Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T
mang som förut, h vadan de starka
bastonerna nu falla in på svaga
takt-delar i stället för på starka som förut.
Detta kan nu ingen hjälpa, hvarken
sångare eller öfversättare, på sin höjd
skulle dirigenten kunna mildra det
genom att tillhålla basinstrumenten att
spela mycket sakta. Men något skullo
dock öfversättaren kunna göra till
förmån för det hela. På sjunde
stafvel-sen lägger nämligen Mascagni en stark
synkop, hvilken illa motsvaras af de
svenska versernas tonlösa slutstafvelse
-ka: »Jag vänder hem tillbaka, Der
väntar huld min maka» etc. Jag
föreslår följande ändring, som fullt går
ihop med alla synkoperna:
^ i;; / .M %
Jag vän-der licm i - «en, Snart jag
I h h h * * • • l.h I 0 h 1 0 \
ii - ter - ser min viin, Hon mig
i i ^ M 10 0^0’ 0’ JM j 0
tro - get äl - skar än.
Man fiuge då manliga rim (igen, vän),
hvilket är bättre än originalets
kvin-liga, som hafva samma fel som den
först nämda öfversättningen (Lola,
con-sola = tillbaka, maka).
Svårigheten vid synkoper är ofta
den, att svag taktdel förstärkes, utan
att dock den föregående starka
takt-delen metriskt utplånas, ty i senare
fallet vore det ju lätt att helt enkelt
utbyta den ursprungliga trokäen mot
en jamb — i st. f. — Den
ursprungliga metern måste fastmer göra
sig gällande trots synkopen. »Mais
malgré ses défaillances, son
affaiblis-sement fréquent, 1’accent métrique a
son existence propre» (Lussy, Le rythme
musical, s. 33). Textunderläggaren har
således i dylika fall ingen annan
utväg än att förvandla den ursprungliga
trokäen till en spondä, för att sålunda
få åtminstone någon större svigt på
synkopen än hvad en helt och hållet
svag andra stafvelse kan förläna.
Blott ett exempel till upplysning!
Efter O. D:s senaste konsert anmärkte
någon tidning, att de båda första af
Eruös ungerska visor ej kunde göra sig
fullt gällande i följd af felaktiga öfver
sättningsaccenter sådana som önskar,
djupt i etc. De här betonade svaga
stafvelserna äro just sådana, som råka
träffa in på den synkopbildande andra
taktdelen i czardasrytmen:
Ack, jag ön skar se dem snart
I J J I JU I J J IJ I
Göm - da djupt i glömskans graf.
Felet kan efter min tanko svårligen
afhjelpas på annat sätt än genom att
utbyta trokäerna »önskar», »djupt i»
mot spondäer, t. ex. i följande
om-skrifning:
Dem jag hälst sAg gömda snart
djupt i ändlös glömskas graf —
hvarvid stafvelserna »såg» och »lös»
torde ega tillräcklig tyngd för att kunna
uppbära synkopen. Ännu kraftigare
blefve visserligen denna betonad, om
man i andra versen kastade om trokäen
»djupt i» till jamb sålunda:
Gömda i djup glömskas graf.
Men då inträdde åter det ofvan
antydda missförhållandet, att första
takt-delens betoning alldeles utplånades
genom det svaga »i», hvilket icke får
ske.
En annan vigtig punkt må här
beröras. Agata i Friskytten sjunger:
from ma bö - uer upp till Her - - ran!
