Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så framstående, sjelfständigt arbete, att
man verkligen med spänd väntan
emotser trilogien »Skymningen», som
skal-den-komponisten nu håller påattskrifva.
Denna behandlar den italienska
renässanstiden och har sin egen historia.
Sedan några år tillbaka var nämligen
första delen af denna: »Mediceerna»,
redan färdig ända till och med
orkestreringen och öfverlemnad åt
förläggaren Riccordi att utgifvas —, men
denne lät operan ligga utan att skänka
gehör åt konstnärens enträgna böner.
Nu är Leoncavallo ifrigt sysselsatt med
att få färdiga de andra båda delarne:
»Savonarola» och »Cesar Borgia». Man
kan vänta att dessa skola rättfärdiga
de förhoppningar, som blifvit väckta
af »Pajazzons» skapare. Mången
anser att det ej är Mascagni utan
Leoncavallo, som är den mest betydande
komponisten bland ungitalienarne.
Jemför man »Cavalleria» med
»Pa-jazzon» skall man finna icke så få
likheter ej blott i fråga om handlingen
såsom en tragisk skildring ur folklifvet
utan också i musikens detaljer.
Ma-scagnis »Intermezzo» återfinnes hos
Leoncavallo och synes komma att
accepteras af alla ungitalienarne, men
flere rytmiska och melodiska likheter
mellan satser i »Cavalleria» och
»Pa-jazzon» kunna påvisas, bland hvilka i
synnerhet en sats hos den senare i båda
dessa hänseenden är särdeles
påfallande såsom företeende en märkvärdig
likhet med formannen Alfios sång i
Mascagnis opera.
Om det vore sant, som man sett
flerstädes uppgifvas, att vid den nämnda
konkurrensen, när Mascagni blef
segervinnaren, Lroncavallos opera skulle ha
fått andra priset, då begge operorna
skulle ha varit samtidigt komponerade,
äro sådana likheter som de förete så
märkvärdiga, att i hela konsthistorien
knappast något liknande förekommit.
Snarare har väl då den ena tjenat till
mönster för den andra. Om nu
Mascagni först och på ett sjelfständigt
sätt skapat denna nyitalienska rigtning,
eller om han, såsom det påstås, tagit
till förebild den i Hamburg förra året
gifna operan »Die Willie» af Puccini
är temligen likgiltigt; sedan hans »Ca- j
valleria» såsom den Jörsta af dessa
nyitalienska operor kommit till
uppförande och såsom den första i denna
stil komponerade operadramer bevisat
sin enimenta lifskraft, är den ock att
betrakta som typen för denna rigtning,
och Mascagni såsom dess grundläggare
och skapare.
Efter »Pajazzons» första uppförande
i Berlin gör en musikkritiker en jem- i
förelse mellan de båda nu så berömda
italienska komponisterna, med hvilken
vi afsluta denna uppsats, som i
af-seende på biografiska notiser om
Leoncavallo är torftig nog, emedan sådana
ej kunnat mera utförliga uppletas.
»Leoncavallo», heter det, »visar sig i
sin »Pajazzo» Mascagni öfverlägsen i
många stycken; han är framför allt
mera sansad och öfverskrider aldrig,
iifven vid utbrott af den högsta lidelse,
de ästetiska gränserna. I detta
hänseende synes mig musiken till
Colom-bines komedi vara ett litet mästerverk;
rococons tidsålder persifleras deri med
så fin gratie, att man påminnes om
den franska speloperans bästa mönster.
Afven i afseende på instrumentationen
visar sig Leoncavallo mera
uppfinningsrik och förnäm, särskildt förstår han
att med klokhet undvika det dånande
larm, hvari Mascagnis instrumentation
emellanåt förfaller. Blott i en punkt,
men denna också hos en
operakomponist ganska väsentlig, ligger Mascagni
otvifvelaktigt öfver: i uppfinningens
ursprunglighet. Leoncavallo är en
eklektiker, hans tema bära sällan
originalitetens prägel; Verdi, Gounod,
Meyer-beer och Berlioz afspegla sig ofta i
dem, ja till och med ett
Schumannmotiv (opus 5, nr 8) träder en gång
emot oss not för not, men derför talar
också Leoncavallo städse ett förnämt
och bildadt språk och blir nästan
aldrig trivial, under det Mascagni ej
bekymrar sig om på hvad sätt han talar
till oss; han blir stundom oskön och
brutal men verkar återigen på de
egentliga höjdpunkterna så öfvertygande och
öfverväldigande, att vi ej kunna stå
emot hans eldiga anlopp. Leoncavallo
är mera konsekvent och nobel,
Mascagni själfständigare och intensivare.»
