Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inträde vid Musikkonservatoriet och
sedan i 3 V2 år åtnjöt undervisning i
sång af professor Günther. Om hösten
1883 företog herr Sellergren en
kortare studieresa till Paris och denna
utsträcktes följande vår äfven till
London. Efter återkomsten till Stockholm
i maj 1884 profsjöng han för Anders
Willman, Kgl. Operans då varande
chef, och erhöll genast anställning utan
det vanliga föregående debuterandet.
Hans första uppträdande egde rum den
10 september samma år såsom Walther
Fürst i »Wilhelm Teil». Hedan
första året sjöng herr Sellergren flere
roler och har sedan hört till dem af
vår operas artister, som flitigast fått
tjenstgöra, så att han under senare
åren uppträdt omkring 100 gånger
under spelåret. Efter att några år ha
varit engagerad vid operan gjorde herr
Sellergren under ett par månader
sångstudier äfven för herr Arlberg.
Hur trägen och förtjenstfull den
verksamhet varit, som herr Sellergren
utöfvat vid Kgl. Operan, och huru
stor betydenhet denna egt för nämnda
koustanstalt framgår af följande
förteckning öfver de roler herr Sellergren
der uppburit. Dessa äro, utom de
redan nämnda: Kasper, Kuno och
eremiten i »Friskytten», Melchtal i
»Wilhelm Teil», kaptenen i
»Vattendragaren», herr Page i »Muntra fruarna»,
Ruben i »Josef i Egypten», lorden i
»C/.aroch timmerman», Cecco i »Rienzi»,
landtgrefven i »Tannhäuser», Fernando
i »Fidelio», öfverbraminen i »Jessonda»,
Roland i »Skrifvarkungen», Vlad i
»Neaga», prins Kadoor i »Konung för
en dag», Alvise i »Gioconda», kungen
i »Granadas dotter», grefven i
»Diamantkorset», Ramphis och kungen i
»Aida», Ludovico i »Otello»,
Spara-fncile i »Rigoletto», Bardi i »I
Fi-j renze», Silva i »Ernani», Plumket i
»Martha», Rebolledo i »Kronjuvelerna»,
Gaveston i »Hvita frun», pater
Lo-renzo i »Romeo och Julia»,
Mefisto-feles i »Faust», Zakarias i »Profeten»,
Bertram i »Robert», czaren i »Nordens
stjerna», Don Diego och
storinqvisi-torn i »Afrikanskan», St. Bris i
»Hu-genotterna» samt dessutom ett
tjugutal roler af mindre betydenhet såsom
öfverdomaren i »Andorradalen»,
Cre-spel i »Hoffmanns sagor», friherre von
Schönau i »Trumpetaren från
Säkkin-gen» m. H.
Herr Sellergren är en samvetsgrann
konstnär, som ännu arbetar på
höjandet af sin konstnärlighet, och vi ha
försport att han för denna sommar
planerat en studieresa till utlandet.
För Kgl. Operan är han i närvarande
tid en verklig bas i det fack som hör
honom till, och erkännande af hans
förtjenstfulla konstnärliga verksamhet
har från publikens sida ej heller
saknats.
Ännu något om
textöfver-sättning.
Jag måste ännu en gång taga till
orda i denna fråga, enär det synes
råda ganska förvirrade begrepp om
hvad saken egentligen är, än mera om
huru den bör göras och bedömas. Till
en början borde man komma öfver ens
om, att en öfversättning är en
öfver-sättning och måste såsom sådan
uppskattas. Jag undrar, om det i något
annat land än Sverige händer, att man
kritiserar en öfversättning utan att
känna till, än mindre jämföra med
originalet.
Följden af detta egendomliga
förhållande är den, att kritiken ej sällan
råkar skrifva oriktig utanskrift på sina
omdömen, hvilka egentligen borde
re-turneras från öfversättaren till den
verklige adressaten, originalskalden eller
tonsättaren. När man å ena sidan
klandrar en öfversättning för friheter,
som till äfventyrs äro en oundgänglig
följd af arbetet med ett svårhandterligt
material och dessutom återfinnas i ännu
högre grad hos originalet, å andra sidan
berömmer en öfversättning för förtjenster,
som helt och hållet äro originalets och
varit så lätta att återgifva, att de knapt
kunna fuskas bort af en intelligent
och kunnig person — då är adressen
i båda fallen felskrifven, och rättvisare
torde varit att göra tvärt om: att skänka
någon uppmuntran åt ett arbete, som
i betraktande af svårigheterna kanske
ändå till sist visar sig vara approbabelt,
men däremot ställa strängare fordringar
på ett arbete, som i betraktande af
lättheten ej förtjenar större beröm än
erkännandet af en uppfylld pligt.
