Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket låter också den klyfta, som
skiljer gammal- och ungitalienarne från
hvarandra, endast förklara sig genom
den utvecklingsgång operan i Tysk- i
land tagit under mellantiden. En
trogen spegelbild af denna utveckling
bjuda oss den italienska mästaren
Giuseppe Verdis arbeten, hvilka, om äu
de icke må kunna räknas såsom ledare
för nutiden, dock ledsaga oss in uti
densamma.
Efter tvåhundraårigt arbete stod
operan färdigbygd i Italien, landet för
hennes första uppkomst, då Rossini
beredde sig att infläta nya lagrar i
hennes hederskrans. —- »Daphne» den
Peris skapelse, som i Florens år 1594
gick öfver scenen såsom den första
operan, hade endast bjudit åt sångarne
tillfälle att föredraga ett antil sånger.
Ehuru under operans vidare utveckling
musiken erhöll en allt mera utpreglad
dramatisk accent, så blef dock sången
förherskande och utbredde under
publikens bifall sitt välde alltmera
obe-gränsadt.
Men härigenom framkallades en
sån-garkult, hvilken i kastrateländet bar
sina sämsta frukter. Ty sångarne hade
uteslutande operans öde i sina händer
och tvnngo sålunda komponisterna att
skrifva för dem partier, genom hvilka
deras röster och sång kunde triumfera.
Sångvirtuositeten har emellertid så
tillvida haft en god verkan, som den
åstadkom röstmedlens utveckling och
en vacker tonbildning. Men just detta
företräde hos bel canto bär skuld till
att i den italienska operan tanken på
sjelfva dikten alldeles undanträngdes
och musiken urartade till ett blott
klingklang. Den form som operan
under första tiden antog, hade såsom
opera in musica endast tjenat till att
bjuda publiken en öronfägnad jemte
under af praktfull utrustning. Men
snart blef musiken sjelfva hufvudsaken.
Opera in musica erhöll genom
utbildning af arie- och recitativformen en
dramatisk prägel och utvecklade sig
som opera seria uteslutande åt den
tragiska sidan. I längden kunde dock
ej tragiken tilltala italienarens natur;
den måste förmildras. Så blef det
brukligt att under mellanakterna i den
allvarliga operan spela »Intermezzi»,
hvilka med bibehållande af operaformen
på skämtsamt vis skildrade en
sångerskas engagement, kulisslifvet etc. Dessa
intermezzon blefvo, emedan do alltför
skarpt stredo emot den allvarliga
operans karaktär, ersatta med ballett och
som opera buffa upphöjda till
sjelf-ständighet; en konstart, hvilken såsom
komisk opera genom Mozart bragtes
till sin högsta blomstring. Opera
se-rian å andra sidan utvecklade sig
vidare i den redan betecknade rigtningen,
särskilds under neapolitanaren Piccini,
densamme, som på 17/O-talet i Paris
gentemot Gluck representerade den
gammalitalienska operans princip och
der-vid led ett afgjort nederlag. Piccini
bildade jemte Paisiello och Gimarosa
den grupp af komponister, som i
slutet af förra århundradet genom sina
skapelser upprättköllo den italienska
operans herravälde på alla scener.
Åhörandet af deras verk blef den prak- |
tiska skolan för den unge Rossini.
Väl hade Gluck reformerat operan i
dramatiskt hänseende och Mozart redan
anslutit sig till dessa reformer, men
de lifliga, njutningslystua italieuarne
kunde knappast begripa en sådan
stegrad dramatik, än mindre göra den till
sin egen.
Det är bekant, att just Mozarts
operor tjenade Rossini som förebild, men
för den in födde italienaren var det på
sin höjd en möjlighet att låta den rika
källan af Mozarts melodik flyta fram.
