Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga representanter i lierr Ödmann och
fröken Wendela Andersson, en gäng
äfven fröken Grabow, men operan
upp-lefde här endast sex representationer.
Mnsiken innehöll väl flere melodiskt
behagliga nummer, men saknade
originalitet, och koloraturariorna passade
just ej ihop med handlingen, som ej
väckte nog intresse, sä populärt än
ämnet är, som man vet. Massés sista
operaverk TJne nuit de Cléopåire
påbörjades strax efter sistnämnda operas
uppförande, men komponisten fick ej
upplefva dess premiere, som egde rum
1885 å Opéra comique, då operan med
m:e Heilbron och tenoren Talazac i
hufvudrolerna vann rikt bifall. Masse I
delade i detta hänseende öde med Of- j
fenbach, hvars sista verk »Contes
d’Hof-mann» äfven afslutades under lidandets
dagar, och hvars första uppförande j
tonsättaren ej fick bevittna. Liksom
Henrik Heine vid hvars sida Massé :
ligger begrafven å Montmartre, måste
han de sista åren, lidande af
nervsjukdom och lamhet, sitta fjettrad vid
sin länstol och arbeta under uppehållet
mellan plågorna. Men hellre än att
skrifva under smärtor väntade han med
arbetet i dagar och veckor. »Jag vill
icke», sade han, »att det jag
komponerar skall smaka af min sjukdom,
och skulle jag än vänta en månad på
att få fem minuters fred för mina
smärtor, ville jag hellre finna mig deri,
än i att icke vara herre öfver mina
tankar.» Massés sista lefnadstid
förflöt under instuderande af »La nuit de
Cléopåtre». Musiken pröfvades och
rättades, alla verkningar försöktes,
komponisten gaf sina råd äfven i de
minsta detaljer. Så, en dag ej långt före
sin död, sade han: »Ja, det får gå
som det vill. Allt är färdigt. Man
kan spela ’Cleopatra’ utan mig.» Han
afled stilla den o juli 18S4 med en
af sina melodier på läpparne, blickande
ut på sommarprakten i den lilla
trädgård, han sjelf skapat kring sin bostad
i Avenue Frochot, och omgifven af
sin familj och ett par intima vänner. I
Begrafningen var enkel, såsom han
förordnadt. Den enda högtidlighet han
utbedt sig var kyrkosången, ty i
likhet med Gounod var Massé i frigt
troende, fanatisk katolik.
Massés sjukdom torde ha haft sin
orsak i öfveransträngning. Efter den
stora tycka som hans »Reine Topaze»
gjorde, och som borde ha gjort honom
till en rik man, blef han, så att säga,
nödsakad att börja på nytt igen;
teatern syntes ha glömt honom, som så
nyss levererat ett så glänsande
partitur. Massé såg sig tvungen ntt
antaga plats som kordirektör vid Stora
operan 1860, en mycket ansträngande
befattning; derjemte var han från 1860
till 1880 kompositionsprofessor vid
konservatoriet i Baris och arbetade
utan hvila. Ar 1871 efterträdde
han Anbor i Académie des beanx
arts.
»Kompositören till så många verk
af frisk inspiration», säger om honom
en af hans landsmän, »är en af de
märkligare franska musici, öfver
hvilken vårt land med rätta kan känna
sig stolt; ty han har försökt sig i
hvarje genre och det med en
märkvärdigt säker hand. Och dertill har
han aldrig låtit sig påverkas af
kvarken Tyskland eller Italien; han var
i alltigenom fransk.»
–-—
Från Rossini till Mascagni.
Efler O. Joachim.
#4 f Mercandantes talrika verk har
/r-1- endast »Il gjnramento» (1837)
•/V hållit sig uppe och gifves ännu
en och annan gång. Bellini gifver
ännu genom »Norma» och
»Sömn-gångerskan» samt arior nr några
andra sina operor storsångerskor
tillfälle att brillera med sin
strnpfär-dighet. Donizettis seriösa operor ha
till stor del rönt samma öde som
Bel-linis. Hans förr så omtyckta »Lucie
eller bruden från Lammermoor» är
nästan försvunnen från operarepertoaren,
der bland verk af samma art hans
»Leonora eller favoriten» syns hålla
sig bäst uppe. Äfven »Linda» gifves
här och der ibland. Längst kommer
dock denne mästare att lefva genom
mentets dotter» står främst, men äfven
»Kärleksdrycken» och »Don Pasquale»
äro ännu lifaktiga genom sin lyckade
musik.