Max Zengers Altgriechisches
Liederspiel hör till dessa lätt tolkade stycken,
hvilkas återgifvande ej ens kan kallas
för en textöfversättning, emedan det
faller alldeles utom ramen för de
svårigheter, som vållas genom
nödvändigheten att taga hänsyn till den
musikaliska accentens fordringar jämte den
metriska. De två äro nämligen här
alldeles samma sak, liksom i allmänhet
i dylika kompositioner af antik vers,
hvilka just pläga lägga bufvndvigten
på att endast musikaliskt fixera versens
meter, hvadan öfversättningen
uteslutande är en metrisk öfversättning och
kan göras utan att man ens behöfver
kasta er. blick i noterna.
Textnnder-läggningen faller sedan så helt och
hållet af sig sjelf, att den kan
verkställas af en renskrifvare. Jag nekar
dermed naturligtvis icke, att metriska
svårigheter möjligen kunna möta i en
dylik öfversättning (ehuru föga i den
i fråga varande), men de musikaliska
svårigheterna äro platt inga.
Vill man som kontrast till detta lätta
arbete ställa något svårt, så har man
mycket att välja på från de senare
årens repertoar, både tyska ballader,
franska konsertdramer och italienska
operor. Jag vill som prof på något
af det allra svåraste endast nämna
Otello. Mascagni är visserligen i
textens deklamation mera vårdslös än
Verdi och så till vida värre, men
sjelfva texten till Cavalleria är vida
mindre kompliceradt rimrik än Boitos
och så till vidare lättare. Jag
förutsätter nämligen att öfversättaren med
uppbjudande af alla krafter skall söka
tillgodose alla de tre slag af fordringar,
som måste i möjligaste mån uppfyllas,
om tolkningen skall vara mönstergill,
nämligen att först bibehålla samma
versslag och rimställning, som i
originalet, vidare bevara innehållets trohet
och karakter, så att han icke, såsom
våra svenska öfversättare så ofta af
bekvämlighet tillåta sig, ersätter det
med välkliugande, men intetsägande
loci communes, samt slutligen se till,
att hans text på samma gång
motsvarar den musikaliska accenten, hvarvid
han måste vara ännu försigtigare än
tonsättaren varit, enär denne — enligt
hvad jag i förra artikeln visade —
med det italienska språket synes kunna
tillåta sig oegentliga accentueringar,
som i svenskan skulle förefalla stötande.
Jag anförde i Aftonbladet vid
analysen öfver Otello (28 maj 1890) några
profbitar på huru jag tänkt mig, att
en sådan öfversättning borde göras.
I början af inledningskören har Boito
följande rimflätning:
Se, ett segel;
Ilvems är briggen?
Lejonvapnet han för.
Nn bestryks han at viggen;
Öfver giggen
ett kanonskott man hör.
Amiralstlagg på riggen!
Akterspegel
nedåt dyker,
kring gallion skummet ryker.
An i skyn, än i afgrundens djup
går den ljungeldsbepansrade slup!
I dryckesvisan uttrycker han sig i
följande syfte, hvilket både i meter
och innehåll ej obetydligt skiljer sig
från livad som på vår k. scen sjunges:
1 strupen åtnar gjut!
Drick ur din kanna!
Snart skola bägarklang oeh sång
dränkas i rus.
Njutande gång på gäng
al vindrufvans manna,
i bålarnes danst släek ut
din tankes Mus!
Allt detta är så konstrueradt, att
det utan vidare kan underläggas
musiken. Beträffande rimtroheten kunde
man tycka, att den är onödig, då
rimmen ofta nog icke höras i sången.
Men de bidraga dock att göra texten
fjättrande och njutbar för den som på
förhand vill läsa libretten. På samma
grund kan försvaras, om den tryckta |
texten stundom icke innehåller allt
hvad som sjunges, enär sången ofta
innehåller modifierade omtagningar af
samma fras, hvilka det naturligtvis är
öfverflödigt att trycka och hvilka till
och med endast skulle vara störande
för ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