Den själfulla musik denne »Mästarnes
mästare», såsom Rossini kallade
honom, skapade söker man förgäfves uti
den italienske maestrons verk. Och
likväl bar Rossiuis födelsedag äfven
för den italienska operan betydelsen af
en vändpunkt, alldenstund med honom
den italienska operans klassiska period
inträder. Rossini har af sina
landsmän erhållit det smickrande binamnet
»svanen från Pesaro». Ehuru han
sjelf blygsamt nog i förargelsen öfver |
detta epitheton urnans med en lustig ,
sjelfpersiflage en gång skref sig »le
singe de Pesaro» i stället för »le cygue
de Pesaro» (apan i st. f. svanen) så
rättfärdiga dock hans melodiers
rikhet och behag fullkomligt det
smickrande namnet. *
Nu för tiden finnas ej mer hvarken
musiker eller laiker, som skänka
Rossinis och hans samtidas verk en
obetingad hyllning. Ja man dömer
honom till och med strängare, än han
i betraktande af sin betydelse för
operans utveckling förtjenar. En hvar
som fördjupat sig i mästarens verk,
måste hos dem erkänna en förtjenst:
det är hans glödande fantasi, som
låter honom med ständigt frisk
uppfinningsförmåga skapa melodier såsom ur
en aldrig sinande källa. Vi påminna
om hans äldre operor »Tancred»,
»Italienskan i Algier», »Othello», »Moses
i Egypten», »Skatan» och framför allt
»Barberaren i Sevilla» samt hans sista
storverk »Wilhelm Teil«.
Då Rossini med denna sin sista
stora skapelse tillika är en af de
första, som framträda i den nya stora
operans rigtning, så förtjenar hans
verk »Wilhelm Teil» all
uppmärksamhet af dem, som följa med operans
utvecklingsgång. Låta Rossinis verk
»Belägringen af Corinth» och »Moses
i Egypten» redan ana den anda som
besjälar den nya rigtningen, så talar
denna med tusen tuugor ur hans
»Wilhelm Teil». Helt obetydligt märker
man der mästarens kända manér, un-
* Vi hänvisa till den utförliga
Rossini-bio-grafien i Svensk Musiktidning 1892 nr 15—18.
Red.
der det den sorgfälligaste planläggning
och genomarbetning endast höja
formskönheten allt mer.
Medan Rossini af de tyska
mä-starne betraktades temligen föraktfullt,
visste hans samtida Cherubini att
för-värfva sig ej blott allmänt erkännande
utan till och med högaktning af
ty-skarne. Så kallade honom Schumann
»den fine, lärde, intressante
italienaren» och satte honom, som Italiens
mest framstående musiker vid sidan af
skalden Dante. Cherubini bade
sär-skildt för sin gedigna utbildning i
kontrapunktiken att tacka den
florentinske Pater Sartis stränga italienska
skola men tog i sina verk öfvervägande
tyska och franska mästare till förebild.
I hans ungdomstid inträffar den Gluck
-ska reformeringen af den italienska
operao, hvilken ej blef utan inflytaude på
honom. Verkligen afgörande för
honom var dock verkan af en Haydns
symfoni, soin han hörde 1788 i Paris.
Nohl skildrar på följande sätt
symfoniens inflytaude: »Den ryckte honom
i hast upp från stolen, hela hans kropp
stelnade, hans ögon stodo orörliga och
denna kris räckte till symfoniens slut.
Då upplöste den sig i förslappning,
hans ögon fylldes med tårar, och från
den stunden var rigtningen hos bans
skapelseverksamhet bestämd». Sedan
han redan 1780 fått upp sin första
opera (»Demophon») på scenen,
be-gynte år 1791 med operan »Lodoiska»
den lysande raden af hans verk, dem
Beethoven, efter hvad han förklarade,
»skattade högre än alla andra
teatraliska den tiden». Den år 1800
framträdande »Vattendragaren» talar ett
särdeles upphöjdt tonspråk, hvars gripande
själfullhet och mäktiga tragik på det
lifligaste inspirerade Beethoven till hans
»Fidelio». Om än Cherubinis
ekrif-sätt ej på långt när gick upp emot
det Beethoven’ska snillets djerfva
örn-flykt, så utöfvade det dock på den
store mästaren en sådan verken, att
han åt partituret till »Vattendragaren»
gaf en hedersplats på sitt skrifbord.
Redan i sin »Medea» (1797) hade
Cherubini förlänat instrumentalmusiken
en glänsande färgrikedom och genom
kontrasten mellan uppskakande kraft
och ljuf innerlighet uppnått en mäktig
verkan. I hans operor finner man
sångstämman redan skild från orkestern
och förenande med de sydländska
melodiernas behag djupt och gripande
allvar.
Af de många vackra saker
mästarens »Abanceragen» innehålla är det
beklagligt nog endast uvertyren som
nu mera uppmärksammas. Men är
redan denna en symfonisk toumålning af
hänförande kolorit, så har
komponisten med »Ali Baba», hans sista större
verk, skrifvet vid 73 års ålder (1833),
skapat ett verk, som med sin
bländande instrumentering i vissa punkter
till och med påminner om Berlioz och
Wagner. Men hvad som synnerligast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