I alla dessa mästares operor
framlyser en fantasirik melodik såsom
huf-vudsak, ehurnväl denna genom
vidunderliga fioriturer är vanstäld.
Emellan text och musik råder ofta icke
det ringaste sammanhang, så att det
aldrig kan bli fråga om någon
musikalisk karakteristik. Slutligen tjenar
orkestern endast till ett högst tarfligt
ackompanjemang åt sången, hvarför
den ock fått namn af »italienarnes
stora harpa».
Redan Rossini hade särdeles väl
förstått att lyssna till tidens smak och
rätta sig derefter i sina verk. Det
synes nästan som om detta vore en
egendomlighet hos den italienska
skolan, i synnerhet om man ur denna
synpunkt betraktar Giuseppe Verdis
skapelser.
Denne mästare har kommit derhän
att kunna lämpa sig efter alla de
förvandlingar som operan under loppet
af ett århundrade intill denna dag
undergått. Intet under också, att han
öfver allt blifvit väl emottagen och
kommit i gunst. Skulle man kunna
tro att Verdi är uppfostrad i den
gammalitalienska stilen, när man fått höra
att hans nyligen med entusiastiskt
bifall uppförda »Falstaff» är skrifven
efter Wagner’ska principer V Och dock
förråda lians första kompositioner en
noggrann anslutning till Rossini. Dessa
äro derför utan betydenhet. Tiderna
för den rena sångoperan voro förbi
sedan Spontini, Weber och Meyerbeer
allt mera utbildat den heroiska operan.
Först med sin »Ernani» skulle Verdi
göra sig mera bekant utom sitt
fädernesland, men äfven denna opera har
nu ej vidare någon större betydelse.
Deremot. blef mästaren verkligen popu
lär, då han beträdde don stora operans
fält. Från denna period härstamma
»Rigoletto», »Trubaduren»,
»Maskeradbalen» och »La Traviata». Man
be-höfver knappast nämna, att äfven hos
denne italienare don mest utpreglade
sångmelodik är herskande. Likväl har
mästaren småningom lärt att i rikare
instrumentering utveckla orkesterns
tonmassa. Allt mer närmar sig skrifsättel
de tyska mästarnes, så att hans »Aida»
icke i något skiljer sig från den
nytyska operans stilformer. Mest
raffine-radt är, såsom hos Meyerbeer, finalen
utarbetad, som begynnande med ett
stilla solo allt mer och mer sväller ut
och växer till dess en väldig korsats ]
ledsagar detsamma under anlitande af
hela orkesterns styrka. Efter »Aida»
följde, som bekant, »Otello» (1889).
Om redan denna skapelse visar sig
vara ett konstverk, som hyllar de
Wagner’ska idéerna och på alla scener
förvärfvat sig stort bifall, så är
intres-I set för den gamle 80-årige mästarens
verksamhet ännu mera spändt för
närvarande, då man i hans senaste opera,
»Falstaff», får göra bekantskap med
en alldeles ny sida af hans konst.
Mera för fullständighetens skull än
j för sin betydelse må här nämnas
»Me-fistofeles» af Verdis favoritlärjunge,
Arrigo Buiio, en opera som emellertid
vunnit rätt stor framgång, hvilket ock,
ehuru ej i så stor grad, skott med
»Gioconda» af hans landsman Amilcare
Ponchielli. Men alla vandra de på den
stora operans uttrampade stigar. Och
nu stå vi framför det unga Italiens
nyväckta tondiktning.
Det var väl hufvudsakligen af den
tryckande känslan, att den italienska
operan råkat in i en återvändsgränd,
som den bekante musikförläggaren
Edoardo Sonzogno i Milano företog sig
inbjudandet till den betydelsefulla
operakonkurrensen. Man kan visserligen
tvifla om, huruvida materiela eller ideela
intressen framkallade densamma, ett
står dock fast, att i följd af denna
konkurrens en ny epok inbrutit för
den italienska operan, rik på tidigt
mognade frakter, och då förut
knappast någon af de mångfaldiga operor,
som årligen produceras uti Italien,
hittade väg till andra länder, hafva nu
på en gång flere italienare med sina
operor under de båda sista åren
blifvit allmänt bekanta och berömda i den
stora musikverlden.
Hvad som hos den nya skolan mest
fängslar är framför allt den musikali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
