Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken senare sopransolot sjöngs af
en musikälskarinna, fru Trozelli.
Kören, som nu Dybildats, fick här
visa hvad den dugde till. Genom
friska, klangfulla röster, fin nyansering,
god sammanhållning samt intelligent
återgifvande af kompositionens kärna
och innehåll häfdade den de på
densamma fastade förhoppningar.
Efter dessa körer kom alla
violspelares älsklingsstycke, Max Bruchs
violin-konsert, med
orkesterackompanjemang, dervid solopartiet utfördes af
herr E. Sjögren från Kgl. hofkapellet.
Partiet utfördes på ett fulländadt sätt,
så att hvarje, äfven den minsta detalj
fick ett klart och vackert uttryck.
Man sannade här det omdöme, som
referenten hört fällas om Max Bruch,
att det mest karakteristiska för hans
kompositionsverksamhet är hans
förkärlek för skön klangverkan, en
verkan som han aldrig offrar för
effekten.
Denna grundsats skiljer honom strängt
från den nordtyska skolan och skiljer
honom ganska bestämdt från Brahms,
hans samtida samt själsfrände i mångt
och mycket.
Det musikstycke, som afslutade
konserten, var Mendelssohns
A-dur-sym-foni opus 90.
Denna symfoni, som också kallas
den italienska, är en skildring i toner
af de intryck, Mendelssohn förnam
under sin resa i Italien år 1831.
Man kan vid symfoniens afhörande
lätt nog följa mästaren på hans resa.
Så i den första satsen, allegro vivace,
der han skildrar reselifvet med dess
vexlande intryck. Denna sats skall
enligt kännares påstående egentligen
vara en parafras öfver hans »Lieder
ohne Worte» (Jagdlied, opus 19). Det,
som der i en trång ram är
sarnman-fördt, är här fullt genomkomponeradt.
I den andra satsen, andante con
moto, skildrar han det för Italien så i
ögonen fallande egendomliga kyrkliga
lifvet med sina religiösa fester och sina
kyrkoprocessioner.
I den tredje satsen, con moto
moderato, en graciös menuett, älsklig och
aristokratiskt fin, skildrar han Italiens
natur, denna naturs alla skönheter,
behag och under.
I sista satsen, saltarello, skildrar han
det brusande och ystra folklifvet,
sådant detta uppenbarar sig under
Italiens himmel vid folkfesterna och
karnevalerna.
Konserten var nog, som en tidning
på platsen uttryckte sig. ett verkligt
événement inom musikverlden
härstä-des. Programmet var väl valdt och
gediget, upptagande sådana
tonskapelser, som kräfva stora krafter för att
fullt kunna ta sin rätt, och hvad bäst
var: detta programs särskilda nummer
tolkades på ett utmärkt sätt.
Stort arbete, mycken energi och ej
så litet tålamod hade också på
konserten nedlagts, och det länder dess an-
förare, musikdirektör A. Nilsson,
hvilken nu såsom Sällskapets anförare
gjorde sin debut, till största heder,
att till ett så vackert helt kunna
sammangjuta dessa skilda krafter af
amatörer och musici ex professo. 1,10U
personer bevistade konserten.
* *
Den andra konserten gafs den 10
maj.
Var Sällskapets januarikonsert en
verklig iustrumentalkonsert, blef
ifrågavarande majkonsert deremot en
saun-skyldig vokalkonsert.
Konserten inleddes med åtskilliga
manskörer, och i mäktiga tonsvall
brusade Wennerbergs »Hör oss, Svea»,
Kuhlaus »Majsång» m. fl. genom den
uykyggda sköna Mattheus-kyrkan,
ådagaläggande att den i akustiskt
hänseende är ett utmärkt musikrum.
Kommer så den kända arian ur
Haydns Oratorium »Skapelsen»: »Ren
bjuder ängens friska gräs», på ett
tilltalande sätt föredragen af fröken Selma
Söhrling, som hitkallats från Visby.
Sångerskan hade en vacker, mjuk och
väl skolad sopran samt förenade med
ett vårdadt och flärdfritt föredrag en
aldrig svikande säkerhet i utförandet.
Sedan sångerskan ytterligare utfört
ett par smärre sånger, föredrog
operasångaren C. F. Lundqvist solopartiet i
Kjerulfs stämningsfulla »Serenade ved
Strandbredden», ackompanjerad af
Sällskapets damkor, hvarjemte »Källan»
af Wilhelm Svedbom, »Hvita rosor»
af A. Körling och den stämningsfulla
sången till aftonstjernan nr Wagners
»Tanuhäuser» af honom utfördes. Det
behöfver väl ej sägas, att alla dessa
sånger utfördes på ett tilltalande sätt,
omspunna som de voro af on skär
lyrisk stämning.
Programmets tvenne stora
hufvud-nunnner komrno nu: »Islossningen» af
J. A. Josephson samt »I rosengården»
af W. Svedbom.
»Islossningen», denna 1844
komponerade präktiga kör för mansröster, är
såsom Josephsons minnestecknare yttrar
sig, »full af högstämdt vårjubel och
uppburen af onämnbar evighetsflägt, något
som aldrig förfelat att lyfta och vidga
de ungas bröst vid dess utförande».
Ja ! man kan nog instämma deri,
isynnerhet då man som referenten haft
lyckan höra densamma utföras af Orfei
drängars kör under Josephsons egen
ledning der högt upp på Carolina
Re-divivas stora sal.
Stycket återgafs här väl och vackert
sjunget, och den sköna trion »Den
strid, som flammar här» kom oss att
drömma att vi voro »im
wunderschönen Monat Mai», om också
vår-vindarne utanför Mattheuskyrkan voro
något friska.
»I rosengården» utgjorde
programmets sista nummer. I detta stycke,
en blandad kör med soli, återgåfvos
solopartierna af fröken Söhrling (prin-
sessan) och herr Lundqvist (svennen)
samt den blandade kören af Sällskapets
alla sjungande förmågor.
Kören är en storslagen, af poesi
genomandad komposition och utfördes
af både solister och kör på ett mycket
tilltalande och stämningsfullt sätt.
Nu var konserten slut, och det enkla
omdömet om densamma kan uttalas i
ett enda enskildt uttryck: den var
lyckad. De besökandes antal uppgick
till 1,000.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
