Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utmärker honom är hans fint
genomarbetade ensemble- och korsats, en
egendomlighet, som, använd af
Meyer-beer och Verdi, i deras finaler
åstadkommit en så storartad verkan.
Ar Cherubini representanten för en
särskildt åt den tragiska sidan rikt
utvecklad musik, så representerar en
annan Rossinis samtida, Spontini,
synnerligast det grandiosa, heroiska i
operan. G nspar o Spontini, född 1774 i
Kyrkostaten, åtnjöt sin musikaliska
utbildning vid konservatoriet della Pietä
i Neapel, der Piccini och Cimarosa
undervisade. Redan under sin
utbildning skref han flere operor, som
förskaffade honom ett namn i Italien.
Men först bekantskapen med Glucks
»Iphigenia i Aulis» lät honom inse
hvilken säker verkan den dramatiska
gestaltningen i operan åstadkom.
Missnöjd med de politiska förhållandena i
fäderneslandet, flyttade han till Paris,
der det slumrande fröet i haDs snille
skulle spira upp och blomstra under
den napoleonska hjelteverldens sol.
Kejsarinnan Josephines gunst var för
honom en driffjeder till besjungande af
den tidens ärofulla dåd. Ingen annan
hade heller sådana förutsättningar som
ban, att kunna omge det korsikanska
kejsardömet med det ideala skimret af
romersk storhet.
Genast hans första opera på detta
område, »Vestalen» (1807), är
upp-fyld af det romerska majestätets
höghet. Icke blott toner af den vildaste
lidelse och mest eldiga patos stå
komponisten till buds, utan äfven uttryck
af den innerligaste känsla och en mild
behaglig melodik. Emellertid är han
afgjordt staikast i det storartade,
såsom han synnerligast uppenbarar i
»Ferdinand Cortez» och »Olympia».
Man bör ha läst meddelanden af
hans samtida öfver det sätt, hvarpå
han anförde orkestern, för att få
begrepp om hans väsende och skrifsätt.
Med obeveklig stränghet lät han
musikerna bringa till utförande de finaste
schatteringar. Såsom en fältherre
under stridens hetta med kallt lugn kom
menderar sina trupper, gaf han med
en nästan omärklig rörelse på
underarmen tecken åt do särskilda
instrumenten för nyanseringen. När det
gälde mycket starka effekter, ropade
han med hög röst åt de spelande:
»Allez!», »En avantl», »Martelez!». Som
en Imperator ledde han orkestern, och
denna imperatorton ljuder emot oss ur
livarje not i hans verk. Men under
det » Vestalen» i synnerhet gör intryck
genom rikedom på fantasi, så
undan-tränges denna i »Ferdinand Cortez»
och »Olympia» mer och mer af en
grubblande reflexion, hvilken
synnerligast i hans sista verk, »Nurmahal»,
»Alcidor» och »Agnes von
Hohenstaufen», helt och hållet får skyla
uppfinningens fattigdom. Mästarens
instrumentering är i dem så bullrande,
att man nästan bedöfvas deraf. Öfver-
allt pukor och trumpeter.
Karakteristisk är den anekdot om Spontinis
musik, som Heine berättar i sina
»Briefe aus Berlin»; »En witzare
kom just från den bullrande
»Olym-I pia» och fick höra taptots trummande
på gatan, hvarvid han med eu djup
audhemtning utropade: ’Ändtligen får
man då höra eu stilla och ljuf musik!’»
Efter Napoleons störtande var
Spon-tiui geueralmusikdirektör i Berlin, men
gjorde sig der slutligen omöjlig genom
sitt högmod och siu sjelfrådighet. Den
prakt, med hvilken Spontiui utstyrde
siDa operor, kände inga gränser. Så
framfördes i »Olympia» lefvande
elefanter på scenen, hvaröfver allmänt
gycklades. I »Alcidor» användes ett
par särskildt stämda smedstäd till
åstadkommande af en effekt, som kunde
ersätta den torftiga uppfinningen i
musiken. Detta oaktadt framkalla
»Ve-stalen», »Cortez» och »Olympia» vår
stora beundran. Dessa skapelser, som
stå på en tysk basis, ha sedan blifvit
mönsterbilder för sådana män som
Auber, Meyerbeer, Verdi och sjelfve
Wagner. En vacker minnesgärd har
den sistnämnde skänkt honom i sina
»Erinnerungen an Spontini», då han
säger: »Med Spontini har en stor,
aktningsvärd och ädel konst gått i
graf-ven. Böjom oss djupt och
vördnads-fullt för skaparen af »Vestalen»,
»Cortez» och »Olympia».
Rossini, Cherubini och Spontini bilda
eu lysande konstellation på den
italienska operans himmel. Utan att
fullkomligt frigöra sig från den
gammalitalienska skolans traditioner liar hvar
och en af dem bildat sig en egen stil
i sina verk, i jemförelse med hvilka
Paers och hans lärjunge Zingarellis
endast äro ett matt återsken af
italienarnas förmåga vid början af detta
århundrade. Men under det
Cherubini och Spontini endast i Frankrike
och Tyskland bildade skola, blef
Rossini med siu specifikt italienska
konstart en förebild för sina landsmän.