Är det rätt att på en första
taktdel lägga stafvelsen -ran? H varje
någ’-t så när rutinerad öfversättare
skall ögonblickligen svara ja. Här är
nämligen denna första taktdel endast
skenbart en sådan, men i verkligheten
tredje taktdel. Rytmen är egentligen
Vt takt och hvart annat taktstreck
borde rätteligen strykas bort. Men
äfven om man behåller 2/r takten, så
är detta förstärkande af slutstafvelsen
-ran berättigadt, så snart den
föregående stafvelsen, såsom här, är
förlängd till en hel takts värde. »En
prolongeant l’avant dernicre syllabe d’un
vers faible, feminin, c est å dire en lui
assignant une plus grande valeur ou
plusieurs notes, la derniére syllabe, qui
est faible, peut tomber sur une note
forte» — säger Lussy (Le rythme
musical, s. 45), och Westphal påpekar
(Theorie der Neuhochdeutschen Metrik,
s. 35), att detta sker ofta redan vid
versens deklamation i behofvet att
utfylla en kortare vers till samma
tidsvärde som en längre: »In solchen
Fällen pflegt man nämlich die vorletzte als
Hebung stehende Silbe, wenn ein
besonderer Nachdruck darauf ruht, bis
zum Umfange eines ganzen Taktes
auszudehnen, also zu einer zugleich den
schweren und leichten Takttheil
umfassenden Zeit; die letzte Silbe wird
dann nicht mehr ein leichter Takttheil
sein, sondern die Bedeutung eines
schweren Takttheiles erhalten». Det
exempel Westphal anför, vill jag för
tydlighetens skull förse med taktstreck och
kvautitetsbeteckningar:
Bist untreu Wilhelm | oder todt,
Wie | lange : willst du | säu ... men?
Detta »säumen» är tydligen alldeles
aualogt med »Herran» här ofvan.
I svenskan behöfver ett betonande af
obetydlig slutstafvelse i dylika fall så
mycket mindre väcka betänklighet, som
vi ofta göra så redan i dagligt tal
med de flesta tvåstafviga ord,
nämligen de med s. k. brutet tonfall, där
första stafvelsen har sammansatt, den
sista hög ton — se härom den enda
nyare, vetenskapliga svenska
språklära vi ega, nämligen den af E.
Schwarz och A. Noreen (§§ 41, 45,
47). Ger man noga akt på uttalet af
sådana ord (t. ex. Herren, kalla, åka),
så skall mau finna, att i och med
tonhöjdens uppstötande på sista
stafvelsen gerna följer en liten accentuering,
ehuru svagare än hufvudaccenten, som
naturligtvis ligger på första stafvelsen.
Emellertid är det som sagdt endast
under förutsättning af den första
staf-velsens förlängning, som betoning af
den sista i musik bör ega rum,
hvadan de förut anförda synkoperna på
maka, önskar m. m. alltid förblifva
felaktiga. Här må dock tilläggas, att
det endast är då det synkopiska
förhållandet gör sig tydligt och starkt
gällande, som örat märker någon
felaktighet, och helt visst har ingen
stött sig på Agatas fras »Hvad mina
kinder låga», ehuru noga taget sista
stafvelsen däri är i musiken
synko-piskt förlängd. Rättast voro
visserligen af den sjungande att i föredraget
förkorta den till en fjerdedel i st. f.
en halfuot, hvilket knappast kan
betraktas som någon impietet met
tonsättaren.
Slutligen ett par anmärkningar om
kvantitetens behandling i musik. Som
bekant iakttages vokalkvantiteten i
regeln icke af kompositörerna.
Visserligen torde en sådan förlängning af
kort och obetouad stafvelse och
taktdel, som t. ex. i frasen ur Gioconda:
»Ti volli traditor» (i svenska öfver- (
sättningen: »Du henne svika skall»),
numera få anses föråldrad och blott
användas i italienska operan såsom en
lemning af forna tiders
schablonmässiga bravurkadeuser (hvadan äfven
öfversättaren torde böra för fermaten
välja någon bredare stafvelse, t. ex.
»Hon trolös skall dig se»).
Men vid förlängning af en betonad
stafvelse tänker säkert ingen
tonsättare på, om vokalen eller
konsonanten är lång, han sätter i alla fall sin
fermat på vokalen. Hallström sätter
i spinnvisan nr »Den bergtagna»
fermat vid »flammar». Oaktadt ordet
icke heter »flamar» utan »flammar»,
således icke har lång vokal, utan lång
konsonant, så får det ändå genom
fermaten (visserligen med bibehållen
vokalkvalitet) uttalet »flamar», eftersom
i sång det är vokalen, icke
konsonanten, som måste uthållas. Detta är nu
strängt taget en oegentlighet, men denna
frihet är så vedertagen, att den icke
väcker ringaste betänklighet.
Ett ovilkorligt förbud mot att
förlänga en kort vokal skulle också göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
