Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska karakteristiken, som Wagners
skapelser i första rummet lärt oss känna
ock värdera. Ock om densamma, kelt
enstaka är genomförd i den stränga
Wagner’ska motivformon, så sluter sig
emellertid den musikaliska frasen
alltid nära till textordeQS tankar. A
andra sidan uppenbarar oss denna
karakteristik i förbund med it.alieuarnes
speciela melodik så många nya
skönheter, att den stränga genomföringeu
af Wagners principer synes möjlig
utan att äfventyra dessa skönheter.
Så ges det ju ännu i dag många
musikkännare, hvilka anse Wagners
»Lohengrin» ock »Tannkäuser»
betydligt skönare än hans »Niebelungen».
Men alldeles nytt är det textämne
som i operan behandlas. Denna
milieu, som den nuvarande
literaturrigt-ningen tagit till sin uppgift och hvars
behandling har sitt ursprung i
Frankrike, verkar i operan något
egendomligt. Men vid närmare betraktande
finna vi icke blott att folklifvets
tragik ligger oss mycket närmare än
hjel-teverldens, utan också att just den
tragikens accent, som yttrar sig i
behandlingen af detta milieu är mycket
betydelsefullare, mycket mera gripande,
innerligare och derför lämpligare för
det musikaliska uttrycket, än deu oss
fjermare liggande hjelteverldens.
(Forts.)
–-.© -—
Ett besök hos Verdi.
|Vn korrespondent till Daily Graphic
skildrar ett besök, som han kort
före fullbordandet af »Falstaff»
gjordo hos operans komponist, på
följande sätt:
»Man förde mig in i ett kolossalt
mottagningsrum, der maestron, en stor
mager gestalt med långt grått hår och
hög fårad panna, gick af och an med
stora steg under lifligt samtal med den
närvarande skalden Carducci. Sedan
presentationen i hast öfverstökats, ledde
jag så fort som möjligt samtalet öfver
till operan »Falstaff». »Det är kan
hända mitt sista verk», yttrade Verdi
med en ton, som förrådde otålighet och
förargelse, »och jag skrifver det endast
för mitt eget nöje. Publiken skulle
aldrig ha fått veta om det, hade icke
den Mefisto till Boito varit.» — Strax
derefter bjöd mig maestron att inträda
i hans till salongen angränsande
arbetsrum — eu gunst, som endast är
åt få dödliga beviljad. Det var ett
litet rum till hälften upptaget af en
präktig flygel, på hvilkon det med
blyerts och små noter skrifna
manuskriptet till »Falstaff» låg utbredt i
spridda blad; ett skrifbord, en rikt
belastad notsiällare eller musikpulpet och
en enda stol utgjorde för öfrigt
rummets mobilier. På kaminhyllan stod
ett litet porträtt af Mascagni, och några
poetiska verk lågo spridda här och der,
ty Verdi, i och för sig en temligen
»indifferent» italienare, älskar dock
passioneradt sitt lands poesi och
lem-nar aldrig ur sigte sina
älsklingsförfattare. — Då den store mannen i
tankarne och likasom smekande lade sin
hand på tangenterna, bad jag honom
slå några ackord derpå. Han tvekade
ett ögonblick, leende, såsom det syntes,
öfver min djerfva begäran; men den
blef uppfyld, och han spelade ett nyss
fullbordadt underbart staccato, till
hvilket noterna stodo framme på flygelns
notställare. Derefter reste han sig upp
och förde oss ur rummet ut på den
bredvid liggande terrassen, från
hvilken ett herrligt landskap utbredde sig.
»Detta», sade lian gladt, »är min
inspiration». — Terrassen var bevuxen
med temligen förkrympta geranier och
azaleer, hvilka enligt fru Verdis
utsago utgjorde en synnerlig »svaghet»
hos hennes man, hvilken aldrig
underlät att egna den sorgfälligaste vård åt
dessa sina tvinsjuka favoriter och till
och med utfor helt barskt mot en
berömd engelsk besökare, då han
ertap-pade honom med afbrytandet af en
geraniumkvist. Men den frivilliga
bekännelsen att det stulna godset var
ämnadt att medföras som en relik till
det dimomliöljda Albion mildrade den
förgrymmades vrede, och minnet af
denna händelse måtte ha trängt sig på
honom, då han nu forsigtigt plockade
af en halfvissnad blomma och med
oefterhärmlig grandezza öfverräckfe den
åt mig. — Ännu en gång vände sig
samtalet åt musik. Nere på gatan
spelade ett positiv en melodi ur
»Trubaduren». Jag frågade Verdi om icke
detta sätt att reproducera liaus verk
plågade honom. »Tvärtom», svarade
han, »det behagar mig ganska mycket».
