Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildt för fru Fredrika Stenhammar.
Efter att 1873 ha deltagit i en
opera-tournée under hr Anders Willmans
ledning debuterade hon samma spelår
på k. operan i »Alphyddan* och på k.
dramatiska teatern i »Fregattkaptenen»,
samt erhöll engagement. Men redan
följande år förmåddes hon af ett
gyn-samt anbud från Finland att flytta öfver
till Helsingfors, hvars svenska scen
hon således nu i 19 år tillhört, och
der hon 1SS8 inträdde i äktenskap med
teaterns intendent, hr Harald Molander,
med hvilken hon eger tvenne söner.
Att angifva och karakterisera fru
Molanders repertoar och lika mångsidiga
som makt.påliggande vorksamhet vid
Svenska teateru i Helsingfors skulle
på samma gång fordra en förteckning
öfver de inemot 250 roller, dels lyriska,
dels dramatiska, som hon der utfört.
Och lika vidlyftigt skulle det blifva att
söka analysera en konst, som tillåtit
henne att den ena säsongen sjunga
Mignon och den andra Yttm-Yum, att
den ena aftonen spela Abigail i
»Ambrosius» och den andra Mormodern i
»Flinta och stål», vid den ena
föreställningen Hertiginnan i »Sällskap der man
har tråkigt» och vid den andra Molly i
»Starkars Jonathan».
Den framgång hennes vackra och
väl skolade röst beredt henne inom den
lyriska repertoaren, har inom don
dramatiska hennes skådespelaretalent
förskaffat henne. Nya Pressens
musik-anmälare skref exempelvis 188(i om
hennes framställniug af LM: »Den
glada naivitet, som ligger på botten af
Lilis äfventyrslustiga, sinliga natur, och
som snabbt försonar en mod de många
vågade dragen af henne, låg äfven till
grund för den bild frk. VVessler tecknade.
Den friska direkta humorn kom äfven
till sin rätt, som ju tillbörligt är i en
komedi, och gälde det att återgifva den
eleganta, njutningslystna verldsdamen,
som likväl under de hvirflande
förströelserna bevarat ett rum i sitt hjerta
för minnena från ungdomen, fann
skådespelerskan äfven till denna komplicerade
bild de träffande dragen och framstälde
dem lefvande för åskådaren. Såsom
sångerska skördade artisten vackra
lagrar. Den lätta, ljusa, för operettens
tonfall särdeles lämpade rösten klang
ren och behaglig; de litet lättfärdiga
kupletterna sjunger fröken Wessler med
tillbörlig aplomb — observera bara den
proveu<,-alska brudvisan i andra akten!
— och der det behöfs kommer som
ett varmt inlägg i föredraget en vek
sentimentalitet, som förträffligt passar
till den franska melodin.» —Och 1890
skrifver samma tidnings teaterrecensent
om hennes utförande af gumman Heinekes
roll i »Ära»: »Fru Molanders fram-
ställning af fru Heineke var en prestation
af hög konstnärlig rang. Fru M. gaf
en till både mask, hållning och
replik-sägning naturtrogen och karakteristisk
bild af den gamla, af slit och släp
både andligt och kroppsligt ryggbrutna
kvinnan, som viljelöst låter allting gå
som det går och som jemrar sig
hög-Ijuddare, då man förderfvar en vacker
möbel för henne, än då man förnedrar
hennes eget kött och blod. Både
fåfängan och den moraliska slappheten,
liksom äfven det gråtmilda och på
samma gång kärfva draget, kom lefvande
fram i fru M:s spel. Bland fina pointer
i fru M:s framställning må nämnas
hennes minspel, då hon visar
siden-fåtöljen för trädgårdsmästerskan, och
den oöfverträflligt väl sagda lilla
repliken : rama sidenet! i scenen, då
kommerserådet mönstrar de eleganta möbler hans
son förärat familjen Heineke »
Framför allt visar fru Molanders
konst en intelligent uppfattning, ett
samvetsgrannt detaljstudium och en
distinguerad, tillförene möjligen något
afmätt, hållning, som väl stundom kunnat
lemna inspirationen friare spelrum, men
hvars stora förtjenst legat och alltjemt
ligger i frihet från allt tillfälligt. Det
är denna särskildt för den franska
skådespelarekonsten betecknande
precision i utarbetningen, jemte en sällsynt
ren och kraftig diktion, replikens
eleganta pointering — i sång såväl ’som
i tal — och klarheten i de karakteristiska
momentens gruppering, som gifvit hennes
prestationer deras konstnärliga fysionomi
och under senare år befordrat hennes
utveckling till en framstående
karakteis-skådespelerska. Den reflekterade formen
har gifvit vika för en friare uppfattning
och en mångsidigare individualisering,
som tagit sitt uttryck exempelvis i
Musottes moderna realism, i den breda
humorn hos Martha i Goethes »Faust»
och i den energiska karakteristiken af
grefvinnan Domhronowska i »1’Affaire
Clémenceau».