Bland dessa framstå i synnerhet
Mer-cadanle, Bellini och Donizetti, af hvilka
de båda senare ännu åtnjuta en viss
populaiitet genom sina melodiers veka,
öronsmekande välljud.
(Forts.)
Från scenen och konsertsalen.
Kjt- Operan. Maj 1. Adam: Konung för
en dag (Zeplioris: hr Lundmark). — 4.
Weber: Friskytten (Agatha: fik. Hulting, deb.;
Anna, brudtärnan: frkn Karlsohn, Gaston;
Ottokar, Kuno, Kasper, Max, Eremiten: hrr
Söderman, Brag, Sellergren, Strandberg,
Nygren). — 3, 7 Meyorbeer: Profeten. — 5
Auber: Fra Diavolo. — 8, 15 Mozart:
Don Juan, Don Juan: hr d’Andrade,
Lagiist-upptr.; donna Anna: frk. Hulting, deb.; donna
Elvira: fru Brag oeh ‘Vs frkn Ek s. gast;
Zerlina: frkn Karlsohn; Leporello, guvernören,
don Octavio, Mazetto: lur Brag, Sellergren,
Strandberg, Nygren). — 11 Boito:
Mefisto-feles (Margareta-Helena: frkn Ek, gäst;
Me-stofeles: hr Nygren). — 13 Rossini:
Barberaren i Sevilla (Figaro: hr d’Andrade,
gäst; Kosina: fru Edling, gäst; Marcellina:
fru Strandberg; grefve Almaviva, don Bazil,
doktor Bartholo: hrr Strandberg, Johanson,
Strömberg).
Södra teatern. Maj 1—0. Clairette i
dragonlägret.
Vetenskapsakademien. Maj 5. Nya
sångsällskapets 3:e konsert; dirigent hr Erik
Åkerberg; solister: fru Edling, hrr Edberg,
Carl Lejdström oeh en musikälskare;
biträdande: hr Carl Åberg (violin), frkn Alfn.
Larson (ackompanjatris).
Musikaliska Akademien. Maj 12. Franz
Nerudas 4:de kammarmusiksoaré. 1.
Rubinstein: Pianotrio, F-dur, op. 15 n:o 1; 2.
Fr. Neruda: Thema med variationer
(ganimal-■slavisk melodi) op. (10 för piano och
violon-cell, tillegn. fru Hilma Svedbom; 3.
Saint-Snens: Pianotrio, E-moll, op. 02.
Signor d’Andrades gästspel började,
såsom bestämdt var, i »Don Juan»,
hvars titelrol anses för en af den
berömde sångarens förnämsta. Nu,
likasom vid hans förra gästspel, vann också
hans lifliga och konsekvent genomförda
framställning af den galante
äfventy-raren entusiastiskt bifall. Herr
d’Andrades Don Juan är icke den förnämt
intrigante förföraren, han tager rolen
understundom rätt buffaartadt men
utvecklar alltigenom en sådan rörlighet
både i spel och strupe, att han
ovil-kcrligen rycker åskådaren och
åhöraren med sig. Denna strupens och
tungans färdighet yttrar sig företrädesvis
i ett för våra nordiska konstnärer
okändt lifligt parlando af stor
dramatisk verkan; stuudom slår dock denna
talang öfver hos sydländingen i ett
alltför snabbt tempo. Herr
d’Andra-des berömda utförande af
champagnearian är ett konststycke i den vägen,
hvilket konstnären sjelf synes betrakta
som virtuosnumraer att döma af hans
bissering af detsamma. Huruvida
Mozart med sitt presto menat ett sådant
prestissimo blir en annan fråga. Herr
d’Andrades Don Juan är i sin helhet
en lysande produktion, hvars
mästerskap kulminerar i slutscenen. Såsom
Figaro i »Barboraren» släpper
sångaren ännu mera löst sitt eldiga
temperament, och här rör han sig på ett
fält för fritt omtumlande i buffagenren.
Beträffande herr d’Andrades röst är
den mindre utmärkt för välljud än för
konstnärlig beherskning, men i den
spanska folkvisa »Lo que estå Dios»,
som han föredrog i tredje aktens
lek-tionsscen, verkade både röst och
föredrag på ett i hög grad fängslande sätt,
som ock framkallade stormande bifall
och bissering. En närmare granskning
af särskilda partier i herr d’Andrades
hittills gifna roler skulle här upptaga
mera utrymme än som vår
halfmånads-revy medgifver. Såsom gäster i »Don
Juan» och »Barberaren» hafva vi
återfått ett par af vår operas förr
förnämsta förmågor: fröken Ek, som sjungit
Elviras parti i den förstnämnda
operan, och fru Edling som Rosina i den
sistnämnda. Fröken Ek har äfven
låtit höra sig som Margareta och
Helena i »Mefistofeles», hvarvid synner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