Derpå vände han sig hastigt åt
skalden, sägande: »Carducci, hvad skulle
ni göra, om ni finge höra edra sånger
och dikter offentligt massakrerade på
gatorna? Ni skulle sluka missdådaren
lifs lefvande — non ö v er o?» Den
store republikanske diktaren, hvars
klassicitet alltid stämplat hans verk
såsom kaviar för mängden, skakade
sitt lejonhufvud. Nej, visst icke! Jag
älskar folket, om också endast som
ideal, icke såsom den okunniga
vulgära massan. Derföre kan det ej
heller förstå mig. Med er är det
någonting helt annat. Edra melodier ha
blifvit en del af nationallifvet». —
»Ja», sade Verdi, »folket har alltid
varit min bästa vän — alltifrån
början. Det var en liten skara
timmermän, som beredde mig den första
framgången». Jag vädrade en historia och
bad om närmare förklaring. »Det var
på den tiden, då jag ännu fattig och
besviken i mina förhoppningar lefde i
Busseto», fortfor mästaren. »Samtliga
förläggare hade utskrattat mig, alla
impressarier moraliter kastat mig på
dörren. Jag hade helt och hållet
förlorat modet och hoppet men fortfor
med repetitionerna till min »Nabbucco»
på Scala teatern i Milano af pur
opposition. Konstnärerna sjöngo så uselt
som möjligt, och orkestern tycktes
besluten att öfverglänsa de i teatern
sysselsatta bandtverkarue med ett
motsvarande larmspektakel. Då begynte
kören lika dåligt som förut att sjunga:
»Va, pensiero, och plötsligen blef
det på teatern så tyst som i kyrkan.
Den ena efter den andra af karlarne
slutade upp med arbetot, och snart
sutto alla lyssnande på stegar och
ställningar. Då numret var slutadt
ut-brusto de i det mest ursinniga bifall
jag någonsin hört: »Bravo, bravo,
viva il maestro!» ljöd det från alla
håll blandadt med bullret af verktygen,
som under exstasen sattes i rörelse.
Från den stunden visste jag hvad
framtiden hade i beredskap åt mig.»
Vid denna berättelse lyste en mild
glans i Verdis blåa ögon. Vanligen
skådar Verdi under de buskiga gråa
ögonbrynen ut i verlden med en sträng,
afvisaude blick. Sällan talar han om
sig sjelf; vanligen undviker han allt,
som kan bringa honom i någon annan
beröring med inenniskor än en helt
formell, helst ser han att vänner och
bekanta gå förbi honom på gatan utan
att helsa. Vid afskedet ledsagade oss
Verdi till dörren. Jag omtalade min
förestående resa till Sicilien, »landet
för »Cavalleria rusticana». »A propos»,
frågade jag, »vet ni hvad man allmänt
påstår om er? Jo det, att ni förklarat,
att ni nu gerna kunde fara i frid sedan
Mascagnis opera vardt skrifven. Är det
sant, maestro?» Han skakade på
huf-vudet. »Åh nej», sade han, »ännu
icke, ännu icke!»
M. H.
––^––
Musikaliska Sällskapets
i Norrköping musiklif under
musikåret 1892 93.
iusikaliska Sällskapet härstädes
har under innevarande musikår
■V* utvecklat en ganska liflig
verksamhet, dels genom de smärre
konserter, till antalet nio, som gifvits vid
Sällskapets allmänna sammankomster,
dels ock genom de 3 stora konserter,
som gifvits för den stora allmänheten
i januari och maj innevarande år.
Då dessa konserter ju kunna auses
såsom en exponent af Sällskapets
musikaliska verksamhet, vill referenten
närmare sysselsätta sig med dessa.
Januarikonserten, som gafs i Olai
kyrka, inleddes med Kuhlaus ouverture
till »Elverhoi» för fullt besatt orkester.
Efter detta ståtliga och väl utförda
nummer kom det stämningsfulla
intermezzot ur operan »Cavalleria rusticana»,
också för full orkester. Kom så tvenne
körer: »Ave verum» af Gounod och
»Hjertesorg» af August Söderman, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