Utom redan nämda roller kunna
följande namn från fru Molanders repertoar
uppräknas: Inom operan Susanna och
Cherubin i »Figaros bröllop», Jemmy i
«Wilhelm Teil», Nancy i »Martha»,
Irma i »Muraren» och Adi-le i »Svarta
Dominon»; inom operetten M.lle Lange i
»Madame Angots dotter», Galathéa i
»Den sköna Galathéa», Prinsessan i
»Kejsarens nya kläder», Drolly i
»Söndagsbarnet», M:me Favart, MMe
Nitouche och Laura i »Tiggarstudenten»;
inom skådespelet: Desdemona i »Othello»,
Eline i »Fru Inger till Östråt»,
Car-lotta i »Beatrice», Inga fra Vartejg i
»Ivungsämnena», fru Wolmuth i »Far
och dotter», Dorte i »Regina von
Emmeritz» och Marcelline i »Thermidor»;
inom komedin Elmire i »Tartuffe»,
Georgette i »Fruntimmersskolan», Céleste
i »Fregattkaptenen», Julia i »Kan ej»,
Baronessan v. Feldheim i »Cornelius
Voss», Birthe i »Strandbyfolk», Maja
i »Familjen Fourchambanlt» och mrs
Clarckson i »Främlingen».
Oaktadt Finland i snart två
decennier skänkt henne ett hem, har dock
fru Molander städse förblifvit svenska
till själ och sinne, liksom det aldrig
fallit henne in att bli finsk undersåte
i stället för svensk. Hon är alltjemt
bunden vid det gamla fosterlandet och
dess konstintressen med hjärtats och
tankens band och med en hemlängtan,
som hvarje sommar fört henne öfver
Bottenhafvet hem till vänner och
frän-der, äfven de år, då hon för studier
och vården af sin hälsa tillbringat en
del af sina ferier på kontinenten. Och
det är ej mind; vännerna af hennes
konst, som med glädje motse don dag,
då något förändrade teaterförhållanden
i Stockholm skola tillåta heune att för
alltid återvända dit.
Ty trots sin egenskap af silfverbrud
eger hon kvar ungdomens lifliga
temperament, arbetslust och energi.
Från Rossini till Mascagni.
Efter G. Joachim.
(slut).
>i påminna om den bekanta
handlingen i Mascagnis »Cavalleria
rnsticana», der sjelfva namnet
an-gifver en teckning ur folklifvet, (här »på
Sicilien», såsom operan ho3 oss blifvit
benämnd). Leoncavallo säger oss rent
ut i sin prolog till »Pajazzon», att
hans verk lånat fantasien och dikten
till omklädnad för en handling ur
verkligheten. Ur de vandrande
pajazzo-truppernas sällskap väljer han
hufvud-personerna i sin skildring för att
genom den skarpa motsatsen mellan det
uppsluppna narrspelet och den rama
verkligheten ernå en uppskakande
verkan. Ur neapolitanska folkscener
skildrar Tasca i »A santa Lucia» tragiska
konflikter, hvilka såsom följder af
svartsjuka och elakhet utveckla sig ur
kärleksförhållanden. Det brokiga och
lifliga neapolitanska raarknadslifvet, som
låter oss bli bekanta med
ostronhandlaren Tolonno och hans son Cicillo,
med dennes älskarinna Rosetta och
hans brud Maria, antyder genast hvilka
häftiga lidelser, som slumra hos alla
dessa. Hur dyster är ej den bild,
som Maria med sin svartsjuka och
förföljelse framkallar, och hur gripande
verkar ej Rosettas frivilliga död. Och
slutligeno innehållet af Giordanos »Mala
vita». Återigen är Neapel
skådeplatsen. Det heliga löftet af en sjuk
yngling, som efter hans tillfrisknande
tvingar honom att genom äktenskap rädda
en vilseförd kvinna från smälek, är
den mycket vanskliga grundtanken i
operan. Handlingen i denna utvecklar
huru ynglingen genom hans väns
lättsinniga maka, som lockar honom i sina
nät, hindras uppfylla sitt löfte och
sålunda bryter sitt ord. Åtskilliga
andra verk behandla liknande ämnen och
ha dermed åstadkommit ett betydande
intryck.
De båda komponister, som jemte
Mascagni blefvo prisbelönta vid
Son-zogno-täfian, kunde ej med sina verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
