än inom det
musikaliska. Äfveu i detta afseende
kan sägas, att en riktning i nutiden,
den efter Liszt uppkallade symfoniska
dikten, representerar den mest
materiella ståndpunkten, emedan den ofta
spränger den musikaliska formen till
förmån för ett symboliskt innehåll,
utan att detta innehåll ändå kommer
till något tydligt och öfvertygande
uttryck.
Oomtvistligt är väl att naturljud
kunna inspirera en tonsättare till
uppfinning af ett melodiskt motiv, hvilket
mer eller mindre är en efterbildning
af det hörda naturljudet. Så berättas,
att den gotländska »allevalsen» uppstått
efter åhörande af alfågelns läte och att
Beethoven fick det rytmiska motivet
till d-mollsonatens final deraf, att en
häst galopperade förbi hans fönster.
Men denna efterbildniDg är dock
tydligen mera fri och sjelfskapande än en
målares ritning efter modell och kan
icke jemföras med denna. Och äfven
om förebilder för melodiska fraser kunna
i ofullkomlig grad finnas i naturen, så
finnas deremot inga förebilder alls för
tonkonstnärens utarbetande af dessa
fraser till ett större, kombineradt helt.
Målaren kan, så vidt han ej vill skapa
ett obegripligt nonsens, icke rita något
slags kontur, som ej finns i det yttre
verkliga lifvet, ty äfven fantasifigurer,
såsom centaurer och drakar, äro
uteslutande sammansatta af delar af
efterbildade verkliga djurkroppar. Men
en kör eller symfonisats får man
aldrig höra i naturen; den är helt och
hållet en menniskosnillets skapelse snart
sagdt ur intet, och det vore att
misskänna den menskliga fantasiens
gudalikhet med sin egen skapare, om man
ville nedsätta tonkonsten till en blott
efterhärmning och symbolik eller till
ett blott känslospråk.
Men å andra sidan är, som sagdt,
tonkonsten i högsta mening ej heller
uteslutande en formkombination. Hon
är en konst, icke en vetenskap, hon
är en lefvande hjerteutgjutelse och
sinnesförnimmelse, icke en blodlös
matematik. Derför gör en schablonartad
formsammansättning eller en virtuosmässig
lek med svårigheter utan innehåll och
värme ett lika torrt intryck, som ett
skrikande känsloutbrott utan hänsyn
till formens idealitet gör ett rått och
oskönt sådant.
A. L.
— –––-
Elise Polko.
<^|4enna inom musikverlden välbekanta
författarinna fylde den 31
sist-^ lidne januari 70 år. Med
anledning deraf har Max Steuer i »Signale»
infört ett »minnesblad», hvars
innehåll torde kunna intressera våra läsare,
så mycket mer, som få torde känna
hvem musiknovellisten Elise Polko
egentligen är till sin person och sina
lefnadsöden. Bland tyska kvinliga
musikskriftställare, af hvilka vi erinra
om i första rummet La Mara (Marie
Lipsius) och vidare Lina Ramann, Ida
Volkmann, Anna Morsch, har Elise
Polko hedern att vara doyenne. Och
hvem är nu Elise Polko? Steuer ger
oss en liten inblick i hennes historia.
Det var år 1847, då »Signale für
die musikaliske Welt» räknade sin
femte årgång, som den bekanta
musiktidningen intog en följd af älskvärda
små musikaliska fantasier, hvilka,
framträdande anonymt, af Nanté,
pseudonymen för »Signales» dåvarande
Berliner-korrespondent, der introducerades;
bakom Nanté dolde sig den sedan så
fruktade kritikeru i »Berliner
Fremden-Blatt» Richard Wüerst.
Författarinnan till de anslående berättelserna,
hvilka med sin fängslande stil och
varmhjertenhet synerligas t slog an på
fruntimmersverlden, var en fröken
Elise Vogel, dotter till den berömde
t pedagogen Joh. Vogel i Leipzig; hon
vistades då i Berlin hos Fanny Hen-
sel, Felix Mendelssohns syster, och
njöt af det rika musiklifvet i den
preussiska hufvudstaden. De små fina
och förtjusande arabesker, hvarmed
hon omslingrade tonkonstnärerna af
första och andra rangen, funno ett
nästan entusiastiskt emottagande;
författarinnan kunde knappast hinna
tillfredsställa eina läsares begär efter dem
och trädde snart fram ur sin
anonymitet.
Detta oaktadt låg det henne fjerran
att tänka sig författarskapet som
lef-nadskall. Ehuru af sina sånglärare i
Leipzig, Pohlenz och F. Böhme,
företrädesvis utbildad till konsertsångerska,
trängtade hon dock af hela sitt hjerta
till scenen ; 24 år gammal begaf hon
sig till Paris, att studera för Manuel
Garcia, och uppträdde sedan i lyriska
partier på tyska scener. Men den
lilla vackra, ljufva stämman, som
förnämligast tog sig väl ut i salongen,
visade sig ej vuxen teaterbanans
besvärligheter; dertill kom också, att
hon ingick äktenskap med
jernvägs-teknikern Polko, och så blef i början
af 1850-talet af sångerskan en
författarinna.
Till julen 1852 utkom första bandet
af hennes »Musikalische Märchen»;
sedan hafva dessa vuxit till tre band
och i mer än tjugu upplagor vunnit
den vidsträcktaste spridning. Men
ännu kunde Elise Polko ej egentligen
betecknas såsom en
musikskriftstäl-larinna.
Liksom hennes uppfostran var
ytterst sorgfältig och mångsidig, så hade
också hos henne anlagen för musik och
bildande konst nära nog hållit
jemn-vigt. Derföre slöto sig till dessa
»musikaliska sagor» ej omedelbart
några vidare musikaliska skrifter; fru
Polko hade i stället nu först upptäckt
sin belletristiska begåfning, och så
möter hon oss då på 1850-talet först
med flera romaner, af hvilka t. ex.
»Ein Frauenleben» och »Sabbathsfeier»
på sin tid funno en ytterst tacksam
publik. Från 18o8 till 1863
framträdde nu dessa skisser »Aus der
Kunstnerwelt», som behandlade ämnen
ur den bildande konstens verld nära
nog i samma form som de
»musikali-ska sagorna» gjort inom tonernas.
Men under det att de senare upplefde
den ena upplagan efter den andra och
snart kunde räknas till de musikaliska
böcker, som måste finnas i hvarje hus,
funno skisserna ur konstnärsverldeu
ett jemförelsevis kyligt emottagande.
Detta gjorde väl, att författarinnan
sjelf fick ögonen öppna för hvad som
å ena sidan var hennes styrka och
hvad å den andra publiken af henne
fordrade. Nu först utkom i temligen
rask följd dessa musikaliska skrifter,
som ligga till grund för hennes rykte
som musikskriftställarinna: 1860
romanen »Faustina Hassé», 1864
teckningen ur lifvet »Die Bettleroper», 1866
hennes »Alte Herren», 1876 »Niccolö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