Till de biografiska notiserna om
Leoncavallo kunna vi tillägga, att han,
innan hans opera »Pagliacci» blef så
bekant, gjort sig känd genom sånger och
som textöfversättare t. ex. af »la
Ba-soche». För fullständighetens skull må
här också nämnas bland mycket
ansedda nyitalienska komponister:
Fran-chetti, millionären, hvars opera »Asraöl»
äfven gifvits i Hamburg, och hans
Chri-stoforo Colombo», komponerad för
Co-lumbusjubileet i Genua, hvilken såsom
den förra rönt stort bifall. Likaledes kar
tonsättaren Catalanis opera »La Wally»
(»Geier-Wally») i år med betydlig
framgång uppförts i Hamburg. Puccini
har i år sett sin nya opera »Manon
Lescaut» med stor succes uppförd i
Turin.
Att Leoncavallo3 opera väckt
ovanligt intresse bevisar upptagandet af
densamma på den ena operascenen efter
den andra, och vi äro vår
operadirektion tacksamme för att äfven vår
svenska teaterpublik inom kort får göra
bekantskap med denne novus homo bland
komponister för scenen och hans
beryktade verk.
——
Siillau röraa tvenne menniskor af
tonkonstens alster på samma siitt. Temperament,
olik uppfattning, forkärlek för vissa former,
grundsatser och system etc. göra att icke lätt
den ena åhöraren känner alldeles detsamma,
som den andra. Men den verkligt sköna
musiken gör anspråk på enhälligt tycke.
Hebel.
Något om textöfversättning.
rfffpjlj) var och en, som har någon
er-^ tJstJr faren*10f af saken, vet, att det
är mycket lättare, formelt
ta-Wf get, att skrifva originalvers är
poetiska öfversättningar. I förra
j fallet får man sjelf välja sin
vers-I form och tillåta sig hvilka
friheter man behagar, i senare fallet är
man bunden vid originalets rytm, ja
till och med vid originalskaldens
egenheter och uttryckssätt, hvilka det är
öfversättarens pligt att söka efterbilda
äfven om de skulle vara oegentliga, i
hvilket fall öfversättaren får finna sig
i risken att få stryk för original
författarens synder.
Men om det är tusen gånger värre
i formelt hänseende att göra en
poetisk öfversättning än ett originalpoem,
så är det ytterligare två tusen gånger
värre att göra en musikalisk
textöfversättning, der tolkaren utom nyss
antydda band på sin frihet har äfven
det, att han måste följa tonsättningens
rytmik och accentuering, hvilka ofta äro
helt andra än sjelfva versmeterns. Sist
nämda omständighet förbisågs af F.
Hedberg, då han öfversatte Wilhelms
romans i sista akten af Mignon:
Ilon kunde icke tro, i barnslig oskulds lycka,
Att tacksamhetens glöd blef kärlek inom kort
etc.
Dessa verser låta sig förträffligt väl
läsas såsom prydliga alexandriner, men
då de oförändrade pressas in i den
takt, som tonsättaren valt, så komma
de svaga stafvelserna i, att och lief
på första taktdelen och bli sålunda
accentuerade, hvilket hade varit mycket
lätt att undvika, om öfversättaren gjort
en liten omskrifning, sådan som t. ex.
följande:
Ilon kunde ej förut, njutande barnslig lycka,
Ana att tacksamhet byttes i kärleksglöd.
Jag förutsätter, att melodien är
bekant för mina läsare, och uppmanar
dem att försöka, hvilkendera texten
får den rimligaste accentueringen i
sång.
Ett annat textprof, som låtit mycket
tala om sig, är andra kupletten af
Alfios entré i På Sicilien. Den låter
oriktigt accentuerad och man har skyllt
på herr Lundqvists föredrag, ehuru
herr L. i denna sak är så ren och
hvit som oskuld och arsenik. Nej,
felet är ytterst kompositörens. Denne
har nämligen till första kupletten valt
en trokaisk melodi, och för alt kunna
bibehålla samma melodi äfven till andra
kupletten, hvars text är utprägladt
jambisk, har han fallit på den idén
att lägga första tonen i upptakt i
stället för, som förut, i fulltakt och så
undan för undan, hvarigenom hela
rytmen så att säga flyttas. Men
åhöraren, som har den förra rytmen i örat,
tycker sig höra idel felaktiga
betoningar, ytterligare förvärrade af att
tonsättaren bibehållit samma ackompanje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
